Från mej till mej

FRÅN MIG TILL MIG

Och inte heller idag kom jag iväg till vår väldisciplinerade verklighet och som
alltid mår jag skit. Jag önskar att min bil där ute varit osynlig, ja, jag vet
att jag kan flytta på den, men den står där lika självklar som min önskan om att
få vara ifred. Du säger att nu kommer depressionen igen och jag säger bara; 'fuck you' för inget är beständigt hos mig och inget kan vara så enkelt som denna förklaring. Jag vill bara få vara ifred. Det är allt. Och sedan när jag varit ifred tillräckligt länge, vill jag gå ut och supa mig full med en vacker karl och vi ska knulla så att jag glömmer vart jag kom ifrån. Så är det.

Och knäckebrödssmulorna knastrar under mina bara fötter och somliga vill att jag ska sopa upp dem. Jag tar bara på mig mina sandaler så irriterar de inte så mycket och jag säger; 'fuck you' Det blir många koppar kaffe och jag är förvånad över att jag lyckats att inte hälla ut en av dem över min elektriska skrivmaskin. Så jävla destruktiv är jag tydligen inte så jag kapar alla mina livlinor. Idag leker jag att det är natt och jag spelar inte Bert Sommer på min skivspelare, snarare Thåström för skriket i mig själv är så stort att jag inte kan stoppa det.

Vem vill ha en sådan dam som jag?

Jag har så dåligt samvete att mitt hår klibbar på ryggen rakt igenom tyget på min tröja. Så många gånger jag sagt att jag inte vill missa en dag till och ändå gör jag det, var finns logiken? och vem är jag?
Balansen mellan beroende och oberoende är hårfin, men jag äter vitlök som en galning och sköljer ner den med en halva whiskey, så att folk håller sig på avstånd. Mitt i all min väna modersgestalt växer rebellen i mig och jag hittar inte rätt. Tanken på att jag kommer att vara likadan vid fyllda förti gör mig inte glad. Inte ens belåten för trots allt vill jag ha lugn och ro. Skulle vilja veta hur det känns att leva utan slit och ånger, för att inte tala om min oerhörda ångest. Dessa dagar förstör allt som jag försöker att bygga upp. Insikten gör att tom mina pupiller skakar i sina hålor.
Utanför mitt fönster finns en hel rad av uppradade stenar som villaägarna lagt upp. Ibland, om natten, går jag ut och kastar dessa stenar vilt omkring mig så att de fastnar i grannens gräsklippare Då blir det tyst nämligen, för det är ju fan att man inte kan få ha sitt synfält fritt från marodörer. Jag viskar; 'lämna mig ifred'
Jag vet att jag med min blotta viljestyrka kan få dessa stenar att dansa, ändå är jag så svag inför mig själv. Vem bor i mig?
Försöker att finna mjukheten i mig själv och jag smeker mina bröst men de är inte mottagliga för mina smekningar idag och de gör uppror i mina händer. Det är inte läge för romantik. Mina råa känslor är naknare än allt annat. De vill tränga sig ut genom alla mina kropps öppningar och om någon undrar var jag är kommer hon att bli förgiftad av ångorna. Så; 'håll avstånd'
Min fientlighet har egentligen ingen direkt verklighet/för jag vet att jag kan behärska och tolerera mina upprors element. Därför är det meningslöst att granska analyserande/och försöka hitta svar. Jag bara inte vill! Jag fryser långt inne i mina benbitar och det känns väldigt långt till omfamningens värme, för jag kan inte bli varm. Två koftor, värmen på mitt i solen, och massor av kaffe, ändå är iskylan total.
Vad jag skulle vilja vara med! Jag undrar vad de andra gör. Kan ni förstå att jag steg upp ur min säng med fotbojor på mig idag? Jag ville, ska ni veta, och tro inte att jag skubbat för min egen förmåns skull. Kom och byt med mig, kom och skrik mina skrik men när ni har lockats till tårar vill jag vara där och gråta dem själv.
Pansarstål i ryggen och gjutjärnsbrynja på framsidan för jag vill inte såras mer. Men kärlek då?
Jag har provat och prövats, en gång, två gånger, femton till hundra; Jag
överröstar grannens 'Kvinnaböske' och tänker på dig. Du försökte och jag minns
vår outhärdliga kamp .Du var stark men jag var ännu starkare och hur hårt du är
höll mig lyckades jag fly. Trots att du satt över mig, tvingade ner min kropp mot
gatans kalla asfalt, höll mina armar i ett järngrepp och lovade mig din kärlek kom jag fri som ett frustande monster.Jag spottade och fräste medan mitt hjärta
tog din kamp och jag kunde bara se det som ett svek.' Mina ögon liknar
konditorikakor, alldeles svarta med en röd rand omkring, men himlen är blå idag
och jag önskar att jag kunde skriva den en hyllning.
'Skål broder! Ska vi gå ut och våldta en kvinna?'
Min mamma skulle dåna om hon visste vem jag är fast det har hon nog redan anat. Kanske föddes jag med bockahorn i pannan, kanske är jag dotter till satan fast jag skriver honom inte med stora ord. Förlåt mig Du Gud, jag vet i mitt innersta att jag är din dotter men varför lämnar Du mig när jag behöver Dig som bäst? För att bli prövad kanske, för att veta vem som står kvar när dimmorna lättar. Men hur stora framgångar jag än kommer att möta, finns ingen lindring att få, nålsticken sitter för djupt.
Nå, hur har du det idag? Jag sitter som vanligt och skriver om det som du aldrig kunde förstå men ändå krävde tillträde till. Nu är jag ensam med min skrivmaskin. Tänk att jag lyckades få den med mig och min gitarr, ja, jag har allt jag behöver materiellt sett men jag har hört att du vill ta barnen ifrån mig. Du säger att jag är galen och att jag blivit det av mitt skrivande och min teater. Du säger också att jag är stygg, elak och föga tacksam. Vad är det du vill ha av mig? Du förstod aldrig och mina papper rev du sönder så snart du kom åt. Kommer du ihåg det som låg på 236 sidor? Hur kändes det mellan dina fingrar när du förverkade timmar av arbete sprungen ur min rena själ? När vi idkade vår könsakt den kvällen grymtade du högre än vanligt och jag hann aldrig komma undan. Du gjorde massvåldtäkt på mina ord, precis som jag inte spelade någon roll, bara du fick knåda min kropp som en lerklump. .Men jag tackar dig ändå för gårdagen. Då uttalade jag namnet på den jag älskar och jag såg rakt in i dina ögon fast jag darrade som ett asplöv. Jag såg att det sårade dig och därför är jag dig tacksam för du bekräftar mina äkta känslor för Honom. Mina andra män har du tryckt hand med, skrattat och briljerat men nu vet du att det är stopp. För dig känner jag ingenting alls, varken vemod eller minnen för det vackra vi en gång hade har du förverkat synnerligen effektivt .Jag skulle ha lämnat dig långt tidigare. Men, jag vill att du ska veta att jag verkligen ville, att mina försök var seriösa och om du hade sett mig när jag stod vid fönstret med barnet på min arm,väntande på dig, kanske du hade förstått. Så fort jag såg dig komma, dansade jag runt på golvet medan flickan gurglade i min famn, och så tog jag maten av spisen. Jag hade dukat fint och maten var, som sagt, varm och visst uppskattade du ,men så fort jag tog avstånd blev du desperat. Det var du som ville ha min modersmjölk och bo i min livmoder. Nu förstår jag, men det hade inte hjälpt. Jag skulle vilja vara din kamrat och vän men vi bara spyr galla över varandra. Skulle vilja att vår sista resa tillsammans förblev som ett gott avsked, för jag minns hur bra vi hade det .Tro inte att jag glömt hur du lyfte på min svarta korta klänning och tog mig medan knytnävarna ven i luften. Vi bankade på varandras bröst som om vi ville dö just när det var som bäst, och du slog en man på käften för att han såg min kåthet. Och hotellet där vi bodde kommer aldrig att bli sig likt igen. Innan vi åkte hem, köpte vi ett rosa halsband till en dotter - för hennes minnens skull, och ett blått till vår minsta - för hennes kärleks skull, och våra ringar smälte vi ner till halsband för flickorna.
Varför kunde det inte få stanna därvid? Jag kanske lämnar mina upplevelser för fort bakom mig? Mina sår behöver nog slickas de med, men jag kan inte med att titta bakåt. Fort som bara den vill jag framåt igen. Tänk om jag rusar genom livet och vägrar känna! Inte en tår har nått mina ögon på mycket länge - och jag vet inte ens om det finns några. Jag är tacksam för att telefonen är tyst idag. Rösterna som kräver mig håller still, men jag vet att de finns där bakom telenätet. Finns du kvar idag, min vän? Eller har du fått se för mycket och blivit rädd? Du är min själs spegel och jag behöver dig som Gud behövde sin jord att skapa människor på och om du lämnar mig så dör jag. Det är sant att vår vänskap aldrig kan ersättas och även om du färdas mil ifrån mig kan inget komma emellan. Inget! Och om något skulle försöka vet jag att vi hade fattat våra händer och skrattat åt det misslyckade försöket. Jag ska tala med dig sen, ja, det gör vi visst varje dag och aldrig blir jag trött på din röst eller dina 'förtroenden”. Du är alltid lika intressant, men jag vill inte se dig gå i däck igen. Det gjorde för ont men om det skulle vara så, så finns jag här, det vet du väl? Hur många kontaktdagar har du kvar att ta ut? Jag vet inte hur ställningen är för mig på Försäkringskassans dataprogram. Vi, tar ut kontaktdagar för att lena själen, kanske för att få kontakt med oss själv och det är så läckert att jag skulle vilja ange mig själv bara för att få se deras reaktion. Tantarna på kassan hade nog blivit ännu blåare i huvudet och jag undrar om de hade hittat rättmätigt straff för min ringa person.
Den stora mobben talar till mig. Näe, de talar inte, de bara tycker en hel massa utan att fråga mig om sanningen. Jag vet det, att jag är märkt som en ringad fågel. Men, Hörby skulle allt bli fattigt utan mig, ja, de skulle sakna mig när samtalsämnet ebbat ut .I all sin bondskånska inskrängdhet vill de ha sådana som mig och jag går villigt till galgbacken för någons lust skull. Tills livet hinner ifatt mig ska jag sitta här och vart jag än befinner mig eller hur än livet visar sig för mina ögon vet jag att jag har mig själv, trots allt. En lindrig tröst kanske men jag tror att jag är lika sann mot mig själv som jag är trogen i kärlek. Och så länge jag kan känna kärlek är det nog inte så farligt, att leva. Förresten, de späda björkarna utanför mitt fönster gör också uppror, de får för lite vatten av gräsklipparmarodören. Så det så. Jag är inte ensam!

Skriven av: Anki Sehlstedt