Fräscha fickspeglar

Han hade just vaknat och mådde gott. Tidningen låg framför honom, och med magen full av nyrostad smörgås tyckte han att han gjort en smart grej av att inte åka dyr taxi hem i natten, utan istället betalat fyrahundra kronor för ett litet rum i centrala stan. Han gnolade en obestämbar melodislinga med beslöjad bakis-röst och smackade med tungan mot gommen, som smakade en blandning av färskpressad juice och gårdagsfylla. Det var längesen han suttit på krogen, beställt in mat och njutit av alkoholruset Han hade låtit bli spriten de senaste tre veckorna. Doktorn hade påpekat vikten av att hålla sig nykter vid utskrivningssamtalet, och det var först igår kväll som han brutit den rekommendationen. Kanske var det känslan av egen-kontroll som gjorde att han nu låg här och små-trivdes med en morgontidning framför sig och med en lyckad festkväll lätt indränkt i alkoholdimma bakom sig?
När han vecklade ut Kultur-bilagan såg han i ögonvrån att himlen utanför hotellfönstret var grå som ljus blyerts, med suddiga skiftningar av moln. Hans blick fastnade i notisen. Namnet…vad??
”I fredags natt hittades skådespelerskan Mirja Lang död i sitt hem….”
Han slängde ifrån sig tidningen och trummade med fingrarna på fönstret. Ingen hade sagt något igår. Ingenting. Alla hade skålat och gratulerat varandra. Kvinnorna hade tisslat lite och sedan gått i klunga till damrummet, inget annorlunda alltså. Han grävde fram mobilen ur innerfickan, skakade av tobakssmulorna och slog kortnumret till kollegan Jakob. Inget svar. Pulsen dunkade i tinningen. Han rafsade ihop sina kläder, hällde i sig den sista slurken kaffe och lämnade hotellrummet.

”På sal sju har vi Magnus Tillberg, född 1965. Han är intagen enligt HSL och har utgång enligt överenskommelse. Han har sökt akut hjälp för sin depression. Han hade varit på väg hem från stan efter en fest kvällen innan, och fått skrämmande tankar om att ratta bilen över räcket, men svängde av till sjukhuset istället. Vi kunde ordna en plats åt honom via jouren på en gång. Jan hade utskrivningssamtal med honom idag, och han går alltså hem imorgon förmiddag”
Ritva, som tog emot rapporten tillsammans med sin vapendragare Pelle, skakade på huvudet.
”Jag gillar inte det där när dom skriver ut patienterna i förväg. Om det händer något i natt, ska jag slänga ut honom då eller ska han behandlas? Det är ju andra gången han är här.”
Ingen kunde ge något konkret svar. Denna avdelning levde i någon slags naiv aningslöshet ibland, tyckte Ritva. Chefen Ruth hade den inställningen att det var synd om de intagna, och att det mesta gick att bota med snällhet.

Blommorna var vackra på sal sju. Vita tulpaner som hängde som palmblad i halvcirklar i olika nivåer. Sedan det gröna som ramade in och gav kontur. Det retade hans öga att han råkat bryta av en stjälk på den tulpan som var böjd emot honom. Han var för darrhänt.
Himlen var som Vicks Blå i mars med vinande vind. Trots att vädringsfönstret stod öppet med en glipa på knappt fem centimeter, stannade den halstabletts-fräscha luften kvar utanför. Nu började det krypa i benen. Filten knastrade av elektricitet när han vände ryggen mot fönstret och kröp ihop. Han frös trots den kvalmiga luften.
”Nej, nu börjar det..! ”
Han vände sig tillbaka på rygg, sträckte ut benen och vek undan filten.
” Medicinen hjälper ju inte?!”
Han gick fram till blomstren, försökte staga upp den knäckta stjälken, men den dippade ner i samma stund han släppte taget.
”Vill du att jag ska hämta mer?”
Han drog handen genom det mörka håret, nickade och satte sig med knäppta händer på sängkanten och väntade. Som på ett bättre hotell. Room-service fast utan räkröra och champagne.
Ritva kom in med det som var tänkt att mätta hans själsliga vrålhunger. En liten blå kopp, för det var kväll.
”Hur är det?”
Hon ställde frågan automatiskt. Hon såg att mannen inte mådde bra. Han kunde inte sitta still och ögonen under de täta ögonbrynen hade mörknat.
”Det är inte bra fattar du väl?”
Han kunde inte bibehålla en kroppsställning mer än åtta-nio sekunder, det var som om kroppen vore full av små myror som inte kunde bestämma sig för åt vilket håll de skulle gå. De fyllde benen med sina irrande vandringsleder, fram och tillbaka utan ordning. Som om dom tappat styrningsinstinkten och glömt bort var stacken låg.
Han satt på sängkanten med huvudet begravt i sin händer, krafsade hårmjäll så det snöade ner på de grå landstingsmärkta strumporna. En känsla av äckel kom över honom. Han ville inte mjälla, han tyckte illa om de kroppslukter som pyrde ur honom. Han släppte taget om sitt hår, tittade upp och försökte avläsa Ritvas mimik. I kvällsljuset som kom in genom det panoramaliknande sjukhusfönstret på tredje våningen, såg hennes ansikte glansigt ut. Var hon besvärad? Han fick ingen riktig ögonkontakt med henne. Myrorna gjorde sig påminda. Nu hade dom irrat sig upp i hjärnan, förmodligen ditlockade av mjällregnet som föll nyss. Han slog handflatan i pannan och kände irritationen stiga. Det var så. Ritva ville honom inte väl. Han såg hur hon andades ytligt, och hennes svällande bröst hävdes upp och ner i snabb takt. Vad hade han gjort henne? Borde hon inte se hur illa han mår? Hon ville säkert att han snällt skulle ta medicinerna, byta den lilla blå kvällskoppen mot en vit lite större plastmugg med vatten, häva i sig det och sedan vara nöjd.
”Jag har tio milligram Stesolid med mig. Klockan är kvart över nio. Jag tog även med dina nattmediciner, så kan du ta dom på en gång”
Hon kände laddningen i rummet. Mannen skulle stanna över natten, och hon var mån om att han skulle få sova. Rent egoistiskt så ville hon ha en lugn natt för egen del också. Rummet var ovanligt inbott för att vara en sjuksal. Hon fick en känsla av att han ville vara kvar. Han var formellt utskriven, och vårdplaneringen verkade vettig. Han skulle fortsätta sin öppenvårdskontakt och hade uppgett att han var tillräckligt stabil nu. Men det var för många opackade högar av kläder, böcker och tidsskrifter i rummet för att hon skulle känna sig lugn.
”Det är nog bra att du får sova ordentligt i natt så att du är någorlunda pigg i morgon bitti när du ska hem. Det kanske inte är så dumt att testa på livet där ute ett tag. Det fixar du.”
Det sista sa hon i samma ögonblick som han svalde tabletten med vatten från plastmuggen. I nästa ögonblick var han uppe på benen, och stod med ansiktet tätt intill hennes.
”Fattar du inte, du är den andra människan idag som vill bli av med mig! Försvinn härifrån din jävla sadist!!”
Hans saliv träffade henne på kinden och hon backade ett steg mot dörren. Magkänslan sade henne att hon borde gå därifrån, men yrkeshjärnan höll henne kvar.
”Men Magnus, jag menade inte så… Jag försöker bara att peppa dig. Du är ju utskriven och ska hem imorgon.”
Han förstod inte hur det kunde samlas så många idioter på ett och samma ställe. Alla var ute efter honom. I början var det inget han lagt märke till, men vartefter hade deras rätta jag visat sig. Han gick fram till fönstret och slog på det med halvfull kraft.
Han vände sig mot henne. ”Om du inte lämnar detta rum omedelbart så kommer jag att krossa fönsterrutan!”
Ritva gjorde en avvärjande gest. ”Det klarar du inte för det är en okrossbar ruta”. Orden slant ur henne innan hon hann blinka.
Han satte sig ner på sängen. ”Nu börjar medicinen verka. Sorry. Jag vill bara vara ifred, okej?”
Ritva nickade och drog igen dörren efter sig.

Ute i korridoren drog hon ett djupt andetag.
”Vad fan var det där då?” Pelle jobbade ihop en prilla snus, la in den med enhandsfattning och borstade av sig på jeansen. Dom följdes åt in till expeditionen.
”Han blev förbannad över att jag önskade honom lycka till inför morgondagen. Jag valde tydligen fel ord. En lättkränkt typ det där.”
Pelle följde henne med blicken. Han gillade hennes finska sisu. Hon var inte stor, men hon kunde ryta till. En natt hade en patient slitit av henne glasögonen, och innan någon hunnit fram hade hon dragit till med en rak höger-knock. Patienten hade ramlat och slagit upp ett rätt fult sår i skallen, och på morgonrapporten hade det fått passera som psykotiskt vingel.

”Hello .. I am Jan Wallbööörg. Mina skor är för långa och min rygg är för krum.. men deet gör detsamma för jag är dii-iin soldaaaat …”
Med en sista titt i spegeln och mobilen i bröstfickan på den blå skjortan, nynnade han sig ner till bilen. Han hade tre mil att köra för att komma till det lilla sjukhuset mellan stad och skärgård. Han hade tackat ja till tjänsten som överläkare på den psykiatriska avdelningen mycket på grund av sentimentala skäl. Det var där han hade randat. I personalmatsalen hade han även träffat sitt livs stora kärlek, Birgitta på förlossningen. Dessutom hade han fått utmärkta vitsord från sektorns guru. Sådana ord vägde tungt. Han hade sista halvåret känt det som att han mest trampat runt i ärtsoppa, där på det stora forskningssjukhuset. Unga tjejer som hade som sport att lida mest, rispa djupast och sätta flest människor i rörelse. Han var inte längre proffsigt snäll mot dom när dom satt och tittade ner på sina sargade händer och pillade på stygnen under samtalet, därav hans lätta beslut att tacka ja till den nygamla brottsplatsen. Han hade gjort sig ovän med en orolig mamma som verkade mer i behov av vård än den dotter som gick under behandling hos honom. Han hade kallat hennes skärsår för ”zombie-cut-light”, och det hade inte varit populärt.
Idag fanns en känsla av att vända nytt blad hos honom. Som behandlingsansvarig läkare hade han dagen innan haft ett lyckat utskrivningssamtal med en skådespelare, intagen på grund av depression. Nu, två veckor senare, hade Mister Jan Wallberg fått honom på fötter igen, yes! Med hjälp av lite medikamenter också, givetvis. Dagens stämningsstabiliserare i pillerform fungerade bra. Han hade kämpat, och till sist fått tag i den store psykiatriguruns hemtelefonnummer, och presenterat fallet deprimerad skådespelare för honom i hopp om att han skulle ta sig an patienten för en långvarigare terapikontakt. Gurun hade först inte kunnat placera Jan i minnet, men Jan hade villigt hjälpt honom att minnas. Han hade fått ett halvt löfte, sedan var samtalet slut. Det kändes inte helt lugnt i magen. Det kniviga var att han i princip nästan hade lovat skådisen en gräddfilskörning rakt in i den förnämsta av alla terapisalonger under utskrivningssamtalet igår. Äh, han skulle nog kunna tala om att han i alla fall försökt, sådär män emellan.

