Gänget o Jag

Gänget och Jag

Jag satt alldeles själv i ett hörn av lokalen.
Jag såg på dom andra som var här. Jag vet inte varför jag var deppad. Alla som jag älskade var här. Kanske vadr det det faktum att alla vi älskade varandra som gjorde mig ledsen.
För snart skulle det var över. Det var sista kvällen med gänget.

Framåt midnatt hade spriten börjat verka. Vi vart all mer gosiga och började lugna ner oss till lite mer hångelstämning.
Jag satt i den stora soffan som var placerad i rummets bortre del. Förut satt jag själv men nu hade det börja dimpa ner lite folk.
Jag föreslog att vi skulle prata om dom gångna åren och den alltmer skrämmande framtiden. Alla blev exalterade och godtog mitt förslag.
Dom som forfarande stod slog sig ner och nån satte på en lite lugnare skiva. Musiken böjade ljuda genom högtalarna. Vi bestämde att alla skulle berätta en historia eller ett minne, sant eller falskt kvittade nog vid det här tillståndet.
Närmast mig i soffan satt Micke och Therese. Jag kände hur Micke lade armen om mina axlar, jag kröp ihop lite o njöt av värmen. Samtidigt fattade jag Therese hand. Hur skulle jag klara mig utan dom. Jag kämpade för att hålla tårarna borta.

Jag tror bestämt det var jon som började. Han satt nersjunken på en stor kudde vid soffbordets kant med Emma liggandes i knät. Han bestämdee sig för att spåna i framtiden.

När jag klev upp en morgon vid sju tiden, såg jag en flicka brevid mig i sängen . Först trodde jag att det var en dröm. Hon var vacker som få. Hon låg på min kudde med håret som en gloria runt sig.
Hennes hy var mjuk som sammet och en svag doft av lavendel steg från hennes blonda hår. Det var nästan så det såg ut som hon log i sömnen. Plötsligt kom jag på vem hon var. Det var ju min blivande fru. Samtidigt som klockan ringde igen kom jag också på att jag hade ett arbete att sköta. Jag skyndade mig att äta frukost. sen stod jag länge och valde kostym för att inte väcka min vackra gudinna.
När jag tog hissen ner kom jag på att jag glömt bilnycklarna på diskbänken. Jag åkte upp igen, när jag öppnade dörren hörde jag hur hon stod i duschen. Utan att störa henne gick jag in i köket och hämtade nycklarna. Jag lämnade en lapp som sa att jag älskade henne.
Jag satte mig i bilen och körde ut på Sunset Boulevard. Jag kom till kontoret några minuter försent. Men är man Amerikas framgångsrika advokat så har man rätt till en del förseningar.

Med burop och en flygande kudde avslutades Jons historia. Sen utbröt ett allmänt as-garv ut bland åhörarna. Jon såg till en början ganska butter ut men till slut lös även hans ansikte upp av ett skratt,
Någon utbrast:-Drömma går ju!

Therese bestämde sig för att ta över. Hon släppte min hand och satte sig på sofans ryggstöd. Jag kröp närmare Micke. Ja hörde hans hjärta slå. Det var lungnade, nästan sövande. Än en gång vart det tyst. Alla
satt spända och väntade på Therese.
Hon öpnade med:
-Jag vill påminna alla om något vi alla minns mycket väl.
Hom började berätta med både ett leende på läpparna och gråten i halsen.

Den här berättelsen börjar en varm augusti kväll. Året är 2001.
Observera att detta är en sann historia...

Ett fniss ljöd genom församlingen. Alla visste vilken kväll hon pratade om. Det var våran kväll. Hon rättade till sig på soffkanten och fortsatte.

Jag själv började min kväll hemma hos en mycket god vänninan till mig, Sara. Vi åt middag med hennes förtjusande föräldrar. Klockan var väl så där kvart i sju när vi lämnade hennes hus och begav oss till Storsjöns vackra strand. Nere vid hamnen möttes vi upp av två stiliga gentlemän. Dessa män karlar hade vi träffat många gånger innan. Den ena en mörk skönhet klädd i en allt för läcker rosa skjorta. Namnet var Jon...

