Fuckingham jealous

Det är inte ofta vi klagar på varandra men ibland spiller det över. Små retande stickande mörka hatgiriga ord flyger ut ur mina röda läppar och in i dina sluga öron, som gärna ser dubbla meningar i allt. Motsatserna blir dina vänner och mina fiender. Jag rustar för krig, men du tacklar tillbaka. Du och dina öron och jag och min mun, ja vi är just ett snyggt par… speciellt i sängen. Vi smeker varandra med ord och poesi. Vi blir riktigt riktigt elaka, nuddar hy och tankar med vokaler och konsonanter. Sakta musik uppstår ur den mörka natten till surrandet av känslor och hy som dras och rispas… långsamt långsamt klär vi av varandra inför varandra.

Ibland spelar jag film i korridoren. Det är ofta när det håller på att bli omöjligt mellan oss två… då spelar jag film. En natt när det höll på att bubbla i våra provrör (jag har ett litet melerat genomskinligt och du ett svartsvart) ringde jag till din pappa. Jag satt i telefonen och grät och grät tills han körde över med sina gamla inspelningar från att du var bäbis. Jag tog dem och kramade om honom, lite hårt… han flydde fältet och kvar satt jag med ditt liv i mina händer. Det fanns två val:

- jag ger upp mitt liv för att se på ditt. Jag vill ju förstå dig.
- jag lämnar all skiten. Tar nästa plan till Hollywood och skriver den förbannade romanen om oss. Jag blir fri att ta slutet och riva det i hur många bitar som helst varje gång du dyker upp i den sakta nattmusiken. Jag kan låsa ut dig…
jag trodde verkligen att jag kunde. Men jag vågade inte riktigt. Jag var för feg att stå på mina egna ben. Ja, du nästan hatade det hos mig. Varje natt i sängen försökte du bita och slita in in och ändra på mig. Du försökte. Men jag valde att stanna, ändå och lära mig dig och digmig, det blir liksom ett efter att man har givit bort sitt liv.

Jag spelar film i korridoren när du öppnar lägenhetens rödmålade med dina klirrande nycklar. ”I want to paint it black!” säger du och skriker och slår framför projektorn. Jag försöker att låta bli, stirrar ut över digitalpixlarna som med hjälp av fyra olika färger blir du som åttaåring. Söker efter klyftan som du påstår att finns. I ilskan drar du med dina magra bleka fingrar längsmed köksbordet och krossar våra provrör. Mina tårar rinner sakta och bittert längsmed kinderna. Viljan håller mina darrande fingrar kvar i famnen, men det kliar. Du ser. Jag ser att du ser. Och du ser att jag ser att du ser. Du behöver inte, jag rusar ut för att köp våra nittionionde provrör. Jag vet att ditt vackra ansikte är förvridet av avsky för mina tårar som du tycker är så orena. ”Vad vet du om mörkret i hjärtat och den brinnande elden i kroppen?!” Jag vet inte vad jag vet, snälla, jag vet inte.

Skriven av: Anna-Maria Rehbinder