Från psyko till tjej

Det ringde på dörren, min mamma Marit öppnade.
Hon vlev riktigt förvånad när hon såg vem det var.
Det blev jag också.
Rebecka! Vad i hela värlen gjorde hon här?
Hon bar läxböcker under armen, genast blev jag på bättre humör.
Jag hade blivit deppig sedan jag fått stanna hemma.
Rebecka, den populära tjejen i min klass kom och hälsade på MIG!
MIG! Bethany!
Ingenting gick upp mot den lycka som spred sig inom min kropp just då.
Rebecka kom in och hon log mot mig!
MIIIG! Bethany! Det var inte sant!
- Hej! sa jag och kastade mig i hennes famn.
Marit gav mig en blick, jag visste att det där med kramar var fel taktik, men jag blev bara så glad att hon kom, jag hade lust att gråta också.
- du är så söt, Rebecka, sa jag och kramade henne. Jag är glad att jag har dig som en vän!
Rebecka såg tveksam ut. Var det här också fel taktik?
Hur skulle man bete sig egentligen med en kompis?
Jag hade aldrig haft en kompis, jag var varit ensam så länge jag minns...

Jag grankade Bethanys stripiga slitna stackars hår.
Det var så... Fult. Jättefult!
Långt och äckligt, fulfärgat, smutsigt och klibbigt.
Jag knuffade undan henne, för min smak så kramades hon för mycket.
Hon verkade tänka över något, jag höll nervöst på böckerna.
- Läxor, sa jag svagt. Vår lärare är en bimbo, hon ger oss massor med läxor!
Bethany log osäkert.
Hjälp! Vet hon inte vad bimbo BETYDER? Rebecka bytte snabbt samtalsämne.
- Gör det ont i ansiktet på dig?
Bethany såg lättad ut.
Hon vet verkligen inte vad bimbo betyder, tänkte jag illa till mods.
- Ja, det gör lite ont! Fast det är jobbigt att stanna hemma, sa Bethany.
Jag tittade kritiskt på henne.
Jag vet att jag såg ut som en häxa som hatade henne, men sanningen var att det var så mitt ansikteuttryck blev när jag beundrade någon.
Bethany hade just fört en riktig normal samtal med normal röst, men min beundran försvann lätt när hon kastade sig i mina armar igen.
Jösses! tänkte jag. Hon är galen!

Allting gick fel, tyckte jag.
Rebecka såg så stel ut och hon knuffade än en gång bort mig.
Sluta upp med att krama, Bethany! tänkte jag för mig själv.
Men jag hade blivit osäker, när jag sa detdär om att det var jobbigt så tittade hon på mig som om jag inte vore riktigt klok, eller att jag inte kunde prata.
Jag är normal, tänkte jag nervöst och tittade ner på marken, och rolig! Det är jag!
Varöfr hade de annars skrattat åt mig den där dagen på stenen?
- Tvättar du aldrig håret? frågade Rebecka elakt. Eller var hon vänlig?
Jag ryggade tillbaka. Det lät mer elakt än vänligt.
- Vad emna du? frågade hon vasst. Tycker du det ä fult? Är ditt bättre eller?
Igen fick Rebecka den där minen, jag var tvungen att göra något, snabbt!
Hon såg ut att hata mig!
Dem kanske gillar mig som jag är! tänkte jag och plötslgit lystes jag upp i ett leende.
Jag kastade mig i hennes famn.
De kanske gillade mina kramar och knäppa saker, de kanske INTE gillade som jag var egentligen?
Det splear ignen roll om jag inte är mig själv, tänkte jag. Bara dem tycker om mig så är det bra!
Men rebecka knuffade bort mig igen.
Var det för att jag kramade för mycket, eller VAR det helt enkelt fel taktik?
Annars var ajg rätt säker på att dem gillade mig som den roliga Bethany, varför skulle Rebecka annars se så hatande ut när jag började prata... Sådär?
Hur SKULLE man egentligen bete sig bland vänner?
Vem var jag? Vad ville ajg? Var Rebecka min vän? Hade jag rätt eller fel taktik?
Jag önskade att jag hade en vän, jag ville inte erkänna att jag är jätte ensam hemma.
- Jag menade inte illa, sa Rebecka och sniffade på sig själv.
Är det för att ajg har rört henne som hon sniffar?
För att försöka göra det roligt började jag flaxa med armarna.
Det hade varit min sista desperata försök att få uppmärksamhet, och då hade Rebecka skrattat. Nu förblev hon allvalrigt, jag gjorde et ännu mer överdrivet.
- Sluta, Bethany, sa hon.
Jag slutade.
- Vet du att de kallar dig psyko tjejen bakom ryggen på dig?
Jag svlade. Jag hade nog misstänkt att de tyckte illa om mig förut.
- Ja, men nu gillar de mig. De tycker att jag är rolig.
- Nej! Det gör dem inte! suckade Rebecka.
Jag stirrad epå henne.
Vad trodde hon egentligen? Jag hade lust att fräsa av henne, men det kanske skulle göra henne arg? hon kanske skulle bli glad ver en kram.
Jag sängde mig i amnen på henne, men ohn knuffade mig hårt bakåt.
- De skrattade åt mig, med mig, sa jag. De tycker om mig nu, bättre. Jag har väner nu, du är min vän, Linda är min vän, Frida och Markus också.
- Nej, sa Rebecka igen. De skrattade för att du gjorde illa dig. De tyckte det var rätt åt dig. De hatar dig. De tycker du är äcklig, det gjorde jag också.
Jag sjönk ner på golvet, Rebecka följde efter.
- Kom du bara för att förolämpa mig, eller var det något annat? frågade jag.
Rebecka fick den där blicken igen, och då kramade jag om henne igen.
- förlåt! sa jag så ångerfullt ajg kunde. Förlåt, hata mig inte, jag ska inte vara så dum i huvet längre, snälla...

- Förlåt!Hata mig inte! Jag ska sluta vara dum i huvudet, snälla..., bönföll Bethany mig.
Hata?
Jaså, hon had emissförstått min blick.
- Nej, jag hatar dig inte, Bethany. Faktum är att...
Hon slängde sig i mina armar - igen.
- Bethany, kan du sluta bete dig som en cp skadad unge? skrek jag.
Hon sluta, såg förvirrad ut.
- Jag hatar dig inte när du pratar som en vanlig människa skulle ha gjort, min blick är fylld av beundran, du missförstod.
Bethany tappade hakan.
- Så du menar, att jag beter mig cp skadat när jag... Försöker vara rolig?
- Och kärleksfull, och snäll. Ja, svarade jag.
Hon svalde och hennes ögon fylldes av tårar.
- Du får inte ta det sådär, Beth. Varför flaxar du med armarna? Varför springer du bara fram och kramar folk och beter dig så konstigt?
Bethany drog fingret genom det sliskiga håret, det fastnade mellan en tova.
- Jag trodde folk gillade mig bättre om jag visade att jag var snäll.
Rebecka skakade på huvudet.
- Varför är du inte som mig eller frida? Pratar vanligt, kramar ingen, skrattar och skämtar - med prat. Och normalt, Bethany. Vet du hur normala människor beter dig, Bethany?
Bethany nickade, sedan skakade hon på huv udet och nickade igen.
- Som jag gör på min fritid? frågade hon och snyftade till. Rebecka, är det såhär jag borde vara? Alltid?
- Nej, sa jag. Du borde ha kammat och tvättat hår, nya kläder, ett leende och humör, humör på ett annat sätt, vara dig själv.
- Men jag vet itne vem jag är! skrek Bethany.
Jag tänkte efter och bet mig i läppen. Det här var svårt, jag var ju itne utbildad till psykiater!
- Är du en tjej som flaxar med armarna och tror att folk ska skratta åt dig? Tror du det är NORMALT att flaxa med armarna och kraxa?
- Men dem skrattade åt mig! Det var min sista desperata väg att försöka bli omtyckt och rolig!
- De skrattade åt att du ramlade och började blöda, sa jag.
Det blev tyst, Bethany tittade bara utför henens fönster.
Hon tänkte, och hon var inte glad.
Jag var rädd att jag sårat hennes kämslor så mycket att hon var tvungen att flytta till Island och fortsätta leva där eller till babianlandet.
- Men jag försökte förut att få dem att skratta, jag försökte gå fram till Frida och prata med henne, men hon bara fnös och sa '' jag umgåd inte med en elak tölp, din tönt ''. Jaghar försökt med många fler försök, Rebecka, men det går inte!
Jag såg henne i ögonen.
- Varför var det Frida du började med då? Kan inte du börja med någon som du tycker om? någon som du trivs att vara med. Någon du kan vara dig själv med?
Då hända något hemskt, Bethany började att gråta.
- Men jag vågar itne fråga. Inte nu, inte nu när alla hatar mig. Det är för sent, eller hur?
Jag funderade.
- Kanske att börja på det sättet, men det finns nästan ALLTID en utväg. Först ska vi tvätta ditt hår.
bethany lät det ske, och när jag var klar så... Trodde jag knappt mina ögon.
En flicka med sårskorpor över hela ansiktet, med en rak näsa, stora gröna gröna ögon, blont, mjukt undrbart lent hår som fladdrade med vinden, en lite knubbig figur, fast det berodde på de dåliga hållningen, ett osäkert leende på de stora, fylliga, mörkrosa läpparna, långa raka, ljusa ögonfransar och en underbar blå aftonklänning.
Hel flickan var främmande, hon såg ut som en ängel, nästan.
Flickan var Bethany.

Skriven av: Tamara Mäntyniemi 11 år