Frontalkrock

Det måste ha varit någon gång direkt efter kundfesten hösten -06, troligtvis dagen efter, som vi i varsin bil på väg till våra jobb
råkade ut för den mest fruktansvärda olyckan. Vi frontalkolliderade båda två. På helt olika vägar. Med för oss helt okända bilister.
Det som våra respektive olyckor hade gemensamt var att dom hände i stort sett samma stund, med bara några få kilometers avstånd från varann.
Efterföljande uppståndelse var givetvis enorm, på alla sätt. Vi blev båda förda till samma sjukhus och hamnade i samma sal, med likartade skador.
Vi var båda allvarligt skadade och hamnade i koma...

Omedelbart efter olyckan påbörjades behandlingen och återupplivningsförsöken av våra till synes döda kroppar.
Vi fick samma typ av behandling med massor av droger för att dämpa värsta smärtan. Vet inte hur det kommer sig att läkarna kunde se att vi trots koman
hade möjlighet att känna smärta ? Våra kroppar hade trots allt klarat sig relativt bra undan värre skador och våra hjärtan tickade på i takt med varann,
något som sjukvårdspersonalen till sin förvåning kunde notera...

Vi låg visst i riktigt djup koma. Vi kunde inte höra vår omgivning. Vi kunde heller inte kommunicera med våra nära och kära, som var med oss vid våra sjuksängar där vi låg.
Vad drogerna gjorde med oss är en gåta som jag än idag försöker att komma underfund med. För det måste ha varit det i kombination med koman som fick oss att
uppleva de mest underbara stunder tillsammans. Vi fick vara med om saker vi inte vågat annat än drömma om innan olyckan. Vi fick stunder ihop där vi sa till varann att
vi önskade tiden stanna upp, där en timme blev till en minut. Vi fick inte nog av våra upplevelser. Vi ville så mycket mera. Koman vi hamnat i var inte av ondo, utan snarare tvärtom, det var någon slags Edens lustgård för oss. Vi hade ingen brådska med att vakna upp och återgå till vardagen. Vi hade det bra som vi hade det.

Plötsligt kom då den dag då din man upptäckte att du rörde dig i den säng du låg i. Läkarna trodde inte riktigt på det, men beslöt att minska på medicineringen.
Medans jag själv låg kvar i djup koma, fanns det vissa tecken på att du var på bättringsväg.
Du blev inte genast så mycket bättre, utan blev fortsatt kvar i din säng, nedsövd.
Vi fick ytterligare några underbara stunder tillsammans, tills en dag i början av december, vill minnas att det var en lördag, då din man satt på sängkanten pratandes med dig
och fick se dig slå upp dina ögon. Du hade vaknat till liv igen !
Det var jobbiga ögonblick för dig, som förvandlades till dagar, innan du kom tillbaks till en någorlunda hanterbar vardag igen.

Jag är glad för att du återhämtade dig så snabbt, även om jag saknar dig så mycket där jag ännu idag ligger kvar ensam i min säng.
Jag vet inte varför jag inte klarar av att bli bra igen. Antagligen fick jag svårare skador än vad du råkade ut för. Kanske var det mitt öde, mitt liv ?
Jag har kvar mina drömmar om dig och oss. Jag fortsätter att drömma och hoppas att även jag blir så pass bra en dag att vi kan mötas på nytt ?

Kanske du inte har tid för mig längre. Kanske du är så pass glad att vara tillbaks i livet att du inte hinner tänka på mig där jag befinner mig.
Men skulle du göra det, lovar du att hälsa på mig då ibland ? Det skulle göra mindre underverk om du så bara satt bredvid mig en stund och höll min hand.
Hoppet sägs ju vara det sista som överger oss människor. Du är min livlina och så länge du finns där, fortsätter mitt hjärta alltjämt slå för dig och oss.

Kram

Författare:

Publicerat

Dela: