Fredagsmys

0,82. Den grå och ljussvaga displayen blinkar. Inte ens den tveksamma kvalitén på alkomätarens lilla skärm kan hindra honom från att tydligt se siffrorna 0,82. Äntligen!
En känsla av glädje och nästan eufori far genom honom när han med lätt skakig hand lämnar över instrumentet till Marita, den unga expediten som för en stund sedan fick den otroligt korkade idén att han måste blåsa för att få handla några öl. Vilken jävla befängd idé!
Titta här, titta här! Ivrig som ett barn pekar han stolt på apparatens mätare som visar resultatet av den senaste utandningen. Han suckar lättad över att resten av eftermiddagen och kvällen är räddad.
Blicken han får tillbaka talar dock ett annat språk. Små bestämda men lättolkade skakningar på huvudet skickar den unga kvinnan honom tillbaka ner i det svarta hålet.
På några sekunder i hans inre minuter, ja rentav timmar, växer en stor svart och skavande klump till sig. Byggd av frustration, ilska, förnekelse och känslan av att vara avvisad blir den större och kraftigare. Den omvandlas till ett eldklot som bränner och plågar honom. I frustration och röd ilska hör han sin egen halvskrikande röst;
– Din jävla fitta! Den visar ju bara nollkommaåtta! Hör du – nollkommaåtta! Varför får jag inte köpa mina öl? Det är ju för jävligt! Vi lever väl i en demokrati?
Hans kommentar verkar inte bita. Hon ler fånigt och granskar honom med en medlidsam blick som ökar den kokande ilskan.
– Vi får inte... började hon.
– Vaddå får inte? Nollkommaåtta, det är väl inte farligt. När jag började hade jag ju ettkommafyra och det kan jag acceptera, men nollkommaåtta? Fy faaaaan!
Marita sträcker sig efter telefonen.
– Vem ringer du? Vem faan ringer du? fräser han salivstänkande.
Han får inget svar, bara en avmätt blick
– Jävla sugga, det var ju bara nollkommaåtta
– Nu får du lugna ner… Ja, hej det är från systembolaget. Någon hade svarat i andra änden av telefonlinjen
– Era jävlar…
– Ja, jag kan vänta kvar en stund
– Det är ju nollkommatvå för att köra bil … och du sa ju att…
– Jag har inte lovat dig att du skulle få köpa, det är en bedömning...
– Vafan, jävla kärring du sa ju att... vaddå för bedömning, vilka gör den bedömningen?
– Det gör jag och mina kollegor
– Du och dina kollegor? Va, va, va?
– Vad heter dom, vad heter ni? Jag ska fan lägga ut er på facebook. Hör du det, facebook!
Han rotar i fickan och hittar efter en stund telefonen.
– Era jävlar! Med telefonen likt ett tillhygge hötter han mot de båda unga expediterna
– Så här får det inte gå till i en demokrati, jag hävdar min rätt att handla öl!
Marita är lugn och avvaktar. Luren mot kinden och tom blick fäst långt bort i lokalen

Fredag eftermiddag, kvart över fem. Fullt med folk. På svenskt manér lydigt väntande i tysta köer, be-traktade. Ser utan att se, lyssnar utan att lyssna. Tankarna långt borta.
Ett barn lösgör sig ur den anonyma mängden. Konstigt nog så stoppar ingen sjuåringen som med bestämda steg går mot mannen, fortfarande högljutt hotande med facebookpublicering och allmänt gatlopp i diverse media.
Utbyte av oroliga blickar mellan främlingar. Vuxna män och kvinnor som skruvar på sig.
”Vad ända in i... var är föräldrarna? Finns det ingen vuxen som kan stoppa ungen?”
Barnet har fortfarande en bra bit kvar men det råder ingen tvekan om vad målet är. Stillhet och tystnad breder ut sig, inga andra reaktioner.
Grabben med de bestämda stegen når fram till sitt mål, står alldeles stilla bredvid mannen i vad som känns som en evighet. I sin upphetsning har den förorättade inte upptäckt åskådaren som står alldeles intill och knappt når upp till midjehöjd.
Sjuåringen tar tag i byxbenet och drar, en gång, två gånger. Mannen vänder sig om, ser på ungen som nu kikar upp. Stillhet. En arm med mobil-telefon i ett fast grepp höjs högt. Avvaktar höjd över den egna hjässan som under den svarta solkiga kepsen förefaller glest befolkad med hår. Blicken fäst mot barnet som storögt och med fast blick tittar tillbaka.
– Pappa, kan vi inte gå hem nu?
Mannen avvaktar, fortfarande med handen höjd som till slag. Det går några sekunder. Marita har tystnat, alla runtomkring har tystnat. Ett varmt leende sprider sig över den tilltufsade pappan och ögonen verkar piggna till. När han talar är rösten varm och full av kärlek.
– Jo Oscar, vi ska gå hem nu.
Han rufsar till den blonda kalufsen och tar sin son i handen. Sakta lämnar de lokalen tillsammans, Oscar ler mot sin far när de går ut genom dörren och försvinner.

Tystnad i fem sekunder, sedan tisslande, viskande och allt fler och högre kommentarer bland alla främlingar vars talförmåga plötsligt verkar ha återvänt. Under ett par minuter en något konstig stämning. Sedan återgår allt till det normala och man kan med frånvarande blick gentemot omgivningen åter börja planera kvällens fredagsmys.



© 2012-07-08 Magnus Ekros

Skriven av: MagnusEkros