Fyra år tillbaka del 1.

Där gick hon, Izzie med det glansiga svarta håret.
Hon gick alldeles tyst och ingen märkte henne, men det gjorde en person.
Som satt och iakttog henne, Izzie märkte inget, hon fortsatte gå.
Den personen som iakttog henne var jag.
Varje dag trippar Izzie in i skoldagen, tyst som en mus och med huvudet nerböjt.
För några år sedan gjorde hon aldrig så.
När hon gick i 3: an hade hon varit väldigt populär, men ingen visste vad det var med henne.
- Cecilia? viskade Nata som stod bredvid mig. Varför tittar du på osyniga Izzie?
Jag tittade på henne, en väldigt lång blick.
- Jag vet inte, sa jag till slut. Jag är väl nyfiken, på vad det är med henne.
- Du vet väl att hennes vänner har försökt lista ut det? sa Nata. Det går inte, hon har fått problem eller något.
Jag skakade på huvudet, skulle ett vanligt problem förorsaka detta?
Hon tittade neråt, mötte ingens blick, pratade inte med någon, började gråta närsomhelst och var ensam varje rast.
Alla hade glömt bort henne, populära Izzie, nu var osynliga Izzie på plats.
Eller tysta Izzie.
- Spelar roll, sa Nata med en suck. Ni är ju inte vänner, ni behöver inte snoka i varandras hemligheter.
- Ursäkta då, fräste jag. Men jag råkar faktiskt tycka synd om henne!
Jag klampade iväg, Nata var väldigt irriterande ibland.
Det ringer in och jag springer liksom alla andra går till klassrummet.
- Välkommen tillbaka, Izzie, log fröken.
Izzie tittade upp som en bönfallande '' tack '', sedan tittade hon ner igen.
Till oss andra sade hon ingenting.
- Kristi, Anna, Maria, Lena, Cecilia, Nata och Lisa - Lotta, alla flickorna på plats.
Fröken Helga verkade nöjd.
- Alexander, inte? Nähä, Sebastian då? Inte han heller? Det var då en dålig start!
De skolkar! ville jag skrika. De är sjuor, och torr att de ä balla!
Men jag höll tyst, i alla fall när mordögat Axel tittade på mig med den där blicken.
Som om han skulle mörda mig.
Plötsligt slog de mig att fröken inte sagt ' Izzie '' på uppropningen, det var naturligt.
- Joakim? Bravo, Joakim! Du har inte missat en enda lektion.
Han är ju en pluggris, tänkte jag och himlade mig.
- Tom, Axel? AXEL? Du förvånar mig verkligen.
Axel såg en aning sårad ut.
- Johan, Stefan, Urban, Jenno, Oskar och Jan, bra, alla på plats utom fyra.
De fyra är förstås Jan, Sebastian, Jenno och Sebastian.
- Flickorna får fyra makaroner!
Jag himlade mig igen, makaroner, när man fick tillräckligt många skulle flickorna eller pojkarna få ha fest.
- Underbart, viskade Nata. Snart är vi... Men vad är det Cessi?
Sessi hit, och Sessi dit.
- Mår du bra? fortsatte Nata.
- Jadå, flämtade jag. Bara bra.
Jag log stort, väldigt stort, och falskt.

Matte, jag hatar matte, matte, matte, jag hatar matte, matte, matte, jag hatar matte.
- Vad är fyrahundratio minuter i timmar och minuter? frågade fröken Helga.
Izzies hand åkte upp, den åkte upp vid varje fråga.
Hon har inget annat att göra än att plugga, tänkte jag sorgset.
- Ja, Izzie - vännen? sa fröken Helga.
Izzie gick fram och skrev rätta svaren: Att fyrahundratio minuter var 6 timmar och 50 minuter.
- Hmm.... Rätt, Izzie... Tror jag, sa fröken Helga och log.
Hon är verkligen en dålig lärarinna, tänkte jag och tittade ut genom fönstret.

Efter skolan hade jag förstås bestämt mig, där gick osynliga Izzie iväg, gående.
Hon smälte in bland de gråa.
- Izzie, vänta! ropade jag.
Izzie låtsades om mig och fortsatte.
Men då började jag springa, Izzie fortsatte.
- Izzie, är du döv? frågade jag. Jag sa stanna, och då stannar du!
Izzie stannade och mötte min blick med sina gråbruna ögon.
Hon är vacker, tänkte jag och min mage tog ett skutt.
- Izzie, vad är det med dig, du är så konstig.
Då mulnade Izzies ansiktuttryck.
- Vad hände med dig! fortsatte jag ropa. Snälla, Iz, snälla säg!
Izzie suckade frustrerat och fortsatte.
Jag tog tag i hennes handled och vände henne mot mig.
- Izzie, följ med mig hem och så pratar vi om det.
Sedan Izzie lämnat sin plats hade jag tagit den, och jag var van att få min vilja fram.
Izzie skakade vilt på huvudet.
Me jag brydde mig inte, jag började dra i henne mot den lilla privatbussen.
Plötsligt började hon skrika, inte ett sånt kort skrik, utan hon gallskrek.
Jag släppte henne i chocken.
- Ta det lugnt, jag ska inte göra dig illa, viskade jag. Okej?
Izzie tittade ner i marken och jag såg att hon grät.
Långsamt och utan ljud.
- Izzie, jag ber dig, kom hem till mig, sa jag. Jag BER dig, snälla, Iz. Vi kan göra något annat om du inte vill prata om det.
Izzie skakade på huvudet och började sprnga.
Och jag visste vad hon sprang ifrån.
Hon sprang ifrån mig.
Ensam stod jag med mina tårar.
Jag hade misslyckats och samtididgt sårat henne.

Författare:

Publicerat

Dela: