Fyra år tillbaka, del 3.

Izzie gick, än en gång tyst, än en gång med huvuder nerböjt.
Men hon hade pratat med en person.
En person som just nu gick bredvid henne, och det var jag.

- Vi måste berätta det, Izzie! sa jag.
Izzie skakade på huvudet.
- Vi kan inte, sa hon. Du får inte säga något, jag litar på dig!
Jag hatade att hon sa sådär, i alla fall när jag redan bestämt mig för att berätta det för polisen.
Att stackars Izzie skulle leva rädd och osäker orkade jag inte med.
- Vi måste! upprepade jag. Det spelar ingen roll vad du säger, Iz.
Plötsligt reste hon sig tvärt, stolen välte och den varma chokladen sprittade åt alla håll, även på min nya blus, men nu var jag mest rädd för Izzie.
- Du andas inte ett ord, viskade hon hotfullt. Du vet inte vad ahn gör med mig då!
- Izzie, Izzie, Izzie, sa jag. Alltså polisen kommer sätta dit honom innan han ens hinner röra dig.
Lötsligt började Izzie gråta.
- Tänk i alla fall på saken, sa jag. Nu kanske du vill gå hem?
Izzie skakade häftigt på huvudet och sedan blev det tyst.
Hon hulkade och harklade, jag väntade.
- Jag vill inte gå hem, sa hon efter en oändlig tystnad. Kan injte jag får natta över, snälla?
Jag nickade, till min del betydde det inte mycket.
Izzie ringde sin mamma.
- Hon heter Cecilia, sa hon. Mm, javisst mamma, vadå? Nej, självklart...? Okej!
Hon lade ahnden framför telefonen och sa:
- får jag låna nattlinne och så?
- Javars, sa jag utan att röra en min.
- Ja, sa Izzie i telefonen. Mm, älskar dig med, hejdå.

Jag kunde inte sova, låg med öppna ögon och stirrade ut genom fönstret, jag märkte inte ens att jag hade ögonen öppna, och när jag gjorde det stängde jag dem genast.
Izzies runga andetag var som surrande bredvid min öra, till slut bröt den tystnaden.
- Jag kan inte sova, Cecci, jag märker att du inte heller kan det.
Jag var orörlig och tyst.
- Snälla var inte arg på mig! bad Izzie.
- Du borde berätta för polisen, sa jag till slut.
Izzie grät.
- Tack för att du hjälper mig, Cecilia, sa hon. Du skulle ite behöva det, och ändå gnäller jag, vi är inte ens vänner och..... Men jag lutar på dig.
Hon tystnade.
Jag suckade.
- Det spelar ingen roll hur mycket du litar på mig, sa jag. Du borde berätta, och jag tänker vara dör med dig, stötta dig och vara med dig. Om det behövs.
Det blev tyst, jag räknade.
Jag som hatade att räkna, men jag räknade.,
Åtta minuter i tystnad.
- Jag ska tänka på saken, sa Izzie. Men han sa att jag skulle råka mer illa ut än nånsin, att han skulle fortsätta!
Jag stängde öronen, och till slut, på något vis lyckades vi båda somna.

- Nej, jag har bestämt mig, och det är nej! sa Izzie nästa morgon.
Vi var nära skolgården och jag hade nästan lyckats övertala Izzie, innan hon tog den där bestämde tonen.
- Du är jättedum! skrek hon. Försöker du tvinga mig? Det går inte! Jag tänker inte!
Plötsligt blev jag arg.
Rasande, jag var arg på att hon var så feg.
- Lyssna nu, Izzie Pizzie, tysta Iz som inbgen brytt sig om på fyra år, sa jag.
Jag knuffade henne hårt mot vägen och spände blicken i henne.
Jag tror aldrig att jag varit så arg förr, och jag var arg.
Och orolig, jag brydde mig om Izzie!
- Kommer du inte säga något åt någon så kommer du får fortsätta vara tysta och osynliga Izzie livet ut, du kommer inte ha några kompisar och ingenting, för säger du inget, så kommer jag aldrig säga något åt dig, för vem vill vara vän med en sån feg flicka som du? Hör du vad jag säger, Izzie? Aldrig mer!
Jag släppte henne och stegade därifrån, jag hörde att hon grät.

Jag mötte inte hennes blick och ingenting, bara var där.
På rasten kom hon fram.
- Cecilia.
- Izzie? sa jag. Hörru, vi åste prata en annan gång, Nata och jag ska gå hem till hen.....
- Lyssna! sa Izzie och jag tystnade.
Hennes ord ekade, men det var svagt.
- Följer du med mig? frågade Izzie fter en minuts stirrning. Det blir svårt att säga det själv. Jag ska berätta det för Helga, sedan för polisen.
Hon hade tårar i ögonen, jag tog henne hand.
- Jag är gla att du bestämde dig, sa jag. ag förstod att det måste vara svårt.
- Kommer du då? frågade Nata som plötsligt stod vid min sida.
- Ledsn, Nattis, hitta en annan kompis, sa jag över axeln. Förklarar senare!
Sedan nästan släpade jag med mig Izzie till fröken Helga.
- Nej, där är ju rektorn, sa jag. Vi berättar för henne.
Rektor Gunn tittade upp och mötte får blick.
- Vi har nåt att säga, sa jag. Izzie har blivit.....
Jag vräkte mig ur allt, innan Izzie började tala, hon berättade detaljer och de vuxna lyssnade tålmodigt.
- Men varför har du inte sagt något? utropade Gunn. Det var oklokt!
Helga gick och ringde, tydligen åt polisen.
- En rättegång, sa Gunn. Det blir bäst så.
- Mm, sa jag och Izzie.
Genast så kom polierna, Izzie berättade.
- Sedan sa han att värre saker händer om jag nånsin talar om för nån, sa hon.
- Men det händer inte, sa poliserna. Han ska ställas inför rättegång!

- Därför är du, Karl Washyngtoy dömd till sjuårs fängelse, sa mannen som hade en ful sak på huvudet.
Jag satt bredvid Izzie, som vittne. Ja, inte vittne, men jag stöttade henne så gott det gicck, hon verade lycklig, och nöjd.
Hennes mamma såg förbluffad och arg ut och satt vid sin dotters sida och smekte henne över håret.
Jag som trodde Izzie aldrig skulle hämta sig.
- Jag måste prata med dig, Cecilia! sa Izzie när rättegången var slut.
Vi var bästisar nu, det hade vi varit i två dagar och nu tog hon mig ut.
Hon såg olycklig uyt, jag undrade om det skulle bli problem.
- Vi ska flytta, sa hon. Långt bort, så vi kommer inte ses.
Orden nuddade min öra men gick aaldrig in i min hjärna, vilket fick mig att må dåligt, då kunde jag ju inte smälta det.
- Vi åker redan nu, taxin är parkerad, ifall han rymmer eller något, sa Izzie. Han har ju... Vå.... Du vet vad jag menar, tre andra småflickor också, och om han rymmer är det säkrast att vi är långt borta.
Jag nickade, det gicck bättre att smälta det nu.
- Jag kommer sakna dig, grät Izzie.
Vi kramade om varandra.
- Ingen fara, sa jag. Du ska inte gråta, du ska vara glad. Du kommer få nya vänner och nytt liv pch få det jättebra.
Izzie nickade när hennes mamma skyndade sig ut, en taxi rullade in på gatan.
- Glöm mig inte! var Izzies sista ord till mig.
Och jag skulle aldrig, aldrog någonsin, glömma henne!

Skriven av: Tamara Mäntyniemi 10 år.