Frosseriet

Frosseriet

Hon ville gå därifrån. Omedelbart. Hon kände hur vadmusklerna spände sig innanför de svarta tightsen. Benen förberedde sig för att springa, som under morgonens sju kilometer långa runda. I smyg torkade hon bort en svettdroppe från överläppen. Lite irriterad över adrenalinets tillströmning. Linneblusen, i samma nyans som hennes chokladbruna ögon, var i alla fall sval och skön.
- Ja, här är de som du ska arbeta med ett tag framöver, sa personalchefen bredvid henne.
Hon nickade utan att möta hans blick och log, med sluten mun.
- Du kan väl gå runt och prata lite. Eller bara sitta och äta, så du kan skaffa dig en bild av oss.
Han klappade sig på magen och det enda Klara hörde var tjoff, tjoff när de feta fingrarna mötte bukfläsket.
I den nedsläckta personalmatsalen var små runda bordslampor med roströda skärmar utställda överallt. Precis överallt. Det var som att dyka ner i en tunn nyponsoppa, tänkte Klara. Ett långbord med vit pappersduk och plastpelargoner stod vid fönstren. Långt bort kunde hon ana ljusen från vattentornet. Där, precis nedanför bodde hon. Där kände hon sig hemma.
Hon gick längs med smörgåsbordet och tittade på faten. Där fanns sill i alla färger, strömming som var röd, strömming som var stekt och inlag, gravad lax, rökt lax, inkokt lax och även laxpaté. Hon såg på skålarna och visste inte riktigt var hon skulle börja. Försiktigt lyfte hon ner några salladsblad från ett laxfat, samlade gurkor vid köttbullarna, tomater från skinkan och tog en bit skinka och vad hon trodde var grönsakspaté. Med en Ramlösa och sin tallrik satte hon sig på en ledig plats längst ut vid långbordet med utsikt mot hemmet. Mannen mitt emot, i vit skjorta och löst knuten företagsslips, tre hårstrån över pannan och de andra samlade bakåt över en svettig flint, räckte fram en oformligt stor och fet hand.
- Hej, jag heter Börje. Jag är en av dem som du ska få i form, tränarn.
Hans skratt fick vecken under hakan att färgas röda och guppa. Kanske bara av ansträngningen, tänkte Klara. Hon log och stoppade en tomat i munnen. Börje och de sju andra männen runt bordet satt alla böjda över sina tallrikar. Alla någonstans i fyrtio- och femtioårsåldern och alla med minst tjugo kilos övervikt, gissade hon. Minst. Vad fick människan att göra så med sin kropp? Hon låtsades koncentrera sig på att skära bort allt synligt fett från skinkan och sneglade på Börje. Han tog en stor bit revbensspjäll på gaffeln, doppade den i äppelmos och pressade in den i munnen. Den fick precis plats. Med stora tuggor smulade han ner köttet i fibrer. Äppelmos och fett strilade ur hans ena mungipa, ner över hakan och la sig i små ansamlingar någonstans i de olika vecken, innan några droppar landade på hans enorma mage. Han tog två prinskorvar på gaffeln, strök över skånsk senap och stoppade in även dem i munnen. Klara såg tydligt det söndertrasade revbensspjället flytta på sig för att korvarna skulle kunna malas mellan hans tänder, som var förvånansvärt vita. Ur andra mungipan rann nu en gulorange sörja av senap och äppelmos. Klara följde rännilen över hakan, ner över veck ett och in under veck två. Hennes öron drog ihop sig när en annan man, i likadan skjorta och blå slips, rapade. På hans tallrik trängdes två kulor chokladglass med en bit hallonpaj, en bit rabarberpaj, och fyra jordgubbar under ett gulvitt täcke av vaniljsås. Hon följde skedens väg mot munnen och hörde hur han förträngde ännu en rap medan bitar av röd paj och ljusgul sås for runt i hans blekt rosa gom. De fina flimmerhåren i näsan reste sig upp i givakt när hennes bordsgranne reste på sig och en doft av gammal svett och en tyst fis trängde upp mot näshålorna. Alla hennes sinnen var nu vidöppna och hon kände sig som om hon satt mitt i ett orkesterdike fyllt av ljud och oljud, ord blandades med gurgel och smackningar.
En tung, stor och varm hand la sig på hennes axel. Hon hatade när främmande människor tog i henne, som om de hade någon rätt att beröra hennes kropp, kliva in i hennes personliga utrymme. Men nu fick handen åtminstone matorkestern att stanna upp.
- Ja, jag ser att du finner dig väl till rätta. Har du några frågor innan jag presenterar dig?
Hon hade mängder av frågor, men de flesta till sig själv. Varför hade hon tackat ja till det här jobbet? Skulle pengarna verkligen vara värt det? Hon såg sig själv ensam med Börje i gymet och hur hon skulle försöka få honom att förnimma muskler som var djupt så djupt försvunna att inte ens de själva anande sin existens. Magen drog ihop sig i protest. Illamåendet var nära.
Ölskummet darrade en aning när en kladdig knivsegg träffade sidan på glaset.
- Ja, då vill jag bara avbryta en liten stund mitt i maten. Det här är alltså Klara Larsson, som ska bli vår personliga tränare här på företaget den närmaste tiden. Ni ser att vi visste vad vi valde när vi tog hit lilla Klara.
De åtta männen skrattade i ett samstämmigt kluckande.
- När kommer du att starta träningen?
Personalchefen tittade på henne och hon letade efter ögonen inne under de tunga ögonlocken, men hon fick ingen kontakt. Hon kunde inte se hans ögon. Långsamt spände hon stora sätesmuskeln, lät lårmusklerna resa henne från stolen och sträckte hon upp sin 176 centimeter långa kropp. Hon lät högerhanden ta stöd mot den stora trehövdade armmuskeln på motsatt arm när hon sa:
- Aldrig.
Jag ska inte, kan inte och vill inte jobba med er, tänkte hon. Hon svalde för att ge den torra halsen en chans att andas. Sakta vände hon sig mot utgången och försökte att gå genom rummet, inte springa som hennes flyktbenägna ben ville.

Skriven av: marie morin