Gåvan i Nasaret

Satt med skräckblandad förtjusning på den kokheta bussen mellan Tel Aviv och Nasaret. Jag ville göra en ensam vandring från Nasaret till Betlehem, men jag var rädd. Rädd för att jag inte visste någonting om att vandra, rädd att vara ensam i en helt annan kultur och rädd för att bli utsatt för något jag inte hade kontroll över.

När bussen närmade sig Nasaret kändes det vemodigt inom mig, jag hade längtat efter det här i flera års tid och haft ett extrajobb på sporthallen hemma i Åtvidaberg. Allt jag tjänade på extrajobbet gick till den här resan med allt vad innebär i biljetter och utrustning med mera.
Det var när jag, för 3 år sedan, fyllde 25 jag bestämde mig för att göra det här, jag hade alltid varit lite av en enstöring och tänkte väldigt mycket på människans mening med allt. En vandring på dessa historiska stigar kanske skulle ge mig något, kanske inte, vem vet?

Bussen stannade vid en gammal byggnad och jag klev ut sist av alla från bussen, jag var den enda turisten vad jag kunde se och jag kände mig lite ensam men samtidigt förväntansfull. Värmen slog mot mitt ansikte med en fruktansvärd hetta när jag stod där på en grusväg med solen rakt ovanför mig.
Jag hade tittat på kartor och läst mycket engelska reseguider om "Nativity Trail" som jag skulle vandra.
Jag tog mig till vandringens startplats och satte mig på en bänk, nu snurrade det bara runt i huvudet som var full av tvivel. Jag var nästan säker på att jag inte kommer klara det, det är trots allt 16 mil i en ofattbar hetta.

Jag satt en lång stund och betraktade människorna som passerade mig, det var människor som såg ut att vara från blandade samhällsklasser och åldrar. En del bar kavaj och en del bar ett tygstycke från huvudet ner till fötterna där det satt tunna sandaler. En del gick med åsnor, en del åsnor hade ett barn eller två på ryggen. En del män såg ut som min egen bild av Jesus, lång smal kropp med långt mörkt hår iklädda något som såg ut som en klänning. En äldre man på andra sidan gatan fångade min uppmärksamhet, jag såg att han tittade på mig medans han satt och läste en bok. Han reste på sig efter en liten stund och tog stöd med sin långa trästav och kom emot mig där jag satt ensam på bänken.

- Du ser ensam och vilsen ut, sa mannen.
- Ja, jag ska vandra till Betlehem men jag hittar inte modet.
- Varför ska du göra det?
- Det vet jag egentligen inte, men jag har länge känt att jag måste göra det. Kanske svaret kommer längs med vandringen.

Mannen som var i 70 årsåldern såg sammanbiten ut, han såg ut att fundera på något. Han hade ett ärr under vänster öra och jag såg att han hade fått amputera ett finger. Han var barfota och jag fick känslan av att han inte äger någonting förutom det han hade med sig i en liten tygpåse fastknuten runt käppen.

- Varför går du inte då?
- Jag är rädd.
- Du ska få en gåva av mig!
- Vad skulle jag få för någon gåva av dig, jag som har allt medans du inte har någonting.
- Det vet du först efteråt.
- Jag förstår inte?
- Det finns ingenting att vara rädd för, det är farligare att vara i städer och trafik. Naturen är som den är men du måste respektera den.
- Men jag är orolig, jag kanske inte är stark nog.
- Det finns bara ett sätt att bli starkare på och det är genom att utmana sig själv, och i din ålder har du så mycket liv kvar att det är nu du ska ge dig ut i ovissheten ibland och lära dig att leva ut dina drömmar.

Vi satt tysta en stund och jag funderade på det han sa som lät klokt. Men jag var fortfarande rädd att misslyckas. Jag kanske blir ännu mer osäker på mig själv och får ännu större tvivel om jag måste bryta.

- Men om jag inte klarar av det då? Om jag måste vända efter 2 dagar, då kommer jag se mig som misslyckad och kanske aldrig mer vågar göra något.
- Det fina med alla misslyckanden är att det är då man kan ta ut den största lärdomen. Det är nu du har chansen att inse dina begränsningar och få ny kunskaper om dig själv. Är inte det att lyckas?
- Men, det är väl ändå ett misslyckande?
- Hur kan det vara ett misslyckande när du bara fått ut positiva erfarenheter av det?

Nu kom det en grupp barn med åsnor gående och jag kände mig fascinerad, det är precis som jag har förväntat mig att det ska vara här. Jag fick känslan av att det var en skolklass från en friskola för nomader som var på väg hemåt. Det kändes som att jag satt mitt i en historiebok.

- Ja men jag får försöka att gå iallafall.
- Tänk på att du alltid kan vända om, men när du väl bestämt dig för att vända. Är det då någon skillnad att fortsätta framåt eller gå tillbaka igen?
- Vad menar du?
- Om du efter 3 dagar fortfarande känner dig rädd, vad gör det för skillnad att gå samma väg tillbaka eller fortsätta åt samma håll som du började gå åt. Tänk på varför du är där du är och varför du kommit så långt när du börjar tvivla.

Jag reste på mig och rättade till ryggsäcken jag hade vatten, mat och karta i när man tog tag i min arm. Han öppnade sin tygpåse och tog fram en liten blå sten, och satte den i min hand.

- Jag gjorde själv samma vandring första gången när jag var 15 år. Jag tvivlade på precis samma sätt som du, men jag klarade det. Efter vägen mötte jag en man som gav mig samma råd som du har fått av mig och på samma villkor som du fick jag bära stenen vidare. Men om du vänder, då måste du möta mig vid den här bänken igen och ge tillbaka stenen. Oavsett vad du gör nu, tar du bara första steget på din vandring så kan du inte misslyckas!

- Tack så mycket.

Jag gick iväg med en massa tankar i huvudet.

9 dagar senare vandrade jag in i Betlehem, jag hade varit nära att vända men jag tog då pauser och funderade på vårat samtal på bänken. Varje gång insåg jag att jag inte har någonting att förlora på att vända, men jag har så mycket mer att vinna på att fortsätta.

Jag insåg vad gåvan han pratade om var, det var inte stenen, det var att han ändrade hela mitt tankesätt på vad det innebär att lyckas eller att misslyckas. Jag hade inte misslyckats om jag vänt om, men jag lyckades inte heller bara för att jag kom fram, jag lyckades mest av allt för att jag vågade försöka!

Författare:

Publicerat

Dela: