Genom skogen

Jag springer genom skogen, tänker inte, känner inte. Jag hör löven prassla under fötterna. Jag springer, slår i händerna i träden som viner förbi. Det känns inte alls. Jag vill att det ska göra ont, smärtan i händerna skulle vara mycket bättre än den smärta jag känner inuti mig.

Jag springer och springer. Fötterna hittar av sig själva, över rötter, över stenar, förbi alla träd. Jag har gått i den här skogen oräkneligt många gånger, jag har sprungit genom den ännu fler. Men jag har aldrig mått så här dåligt, aldrig haft så här ont.

Hur kunde hon, min egen mamma? Visst, jag har sett honom förut. Jag vet att han har ringt henne. Jag vet att de jobbar på samma jobb. Men jag visste inte att de var kära. Jag kunde aldrig tänka mig att hon skulle göra så här mot mig. Det har varit bara hon och jag så länge nu, jag har alltid varit allt hon haft. Så är det inte längre. Jag duger inte, jag räcker inte till. Jag är inte bra nog.

Jag springer genom skogen, vill bara bort, bort, bort. Bort från mamma, bort från vårat hus, bort från människorna i det. Bort från allt. Jag känner hur tårarna bränner bakom ögonen, ser mammas blick framför mig. Den där sista blicken hon gav mig, innan jag sprang ut i natten. Den blicken som förklarade att hon har gått ut med honom i månader, att hon var kär, att hon ville ha fler i familjen. Att jag inte räckte till längre.

Jag springer och springer, känner hur trött jag är, hur lite energi som finns kvar i kroppen, hur hopplöst allt verkar. Jag saktar ner, stannar, vet inte vad jag ska göra. Jag sjunker ner med ryggen mot ett träd.

Jag vill hem. Hem till mamma, till hennes varma famn, till hennes tröstande ord. Jag blickar tillbaka. Jag ser ljuset långt där borta. Långsamt börjar jag gå hemåt.

Skriven av: Josefin