Publicerat
Kategori: Novell

Ganska nära himlen

[Baserad på Kristina Lugns dikt med samma namn] < Flickan vandrar ensam i det kalla mörkret. Hon letar efter en pappa. Bakom varje gathörn tycks hon skönja hans liv. I ögonen på en hund och i vindens gåtfulla sus. Så när hon tror sig komma ikapp finns ingen där. > Det är inte så lätt för en liten flicka med så många frågor och så få svar att skapa en betydelse åt ett fenomen som hon aldrig sett själv, bara hört hemska spökhistorier om, och sett motsatser till – på dagis, på TV, i busskön – överallt fanns pappor som var raka motsatsen till det mamma berättade för henne. Därför bestämde sig Liselott – om hon skulle ha en pappa, och från vad hon hade förstått så hade alla det, då skulle det inte vara mammas hemska version. Nej, det skulle vara en alldeles speciell pappa, med hemliga, rena, nobla krafter. Och det var så hon begrep det – hennes pappa kom från en stjärna, och hon förbannade sig själv över att ha förbisett alla blå telegram… Nu vet hon alltså, och denna insikt som hon burit på så länge var det som till slut fick henne att våga den här morgonen. Morgonen då det inte längre gick att ignorera att i slottet på en stjärna finns ingen havregrynsgröt. Där inleds varje morgon med pannkakor, glass och sylt. Det är där hon hör hemma. Hon måste dit! Hon letar i den stora skogen. Under mossa, grenar och stenar. Hon ställer sig på stenar och hoppar högt, högt i den daggvåta morgonen tills hoppen tynar ut till små, utmattade klampanden. Tårarna flödar ned för de frusna kinderna. Stänker på den rosa-röda täckjackan. Blöt kall mossa känns efter några timmar ganska lockande. Somnar hon? En rosa pelikan med bruna ögon. Hon får resa med. De åker genom tid och rum, mörkt och ljust, varmt och kallt, de åker genom allt. Då hon vaknar har en märklig blåklocka växt upp precis framför den lilla, kalla, snoriga näsan. I blåklockan finner hon ett av de blå telegrammen. När det silkestunna pappret nuddar hennes blåfrusna fingrar blir hela skogen ljus, pappa har sänt värme, hopp och kärlek på sitt konstiga vis. När en pappa svår att bevisa så tydligt bekräftar sig, då är det inte svårt att somna igen, ens på våt, frostig mossa. Då kommer en som helst vill vara ensam. En gammal gubbe, butter och sur. Han vill helst vandra själv i skogen där han tar sin morgontur. Han ser sig om på tallar och på sten, på lugn och harmoni. På grönt och brunt och svart, på rosa-rött liv. Vad gör då en åldring som helst vill vara ifred, med en liten flicka med sinnet långt bort? För ett ögonblick tänker han vända om, innan förnuftet griper in och får honom att på rangliga ben bära det lilla färgglada, djupt sovande barnet in till staden. När hon vaknar igen ligger hon i sin egen säng. Hon känner sig varm, kanske lite febrig. Och arg. Ja, plötsligt kommer hågkomsten – hon lyckades inte rymma till slottet på stjärnan, hon var så nära, kunde se den stora trädgården med alla högväxta blommor. Så nära hade hon varit, där någonstans mellan dröm och verklighet, men bara nästan hade hon lyckats sätta ned sina små, ömmande fötter på den mjuka, mörkgröna gräsmattan. Bara nästan hade hon sett pappas vita skjorta och bruna lockar bakom en storskalig rosenbuske. Hon lyckades aldrig, även om det var nära (så himla nära himlen Liselott!). Lyckades aldrig. Somnade vid en sten eller svävandes i atmosfären (hur mycket förväntas en sexåring förstå?). Nu sitter hon där, en arg liten förvirrad sexåring. Arg på mamma för att hon inte förstår och aldrig kommer förstå de blå telegrammen och dess innebörd. Deras gåtfulla kompositioner av hemliga bokstäver som bildar ett mystiskt språk av kärlek så starkt att inte ens ljusårs avstånd försvagar det. Det skulle mamma aldrig förstå. Mamma, som nu står där i dörren med rödgråtna ögon