Återigen bröt ett skratt ut. Hennes överdrivna beskrivningar fick alla på gott humör. Det var skönt att skratta. Speciellt nu.
Hon försökte igen.

Den andra en ovanligt stor men ack så snygg man vid namn Mikael, även kallad och kanske mer känd som Micke. Även han klädd i en klädsam rosa skjorta. Vi bestämde oss för att börja kvällens aktiviteter så sakteliga. Killarna skulle förtära öl medan vi kvinnor skulle dricka cider.
Vi slog oss ner på en gräsplätt precis vid vattnet. Sjön låg blank och solnedgången hade färgat vattnet vackert orange/rosa. Båtarna srod och sov i hamnen. Vi skrattade och hade allmänt trevligt när yttligare två killar uppenbarade sig. Om jag inte minns helt fel var namnen Andreas Andersson och Johan Andersson. Trots samma efternamn var dessa inte familj. Även dessa skulle förtära alkoholhaltiga drycker. Jag slängde ett öga på klockan och såg att den blivit nio medan vi satt där.
Solen var nästan helt borta nu och små stjärnor hade börjat skymta på den mörka natt himlen. Sara bestämde sig för att ta på sig en till tröja, jag insåg att det var klokt att följa hennes exempel. Än en gång dycker det upp glada figurer. Denna gång är dom fyra. Två glada flickor kom gående längs strandkanten medan två enormt glada gossar anslöt sig från en gränd. Dom presenterade sig som Emma, Maria, Erik och Daniel. Timmarna gick och vår lilla fest fortsatte. Efter tre flaskor av diverse alkohol börjar skratten och sanningarna komma fram. När ämnet olyckor kommer upp utses Sara till akutens regerande drottning.
Platsen folkmassan tar på gräsmattan har minskat avsevärt sedan klockan nio. Plötsligt sitter vi nära varandra, mycket kramar och närhet. Antingen beror det på alkoholen, den alltmer sjunkande tempraturen eller bara för att vi trivs och tycker om varandra.
Pratet fortsätter. Vi rullar förbi ämnen som skolan, en arg diskussion om djurförsök samt det självklara ämnet sex. Vad vore en fest utan samtal om sex? Ingen fest. Men nog hade vi fest alltid.
Vi bevisade att fester inte handlar om hur många man är utan hur roligt man har tillsammmans. Vad är en fest utan hångel? Ingen fest. Det hånglades värre än krigen i mellanöstern. Det hånglade med både tjejer och killar. DEt slogs vad och vaden utfördes. Framåt två tiden var det även en del som badade. Mest killar men jag tror mig minnas att jag och Sara tog oss ett dopp. Småtimmarna kom och allt skrattande och drickande tog utt sin rätt. Gäspningarna kom allt tätare, ingen ville gå där ifrån.
Plötsligt slog mig den bästa idén på mycket länge. Jag bodde ju trots allt i egen lägenhet. Jag hade ju en inneboende men jag såg i hennes ögon att tänkt samma sak som jag. Jag föreslog att vi skulle fortsätta hemma hos mig. Eftersom ingen ville nåt annat och alla var trötta började vi våran inte allt för långa väg över Frösöbron till min lägenhet. Trots att vägen kändes minst fyra kilometer var det ingen som släppte humöret. När jag låst upp dörren var det som insläppet på en Limp Bizkit-konsert. Alla vällde in. Skor slets av och kroppar slängdes i soffan. Min lägenhet består av två sovrum. Ett som tillhör mig och ett som är bebott av Sara. Ett vardags rum med en soffa ganska lik den vi sitter i.

Skrattet var i och för sig förutspått. Det var ju trots allt våran lägenhet vi satt i just nu. Medan berättaren pratat hade platserna flyttats om. Johan hade flytta upp på förnsterkarmen bakom Therese med armarna kring hennes midja. Emma hade satt sig i soffans bortre del och satt nu lutade mot Daniel. Jag satt fortfarande i knät på Micke. Nu hade han lagt armarna runt mig så jag knappt syndes längre. Maria låg med huvudet i knät på Ante som satt lutade mot armstödet på soffan och Jon hade avancerat bakåt, nu lutad mot bokhyllan brevid Erik. Berättelsen fortsatte.

Och ett litet kök utrustat med diverse onödig snabbmat. Folk placerade ut sig lite överallt. Vissa sov, andra pratade, men alla var nöjda. En efter en slocknade vi som stearinljus som brunnit ut. Jag vaknade först efterföljande morgon. Brevid mig låg Daniel med armen runt mig och på den andra kanten låg Jon, som slocknade först av alla kvällen innan. För att inte väcka dom sovande pojkarna dmög jag upp och drog på mig mina bakis-byxor och en stor collage tröja över t-shirten jag sovit i under natten. Jag gick ut i vardagsrummet och såg att i soffan var det fullt. I ena hörnet låg Maria i armarna på Johan och i den andra änden låg Ante och Erik brevid varandra som två smurfar. Jag log vid synen. I mitten med benen uppslängda på bordet sov Emma, som högst troligt skulle vakna med nackspärr. Jag gick ut i köket och började koka tevatten. Jag ville inte väcka någon av dom andra, inte än, så jag kokade 2 liter för säkerhets skull.
Medan vattnet kokade upp smög jag bort till Saras rum. Jag knackade försiktigt på dörren. Efter något jag trodde var ett svar öppnade jag försiktigt dörren. Där mellan Saras blåa flanellakan låg det sötaste par jag sett. Micke såg ut som en jätte bakom Sara eller så var det hon som såg ut som en myra. Men ack så söta dom var. Min älva och hennes bergatroll. Sara öppnade ögonen och log mot mig. Jag frågade om hon ville ha te. Hon nickade och klev upp. Hon drog på sig en stor morgonrock, klev i hennes älskade hundtofflor och virade in rastaflättorna i en knut. Vi smög ut i köket igen. Där satt Jon uppflugen på en stol. Han var trött, hemskt trött. Vi bestämde oss för att göra te och mackor till alla. Jag kokade tevattnet medan Jon och Sara bredde mackorna. Ostmackor blev det. När vi var klara bar vi ut allt i vardagsrummet. Jon började sjunga Sankta Lucia i augusti. Dom i soffan vaknade så sakteliga. När Jon började med Staffan Stalledräng var alla inklusive Micke och Daniel vakna. Alla skrattde. Mitt under den otroligt fagra hotellfruktosten sa Erik en mening jag aldrig ska glömma. 'Det var den första natten med gänget.'
Och det var det med tusen uppfäljare.

Jag tog ett djupt andetag för att kväva tårarna och utbrast.
- Och nu är vi framme vid den sista.
Alla visste vad jag menade och att jag hade rätt.
I morgon splittrades vi åt olika håll.
För två dagar sen hade vi sprungit runt med vita mössor och skrikit:
- Vem vill gå i ettan nu!
Men nu visste vi att vi hellre gått i ettan och haft varandra än att vara studenter och splittras.
Det utbredde sig en jobbig tystnad över rummet.
det var Jon som först öppnade munnen igen.
-När åker alla i morgon då?, sa han.
Therese och Andreas skulle inte åka till Göteborg förrän vid halv nio på kvällen. Under sommaren skulle dom ta dykarcertifikat och till hösten skulle dom gå bartender utbildning.
Maria och Micke skulle åka samma plan vid fyra på eftermiddagen. Jag kollade på Micke, det var nåt som bekymrade honom, antagligen det som bekymrade oss alla. När ska vi träffas nästa gång. Maria skulle till Finland och söka jobb. Micke skulle börja juristutbildningen i Uppsala till hösten. Antagligen skulle han bara driva runt i sommar. Emma åkte inte förrän om en vecka. Hon hade fått jobb som ekonom på ett litet företag i Halmstad.
Jag, Jon, Erik och Daniel åkte samma tåg. Det gick klockan elva på följande morgon. Daniel hade fått byggjobb i Oslo. Jag skulle spendera näst kommande år boendes med Jon och Erik i Lund. Vi skulle alla läsa på universitet. Jag till civilekonom, Jon till Advokat och Erik till läkare.
Sist att lämna Östersund var Johan han åkte till Österrike om två veckor för att arbeta som Snowboard instruktör i alperna till hösten.

Vi kollade på varandra igen. Stämningen sjönk yttligare.
Jag kollade på klockan, den var tjugo i fem. Jag vill att den skulle vara mindre, jag ville att den skulle stanna. Jag ville inte skiljas från dom personer mitt liv kretsade runt. Inte mina älskade vänner.
Ingen ville det. Alla höll sig vaken in i det sista. Ingen sa något speciellt, men alla var vaken. Jag tror jag var den sista att sluta ögonen. Men vid klockan sju orkade jag inte stå emot längre, jag slöt ögonen och lyssnade till Mickes lugna andetag och kände hur jag flöt i väg i drömmens värld. Jag drömde om oss, allihop, att vi aldrig behövde skiljas någonsin. När jag vaknade var klockan nio. Jag önskade att in dröm varit sann men jag visste att klockan arbetade emot oss. Nu var det bara lite drygt en timme kvar på våran tid tillsammans. Jag gick ut i köket. Där stod Therese. Hon hade gråtit. Jag frågade varför. Hon svarade att hon inte ville att det skulle ta slut. Jag la armarna runt henne och sa att jag ville att det skulle vara för alltid. VI grät. Hon sa att hon älskade mig och att hon skulle sakna mig mer än någon annan. Jag grät ännu mer. Plötsligt stod Jon där i dörröppningen. Han log lite slött och sa:
-Dags för en favorit i repris.
Jag tog fram brödet och Therese började koka vattnet. Under hela tiden snörvlade vi, Jon också. När vi var klara tog vi alla ett djupt andetag och börlade sjunga på Sankta Lucia, alla tre. När vi kom in i vardagsrummet möttes vi av sju ledsna ansikten. Ledsna men leende.

Under en mer tystlåten stämning än dom senaste gångerna avnjöt vi våran frukost. Uppkrupen i knät på Micke gnagde jag på min mack med tårarna trillande ner för kinderna ner i knät. Jag var inte ensam. Alla grät. Vissa mer, vissa mindre. Klockan närmade sig tio. Min far ringade och sa att han skulle hämte upp oss om tio minuter för att köra oss till stationen. Där skulle resten av föräldrarna möta upp oss med diverse packning. Jag nickade mot killarna och dom reste sig och började ta farväl av dom andra. När jag lagt på kramade jag Emma och Maria länge. Jag ville inte släppa. Jag vände mig mot Ante och Johan. Kunde inte låta bli att skratta innan jag gav dom en varsin puss på kinden och en bamsekram samt ett hot om att jag skulle bli galen om dom inte hörde av sig. Dom skrattade, fast inte som dom brukade. Jag vände mig om igen. Där stod Micke. Jag började gråta ordentligt. Hur skulle jag klara mig utan honom? Utan min Micke? Han omfamnade mig och viskade att han skulle sakna mig. Jag kysste honom. Jag ville att han skulle hålla kvar mig. Jag ville inte åka inte utan honom, inte utan Therese. Motvilligt släppte vi varandra och jag gick ut i köket. Där, med ansiktet mot fönstret, stod Therese. Hon var rödgråten i ögonen när hon vände sig om.
-So this is it, sa hon och såg frågande på mig. Jag visste inte vad jag skulle svara.
Vi kramades länge till slut om Daniel in och sa att bilen var här. Jag släppte henne och påminde henne om att jag älskade henne. hon log under tårarna och sa att hon älskade mig också.
Jag tog på mig jackan och följde med Daniel till bilen.
Innan jag satte mig vände jag mig om en sista gång. Där stod dom på våran balkong. Jag skulle sakna dom något ofantligt men jag skulle alltid minnas dom och alltid älska dom. Speciellt Therese och Micke. Jag skulle sakna gänget. För det var alltid gänget. Gänget och jag.



Skriven av
Sara Wilson
den 27 mars 2001

Skriven av: Sara Wilson