Ritva satte sig ner framför datorn, lutade sig bakåt och knäppte sina armar bakom huvudet. Klockan var halv elva. Inne på sal sju hade det blivit tyst, äntligen. Hon hade svårt för den mannen. Det var något i hans sätt som fick henne att tänka psykopati. Det vågade hon inte säga högt. I journalen var diagnosen depression angiven. Det man tisslade om kollegor emellan var att mannen led av en narcissistisk personlighetsstörning. Fickspegeln för nära fejset ungefär.
Pelle kikade in i skrivrummet.
”Sover alla?”
”Ja, jag var inne och nattade tjejerna på femman, alla har fått sina mediciner.”
”Schyst. Jag sätter mig och kollar sporten.”
Ritva loggade in på Spray. Sju nya meddelanden i gästboken. Efter en snabb blick på avsändarna konstaterade hon att det bara var gubbar som varit inne och skrivit. Hon var trött på gifta män som sökte spänning på nätet. Hon dejtade någon ny nästan varje vecka, men hade på sista tiden börjat tappa lusten. Samma visa. En man på en och nittio med god fysik och stadig ekonomi visade sig oftast vara en lönnfet, tunnhårig karl på en och sjuttiofem som befann sig mellan två jobb. Hon hade svårt att glömma Benke, som hon träffat på Spray för ett år sedan. Segelbåt, nyskild och körde Falk-bil. Manlig, solbränd och lång. Han slutade att höra av sig efter ett gräl om att han var tveksam inför att ta med Ritva på båtmässan. För mycket folk och med stor risk att stöta på gamla gemensamma vänner till hans fru. Ritva loggade ut, gick ut i allrummet och satte sig och delade sportnyheter med Pelle i natten.

Han vaknade av att han dunkade bakhuvudet i väggen. Han satt sig upp, och såg den mörka himlen utanför. Han orienterade sig. Sjukhuset, ja. Idioterna som jobbade här. Han var pissnödig, klev ur sängen och hittade rätt på lysknappen på toaletten. När strålen träffade insidan av det vita toalettporslinet vinglade han till. Medicinerna gjorde honom svag i benen. Det var väl det dom ville. Droga honom så att han inte skulle vara arg. Han kikade ut i den nattbelysta korridoren. Inte en käft. Jojo, jobba kunde dom. Inte. Hade hans ben varit mer stadiga hade han letat upp finskan med brösten för att säga sin mening, men det var som att ilskan runnit ner i benstommen på honom och bedövat balanssinnet. I morgon skulle han få träffa Jan lite snabbt, mest för att få bekräftat att han var välkommen till den där berömda terapeuten. Om någon skulle förstå honom, så måste det vara han.

Ronden gick snabbt undan. Tre utskrivningar, två inbokade samtal och sedan väntade reklam-lunch med läkemedelsföretaget. Jan tackade för sig, och gick och knackade på sal sju.
”Är du vaken Magnus?”
”Stig in.”
Klockan var halv nio, och patienten låg i sängen med filten uppdragen upp till näsan. Han satte sig upp och tog läkaren i handen.
Jan slog sig ner på sängkanten och harklade strupen. Han svalde ner tanken på den oordning som rådde i rummet. Inga tecken till att vara på språng ut i världen här inte.
”Jo, jag fick tag i terapeuten igår..”
”När får jag komma idag? Inte nu på förmiddagen, va? Jag måste hinna äta frukost och ringa ett par samtal först.”
”Njäe.. tyvärr så är han ganska uppbokad den närmsta tiden…”
”Men du lovade ju??”
”Jo, jag lovade att göra ett försök..”
”Ett försök?! Du sa uttryckligen till mig igår att du skulle ordna en tid hos honom. Jag vill ha hjälp idag, annars kan ni alla fara åt helvette!!”
”Men Magnus, lugna ner dig lite.. han är eftertraktad den där mannen. Han sa att vi kunde återkomma om tre månader, så skulle han se hur läget var då.”
”Om tre månader? Det är nu jag behöver hjälp! Jag ska anmäla er hela bunten! Jag har problem, stora problem! Jag kan inte ansvara för vad jag gör om jag inte får hjälp..!!”
Jans mobiltelefon ringde. Han fumlade med knapparna och gick ut i korridoren och svarade. Det var jouren som ville höra om platsläget. Jan svor tyst för sig själv samtidigt som han meddelade att inom en timme skulle en plats finnas ledig på enkelrum. När han avslutat samtalet och var på väg tillbaka till patientrummet, höll han på att krocka med mannen, som kom utfarande, mörkröd i ansiktet. Jan backade.
”Hörru.. vänta lite, vi var inte riktigt klara ..”
Patienten vände sig om, höjde varnande ett pekfinger och skrek:
”Du kan dra åt helvette din förbannade sadist!” Han halvsprang mot avdelningens ytterdörr, tryckte ner handtaget och studsade i farten mot den låsta dörren. Personalen samlades på avstånd.
Nu var dom livrädda för honom! Han släppte väskan och drog loss brandsläckaren som satt fastmonterad på väggen bredvid. Folket backade, så även Jan. Med båda armarnas hävkraft dunkade han släckaren i sidofönstret till höger om dörren. Rutan skakade. Ilskan exploderade samtidigt som karmen lossnade och rutan föll ner på utsidan. Ingen rörde sig. Vad hade han gjort? Han ville bara ut! Han ville ut och han ville stanna och få stryk, vilken sjuk känsla. Han hade trott att personalen skulle bjuda på motstånd, komma och brottas med honom, men dom stod bara avvaktande kvar. Så förödmjukande dom betedde sig. Nu var han tvungen att fullfölja den action-scen han påbörjat. Med en sista blick mot den hånfulla folkmassan slängde han ena benet över nederkarmen där fönstret nyss suttit och hann tänka att nu skärs väl pitten av. Sedan var han ute.

”Han glömde väskan.”
Köksbiträdet bröt tystnaden, borstade av mjölet från händerna och bar in den i köket.
”Vad gör vi nu? Men fy så hemskt dåligt han måste må, stackarn.” sa chefen Ruth som innan utbrytningsdramat varit på väg in i sitt rum för att ha ett utvecklingssamtal.
”Han är utskriven. Han hör väl av sig när han saknar sin väska?” Läkaren ryckte på axlarna och kände sig misslyckad med en känsla av att ha förbisett något viktigt. När telefonen ringde kom han på det: en depression brukar inte innehålla så mycket kraft, så jädra starkt med oförrätter. Han droppade tanken när han hörde Birgittas mjuka röst i örat.

Bilmotorn efterknäppte. Han satt kvar bakom ratten. Färden tillbaka in till stan hade gått ruskigt fort. Han hade haft tunnelseende stora delar av sträckan, och mindes inte om han kört motorvägen in eller om han tagit gamla landsvägen med alla rondeller. Skit samma. Det susade i öronen, och han mådde lätt illa. Han fick Ritvas flottiga ansikte på näthinnan. Vad hette hon mer än Ritva? Han letade i minnet men gav upp, säkert var det något med många hårda konsonanter i. Hon skulle bli rätt förvånad om han skulle komma och ringa på hennes dörr. Hon borde vara hemma nu, precis på väg att gå och lägga sig efter nattens jobb. Var det inte något på L som stått på brickan?
Han släppte tanken. Han var för trött för att fundera ut kloka saker. Väskan?! Han hade inte fått med sig den! Han vägrade att åka tillbaka ut till dom inkompetenta idioterna.
Han provade att ringa Jakob igen. Inget svar. Han kanske såg att det var just han som ringde, och vägrade svara? Efter pipet lämnades ett meddelande om en bön om att få hjälp med att hämta väskan, därefter låstes bilen omsorgsfullt och han gick med vingligt förorättade ben mot hotellets entrédörr.
”Vad kan jag stå till tjänst med?”
Den vänlige portieren log med hela ansiktet.
”Ett rum tack. Gärna ut mot gatan om det finns”
Så, nu började ordningen återställas. Psykpersonalen borde gå på charmkurs, helt klart. Och lära sig att förstå att det kan sluta väldigt illa om man sätter i system att säga nej till behövande människor. Den här timide mannen bakom disken, som utan att blinka gav honom nyckeln till vad som nästan kändes som porten till himmelen, fick världen att sakta återfå sin fräschör igen.
Han tackade för nyckeln, stannade upp och frågade: ”Jo, jag är så hungrig. Skulle det gå bra att beställa in två löskokta ägg, ett glas apelsinjuice och en kopp starkt kaffe? Och dagens tidning, tack.”
”Tyvärr. Frukosten slutade serveras för en halvtimme sedan”

Skriven av: Li Carola Tamm