och en kopp varm choklad i handen. Liselott känner sängklädernas doft av nytvättat. Det doftar mamma i rummet. När mamma ställer ned den rykande chokladen på nattduksbordet och ömt stryker Liselott över pannan för att sedan sätta sig i den gula gamla sagoläsningsfåtöljen en meter från sängen är det svårt att inte tycka om henne. Svårt att var arg. Doften av varm choklad, nytvättat och trygghet. Känslan av rena lakan och hem (ett hem som kanske inte är så dåligt ändå. Ett verkligt hem på planeten där hon råkar befinna sig. Ett hem med en, sliten, men stundom väldigt underbar mamma). Mammas trötta blick och mjuka, varma hand som doftar svagt av handkräm (den bästa i världen) från Ica för 35 kronor och 50 öre. Mamma sträcker sig över Liselott och nästan i exakt samma ögonblick nuddar hennes nariga läppar, mjuka hår och salta tårar Liselotts kinder som fortfarande kommer ihåg dygnet ute i vinterkölden. Hon ligger där och ser ut över sitt enkla rum där förmiddagssolens varma strålar skvallrar om en fantastisk vinterdag. Liselott pillar lite på sina fina tapeter just där en blåklocka finns. Hon har valt tapeterna själv, men förstår inte riktigt hur mamma inte kan se det ökade antalet blåklockor. Förstår inte hur hon kan blunda för alla spår nattens besökare regelbundet lämnar efter sig. Besökaren som älskar på avstånd och därigenom klyver Liselotts och mammas kärlek mitt itu, tränger sig emellan med blå telegram som bara blir fler och fler, och avståndet ökar. Oundvikligt och sorgligt. Men Liselott tröstar sig med att alldeles ensam kan man ändå inte bli, med blå telegram. Utanför och sju våningar nedanför det ganska tomma rummet med de fina tapeterna finns en isbana där Liselott och mamma en förhållandevis lik dag som denna skulle ha åkt skridskor. Liselott brukar åka med pappa också. Han vågar sig ut på isen då mamma blivit trött och åkt åt sidan för att dricka kaffe. Ja, just en sådan dag är det, som Liselott och pappa brukar träna piruetter och lyft i den gnistrande vintersolen. Men just denna dag blir det inte någon skridskotur. I luften i lägenheten svävar nämligen en alltför stor massa av laddad vetskap om ett kallt dygn i förortsskog (åtminstone tror mamma det). Där finns två lite för starka viljor stretandes åt två totalt motsatta håll. Ingenting sägs denna dag mellan Liselott och mamma, det behövs inte. Eller kanske är de rädda för vart det kan leda. En hel dag spenderar de två envisa människorna med tystnad. Liselott önskar att hon kunde förklara allting för mamma – blommorna, ljusen, skönheten han skapar. Han är inte alls den mamma tror han är. Mamma vill bara att Liselott ska begripa hur svårt hon egentligen har det, hur pappa i verkligheten är. - Tanterna tycker att vi borde ta kontakt med pappa. I alla fall ringa honom, vad säger du om det? säger mamma följande dag med pipig, bräcklig röst. - Nej! skriker Liselott rakt ut och kastar sig från sin plats vid köksbordet, in på sitt rum. Ska hon aldrig förstå? Det går inte att ringa till pappa. Pappa bor inte i Tierp och han heter inte Sven. Förstår inte mamma någonting? Pappa bor bland stjärnorna och det går inte att kontakta honom genom telefonen. Det är bara han som kan kontakta Liselott genom blå telegram. Egentligen är det lite synd om mamma, tycker hon. Tänk att gå och tro någonting som är så falskt. Liselott känner ju redan pappa. Vet att han är med henne varenda sekund av hennes liv. Hon vet att en dag ska hon få träffa honom. Kanske till och med få följa med upp i rymden. Men hon behöver inte leta längre. Hon vet i alla fall att han finns till och iakttar henne. Älskar henne med en kärlek som inte tar hänsyn till avstånd. Och trots allt bor hon ju ganska nära himlen…

Skriven av: Moa Nyberg

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren