Publicerat
Kategori: Novell

Från puppa till fjäril

Här börjar min berättelse, en berättelse om mitt liv. Det hela började för ungefär 17 år sedan, då mina föräldrar träffades på en fest. En blåsig höstdag i september ca nio månader senare föddes en flicka som fick namnet Anna Maria Johansson, den flickan var alltså jag.

Mina föräldrar träffades bara en gång och det var den gången då jag blev till. Jag har aldrig träffat min pappa, det enda jag vet om honom är att han heter Lars. När jag var liten brukade jag fantisera om att han skulle komma och hitta mig en dag. Det skulle nog varit ganska svårt för han vet inte ens att jag finns, men det gör ingenting nu längre. Det länge sedan jag slutade drömma och fantisera, speciellt om sådant.

Min mamma var 17 år när jag föddes och hade så gott som inga pengar, men på något sätt hade hon lyckats få tag på en lägenhet i utkanten av den lilla staden där vi bodde. Där har jag tillbringat många nätter sovandes vaken, ni vet när man ligger där och stirrar upp i taket och känner sig helt tom, eller när man kommit vilse i sina egna virvlande tankar. Man varken sover eller är vaken, man kan snarare kalla det trans. Sådana nätter är långa.

Som liten levde jag i en fantasivärld och tyckte bäst om att vara för mig själv och inte med andra barn. När jag började skolan drog jag mig undan från de andra barnen och till slut lät de mig vara ifred. Jag var väldigt världsfrånvänd och ofta ”uppe i det blå”, som mamma alltid sa. Jag tyckte om att vara ensam, det gjorde jag verkligen. Det var inte förrän jag blev lite äldre som jag började sakna en vän och som jag märkte hur jobbigt det var att inte ha någon att prata med. Jag kunde inte förstå varför jag var den enda som inte hade någon att vara med. Det var aldrig någon som retade mig, de bara ignorerade mig och behandlade mig som om jag var luft. Lärarna trodde att jag trivdes för mig själv, det hade jag ju alltid gjort tidigare. Jag var ju den där introverta, drömska flickan som deras ögon tagit för vana att censurera bort om deras blick skulle råka falla på mig där jag satt ensam någonstans. Varje rast satt jag i korridoren och låtsades läsa medan jag tittade ut genom fönstret och såg på de andra barnens lekar. Min mamma försökte få mig att skaffa vänner utanför skolan så hon tvingade mig att gå på en massa fritidsaktiviteter men det var alltid samma sak, jag var den som blev ensam.

En sommardag på lovet mellan 6:an och 7:an berättade mamma att hon fått ett jobb i Stockholm och att vi skulle flytta dit. Det var då jag började se mig själv som en larv i en puppa. I Stockholm skulle jag kanske få en ny start med nya vänner. Då skulle jag kanske bli lycklig och får bli en vacker fjäril. Inte en ful liten larv som ingen lade märke till. Resten av sommaren drömde jag om hur mitt nya liv skulle kunna bli, hur lycklig jag skulle vara om jag bara fick en enda vän! Självklart var jag rädd också, rädd för att det skulle bli som tidigare, eller ännu värre. Jag var så rädd att jag skulle få vara ensam hela livet, att ensamhet var mitt öde.

Skolstarten närmade sig med stormsteg och plötsligt var den där. Jag hade aldrig varit så nervös i hela mitt liv! Nu skulle människor från flera olika mellanstadieskolor blandas så alla skulle inte känna varandra och det var i alla fall en liten lättnad för mig. Hjärtat bankade hårt när jag öppnade dörren till klassrummet. En flicka som visade sig heta Stina erbjöd mig att sitta bredvid henne, det gjorde mig överlycklig! Sedan den dagen har vi varit bästa vänner och hon var min allra första riktiga vän.

Jag och Stina blev populära och helt plötsligt förvandlades jag från ”ingen” till en tjej i skolan innegäng. Jag ansåg att jag fått bli en fjäril och trodde verkligen att jag var lycklig. Plötsligt hade jag vänner överallt och människor respekterade mig. Jag tyckte att mitt liv var perfekt!

När vi började 8:an började jag och Stina gå ut och festa och vi fick många vänner som var äldre än oss och som söp hårt och använde droger. För att passa in testade även jag. Jag började med att röka hasch men gick sedan över till tyngre grejer som tabletter och sprutor. Jag började stjäla för att ha råd med drogerna och betalade även för dem på annat sätt. Jag slutade gå till skolan för droger, alkohol och sena nätter tog all min energi. Mamma försökte kontrollera mig men hon kunde inget göra. Jag kom och gick som jag ville och hon hade inget att säga till om.

En kväll tog Stina en överdos men jag ringde efter ambulans och man lyckades återuppliva henne. När jag såg henne ligga där på golvet insåg jag vad som höll på att hände med våra liv och jag bestämde att jag skulle försöka sluta och jag skulle få Stina med mig. Jag hade verkligen aldrig förstått hur farligt det egentligen var med droger förrän i det ögonblicket. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Hennes överdos var som en väckning för mig. Jag skulle sluta, även om jag skulle behöva ge upp mycket för att klara det.

Så nu sitter jag här i rum nummer 38 på ett rehabiliteringshem i Uppsala. Stina bor tre rum bort. Vi har varit rena i tre månader nu och kan skatta oss lyckliga som fick komma hit. Vissa stunder skulle jag kunna göra vad som helst för att få tag på en sil, men jag blir starkare för varje dag som går. Ärren efter nålsticken kommer alltid finnas kvar som en ständig påminnelse om mina misstag. Den första tiden här var ett helvete, men nu tror jag verkligen att jag kommer klara det.

Jag har aldrig haft så fel som när jag trodde att jag blivit en fjäril. Det kommer jag aldrig att bli för man kan aldrig bli ”färdigutvecklad”. Det finns så mycket att lära och jag kommer utvecklas och förändras ända fram till den dagen då jag dör. Livets svårigheter ger oss lärdom och det tre sista månaderna har jag utvecklats mer än under flera års tid. Om jag någon gång ska få bli en fjäril så är det lång tid tills dess, men det ger mig ett mål att försöka uppnå. Mamma och Stina, de människor som jag älskar mest, ger mig hopp och styrka att sikta högt. Kanske har du hört uttrycket ”Sikta mot stjärnorna, så når du grantopparna”. Jag ska sikta ännu högre! Jag ska göra allt för fånga lyckan så att jag kan få känna mig som en fjäril.


”Att fånga en fjäril,
som vill fälla vingarna ut över världen,
en fjäril som flyger mellan oss ibland.
Vi kallar den lycka, den är svår att fånga,
den vill slita och rycka, som vilken lycka som helst,
vilken fjäril som helst, vilken kärlek som helst, hur som helst.”

(Lars Winnerbäck -Att fånga en fjäril)

Skriven av: Sofia Magdalena

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren