Publicerat
Kategori: Novell

Generationen som ville allt

Vi väljer. Vi prioriterar. Vi vrakar. Vi skyndar. Vi pressar. Vi ökar. Vi omsätter. Vi kommunicerar. Vi avtalar. Vi omprioriterar. Vi möts. Vi hämtar. Vi lämnar. Vi kommer i tid. Vi kommer inte i tid. Vi är tillgängliga. Vi deltar. Vi sparar. Vi omstartar. Vi svarar. Vi hjälper. Vi kontaktar. Vi säljer. Vi springer, springer, springer och springer... som råttor i en bur varje dag.

Från det att vi slår upp ögonen på morgonen så tar vi emot information. Där dunkar en morgonpigg programledare ut sitt budskap från klockradion. 'Klockan har snart blivit sex och vädret ser ut att bli fint idag också. Om två minuter är det dags för morgonens nyhetssändning där vi kan rapportera om en ny kris i Mellanöstern', säger en uppfodrande röst. Och jag är alltid lika förvånad att de inte lägger till: 'Upp och hoppa, inte sova bort hela dagen!' Så vi lyder deras befallning och startar upp maskineriet. Det blir en kopp kaffe på fastande mage, så in i duschen. Resten av besättningen ska väckas och frukost ska fram på bordet. Två hundar kräver mat, uppmärksamhet och en kissrunda. Var sjutton har jag gjort av min mobiltelefon. Letar och letar men det är omöjligt att hitta den. Så undan med disken, bädda sängen, på med ytterkläderna och iväg i en flygande fläng och med kallstartad motor. Måste man ha dåligt samvete för det också? Exakt hur mycket har jag bidragit till växthuseffekten idag? Krisen i Mellanöstern var tydligen en bilbomb som exploderat utanför någon ministers bostad. Det är en orolig värld vi lever i...

En kvart för sent kliver jag in på kontoret, men vem bryr sig om det. Ruljansen är redan igång. Telefonerna ringer på alla linjer. Det tar exakt 6 minuter och 35 sekunder att starta upp datorn. Sen duggar frågorna tätt.
'Hur kan den här debiteringsfilen bara ha försvunnit, jag gjorde ju den igår?'
Vad svarar man? 'Är du säker på att du sparade filen?'
'Det är klart att jag vet att jag sparade filen. Jag har gjort precis som man ska och nu är den bara borta. Ert system måste ha raderat den!'
Hur kan man motbevisa? Kunden har alltid rätt...
'Det finns i och för sig ingen funktion i vårt system som kan radera filer, men okej vi gör ett nytt försök tillsammans att spara filen.'
'Kan man göra det då?'
'Ja visst, det är inga problem. Bara gå in på Arkiv, Utskrift och tryck Enter.'
Tystnad...
'Hallå, är du kvar. Hur går det?', ibland önskar man att man var synsk och kunde se det som händer på kundens dataskärm.
'Ehhh, var hittar jag Enter?'

Okej, det är en sån dag idag. Samtal efter samtal. Huvudvärken kryper sig på. Jag kanske behöver skaffa glasögon. Undrar om jobbet betalar för terminalglas? Chefen uppenbarar sig plötsligt i dörröppningen och ser så där irriterande menande ut. 'Har du hunnit kolla upp specifikationer till affärssystemet Finance & Economics Solutions?' När skulle jag ha gjort det? Exakt när skulle jag kommit åt ens två minuter för att undersöka en filspecifikation när kunderna har hängt som iglar i luren. Känner mattheten i knäna och huvudvärken som snart är på explosionsstadiet, men utåt sett försöker jag klistra på det lugna ansiktet och svarar: 'Nej, tyvärr men jag skulle precis börja med det', vilket är en stor fet lögn. Undrar om huvudvärken kan vara en stroke?

Så fortsätter dagen med det ena samtalet efter det andra och en dator som bryter ihop fem gånger och måste startas om. På kafferasten kommer chefen med 500 säljbrev och kuvert som ska vikas och klistras. Helt plötsligt jobbar jag på marknadsföringsavdelningen under fikarasten. När lunchen kommer kastar jag mig ut i bilen och kör hem för att hinna micra en pizza, rasta hundarna, lägga i en maskin tvätt, vattna blommorna och sluka maten i två tuggor. Sen tillbaks till jobbet. Eftermiddagen fortsätter i samma tempo. Mailen stirrar hotfullt på mig från skärmen. En röst i luren tycker att våra programmerare inte utvecklar programmet i den takt som rösten skulle vilja. Och, vad kan jag göra åt det? Strypa programmeraren?

På hemvägen måste jag handla mjölk, bröd och toapapper. Glömmer givetvis att jag skulle svänga in på parkeringen vid affären så jag kör fram och vänder och tillbaks igen. På radion rapporteras om situationen i fånglägren på Kuba och jag funderar på om jag egentligen borde engagera mig i Amnesty och jobba aktivt för mänskliga rättigheter. Är jag en dålig människa som inte orkar det? Läste någonstans att biologiskt sett är vi sedan stenåldern programmerade att bry oss om och engagera oss i vår 'flock' som ursprungligen antas ha bestått av cirka 30-35 individer. Som biologiska varelser har vi inte utvecklats speciellt mycket de senaste tusentals åren, så det kanske inte är så konstigt att vi känner oss utmattade när vi nu förväntas att bry oss om hela jordens befolkning - ca 5 miljarder människor - i takt med globalisering, internationalisering och ett ökat informationsflöde. Det slår mig att jag vet mer om den talibanska regimen och fångarna på Guantanamo, än vad jag vet om mina egna kusiner som jag inte har hört något ifrån de senaste 25 åren.

Väl hemma krävs mat, och tvätten är färdig att hängas upp. Men först måste jag elda upp i pannan så att det blir varmt. Hundarna vill ha mat och en promenad. Smutsiga tallrikar och glas har byggt ett Empire State Building på min diskbänk. Diskar jag inte nu så har vi inga rena tallrikar till frukosten i morgon. Mobiltelefonen har verkligen försvunnit och först klockan halv elva hittar jag den i tvättkorgen bredvid tvättmaskinen i källaren.

Det var så oändligt mycket mer jag hade velat göra med min dag. Carpe Diem! Jag hade velat motionera och fått ut alla mina aggressioner från hopplösa kunder på jobbet. Jag hade velat baka bullar och vara en 'riktig' husmor, en sån som min mamma var på 70-talet. Jag hade velat ringa min bästa väninna och pratat lite skit, för hon får mig alltid att skratta. Jag hade velat ha ett välstädat och blankpolerat hem med parkettgolv utan repor. Och jag hade så innerligt gärna velat skriva en artikel som kunde få våra folkvalda och alla experter att förstå varför sjukskrivningstalen ökar och varför människor blir utbrända. Men nu orkar jag inte det heller, så förmodligen är jag verkligen en alldeles fruktansvärt oduglig människa.

På mina axlar vilar kraven att inte bara utföra de sysslor som min mormor en gång i tiden ägnade hela sin tid åt. Idealbilden av en kvinnas liv är fortfarande i mina och många andras ögon att man bakar fantastiskt goda bullar, lagar god och närande mat från prima råvaror, att man städar en gång i veckan och storstädar höst och vår, att man syltar och saftar och så vidare. Men där finns också kraven i jämlikhetens namn att man minsann ska klara av allt som en karl klarar, man är ju inte sämre för att man är tjej. Jag ska fixa att byta däck på bilen, rensa stuprännorna, hugga ved och klippa gräset utan att knota. Och så ska jag samtidigt jobba minst heltid, men... räcker det bara med att jobba? Nej, knappast. Jobbar, det är det ingen som gör nuförtiden. Nu gör man istället karriär och ger allt för jobbet om man vill räknas. Utan att man ens blir ombedd ska man göra minst 10-20 timmar övertid i veckan. Övertidsersättningen har man avtalat bort och man ska älska sitt jobb och ägna fritiden åt att kompetensutveckla sig och läsa fackpress. I jobbet ska man hitta självförverkligande och personlig utveckling. Svårt att tro när man svarar i telefon och hör ännu en ilsken datoranvändare som behöver support. Jag vet, jag vet att det inte är riktat mot mig personligen. Förmodligen går den stackars kunden just igenom en skilsmässa, har dålig ekonomi precis som jag och måste bara låta sitt dåliga humör gå ut över någon, och då råkar det bli en krånglande dator och dataavdelningens helpdesk.

Men där någonstans ger jag upp. Idag är det exakt 30 år och 164 dagar kvar till min pension. Livet år 2003 är en ekvation som jag inte får att gå ihop. Inte tror jag att jag är ensam om det heller.

Skriven av: Lotta Nylander

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren