Glädje & Sorg

Det var äntligen semester, den första riktiga semestern, för min del, på tio år. Jag och min familj skulle få tillbringa hela fyra veckor tillsammans, det såg vi fram emot, och hade planerat att åka till stora och mindre ställen i vårt land.

Den 26 juli gick vi upp tidigt på morgonen för att senare åka till Vadstena, Gränna och Gamla Linköping, det skulle bli en dagstur, hade vi planerat. Jonas, vår treåring, skulle mormor och morfar ta hand om. Han är inte så road av att åka bil, långa sträckor, men annars är han bilgalen och är inte svår att bjuda på en och annan tur då och då.
Efter avslutad frukost gjorde vi ordning smörgåsar, kaffe, saft och annat vi trodde att vi skulle behöva för denna tur. Extrakläder är aldrig fel. Det såg ut att bli en varm dag.
Efter att ha gett katterna mat och vatten, lämnade vi över Jonas till mormor och morfar. Han hade inget emot det utan vinkade glatt och sa hej då.

Efter att ha kört ett tag på väg 50 på väg mot Mogetorp, kom en cyklist ut på vägen i hög fart. Jag hann stanna, men den mötande bilen hade inte en chans, och trots att han försökte väja, blev smällen oundviklig, cyklisten flög rakt upp i luften för att sedan rullande flera varv på marken hamna i diket, med ansiktet neråt. Allt verkade gå i slow motion. Vi blev chockade.
Min familj stannade kvar i bilen medan jag gick för att se hur det gått för cyklisten och föraren i den andra bilen. Märkligt nog var det lite trafik denna fredagsmorgon, när klockan var strax efter nio. Jag tittade mig ändå för innan jag sprang över till olycksplatsen.
Jag såg honom inte, stammade bilens förare, en man i 70-årsåldern.
Nej, han kom väldigt fort, sa jag. Jag såg hur den gamle mannen skakade.
Har du lust att titta till honom? Jag ringer larmcentralen. Han gick till sin bil och rotade i handskfacket.
Jag gick fram till den skadade mannen, hans vänstra ben pekade rakt ut från kroppen, brutet naturligtvis, det gick inte att missta sig på. Jag kände på hans halspulsåder, han var vid liv. Jag berättade nyheten för den gamle mannen som blev något lättad. Finns det liv så finns det hopp. Jag kände mig själv lite lättad. Den skadade började jämra sig, han försökte säga något, jag böjde mig ner mot hans ansikte, som var söndertrasat, det blödde kraftigt från hans näsa och ena öga.
Ambulansen är på väg, sa jag för att lugna honom. Han andades hårt och ansträngt.
Satu, sluddrade han ansträngt fram.
Är det din fru? frågade jag, men fick bara ett stön till svar. Jag hörde sirener närma sig.
Fan, vad snabba de var, sa den gamle mannen när ambulansen parkerade framför hans bil.
De kom från Lindesbergshållet och gjorde en u-sväng, konstigt, tyckte jag då.
Jag tyckte att ambulansmännen var lite hårda, de vände på den skadade som skrek av smärta, och tittade på honom.
Var lite försiktiga, för fan! röt jag åt dem. De sa inget.
Nej, väste den skadade mannen och sträckte ut armen mot mig, hjälp mig. Jag såg då att några av hans fingrar var brutna.
Ja, du får hjälp nu, det kommer att ordna sig, sa jag och klappade honom på magen.
Ambulansmännen gav honom en smärtstillande spruta. Jag såg att han domnade bort. De lyfte upp honom på båren och körde iväg mot Lindesbergshållet.
Hoppas han klarar sig, sa den gamle mannen.
Ja, verkligen, svarade jag.
Varför kommer inte polisen?
Det dröjer nog ett tag, de kommer nog från Örebro och det är lite längre än till Lindesberg, som ambulansen kom från.
Jag fick inte med mig mobilen, det måste vara någon annan som ringt.
Det var nog min fru.
Hur länge ska vi vänta?
Jag vet inte, men nog kommer väl polisen till en olycksplats, eller gör de inte?
Ja, fråga inte mig för fan, jag har aldrig varit med om en enda olycka tidigare, ändå har jag haft körkort sedan 1941.
Sedan 1941? Hur gammal är du då, om jag får fråga?
Jag är 83 år.
Herre gud! Haft körkort så länge och sedan råka ut för en sådan här otrevlig sak.
Ja, sådan är herrens vägar.
Jag nickade till svar.

Jag lämnade den gamle mannen och gick till min familj.
Vad är det som händer? frågade min fru.
Vi måste vänta på polisen. Jag satte mig i bilen och parkerade bakom den gamle mannens bil.
När kommer polisen? frågade sexåriga Viktor.
Jag vet inte, fråga mamma, sa jag.
Hur ska jag veta det? undrade hon.
Det var väl du som ringde?
Nej, jag har inte ringt.
Konstigt, vem var det då?
Inte vet jag. Det kanske var gubben?
Nej, han hade glömt telefonen. Och macken där borta är stängd, suckade jag.

När vi hade väntat nästan en timma och det inte dykt upp någon polis, så om vi överens om att åka.
Vi kanske skulle ringa larmcentralen och fråga? sa jag.
Larmcentralen ringer man bara då det hänt någonting, sa min fru på ett mycket förståndigt sätt.
Det har det ju gjort, sa jag.
Ambulansen har varit här redan, någon ringde, om vi ringer nu kanske vi får böta, fortsatte hon.
Tror du?
Man vet aldrig, sa den gamle mannen.
Okej, vi struntar i det, sa jag.
Jag ringer polisen och mitt försäkringsbolag på måndag. Jag skulle bli glad om jag kunde få ditt nummer. Du är mitt vittne om det skulle bli något problem.
Han fick mitt namn och hemtelefonnummer. Jag fick hans namn och telefonnummer. Vi sa hej då, vi hörs och så vidare. Han fortsatte sin färd och vi skulle börja vår. Jag tittade på lappen, Östen hette han och numret var ett Lindesbergsnummer.

Vi diskuterade olyckan, på vår väg mot Linköping, och vi kände oss fortfarande skärrade, det var en otäck smäll. Jag tyckte att ambulansmännen betedde sig konstigt, när de bara vände den skadade mannen. Min fru som är undersköterska tyckte också att det var konstigt.
Jag kan inte förstå vem det var som ringde. Vi lyssnade på lokalnyheterna men där sa de inget om någon olycka.

Vi gick omkring i Gamla Linköping och tittade på Karin Nilssons hem, och polismuseet, bland mycket annat. Chokladboden inte att förglömma, där vi handlade för närmare 500 kronor, det var inte alls svårt. När vi sedan bestämde oss för att åka, kom vi överens om att inte åka till Gränna, klockan höll på att bli för mycket, 15.20. Vi åkte till Vadstena i stället, för att gå på lite guidade turer, men de stängde klockan 16.00. Så det blev inget av med det inte, utan det blev travande i affärer och antikhandlar i stället. Vi avslutade dagen i Vadstena med varsin pizza, på en pizzeria, vars namn jag nu glömt, den låg i hörnet bakom torget, i alla fall.
Satu, sa han.
Vem?
Cyklisten. Satu, sa han, eller väste fram, rättare sagt.
Tänk inte mer på det, det ordnar sig, ska du se.
Jag hoppas det.

Vi åkte hemåt till de väntande katterna och Jonas. Vi stannade till en gång utanför Motala för att fika.
Vi kom hem vid 21-tiden, Jonas sov, mormor och morfar hade lagt honom hemma hos oss, han tycker inte om att ligga borta. De fick lite godis och souvenirer av oss innan de utmattade kröp hem till sitt.

Klockan 22 ringde telefonen, jag svarade.
Hej du, det är Östen, sa en röst i luren.
Ja, hej, svarade jag.
Jag ringde tidigare, men ni var inte hemma.
Nej, vi har varit till Linköping och Vadstena.
Jaha, du. Jag kontaktade polisen i eftermiddags, jag kände mig som en smitare.
Ja?
De hade inte fått in någon anmälan om en olycka.
Hade de inte?
Nej.
Vad händer nu?
De vill att du ringer till Olle Bergman på polishuset i Lindesberg, på måndag.
Jaha. Konstigt att inte polisen vet något.
Ja, det tyckte polisen också. Han ringde upp mig senare och de hade ringt till Lasarettet här och i Karlskoga och USÖ, utan resultat.
Okej, jag ringer på måndag så får vi se vad som händer.
Ja, vi säger så, hej.

Jag berättade för min fru, det Östen berättat för mig.
Vad konstigt, sa hon.
De kanske tog honom till centrallasarettet i Västerås, sa jag.
Det borde de veta på sjukhuset i så fall, och någon måste ju veta vart ambulansen kom från, eller hur?
Jag antar det.

Lördagen och söndagen gick. Jag kände mig väldigt irriterad för det stod ingenting i tidningarna, de sa inget på lokalradion, de sa inget på Tvärsnytt och det fanns inget om olyckan på tidningarnas hemsidor. Min fru försökte få mig att tänka på annat, men det var svårt.
Det kanske var så att han inte var så allvarligt skadad.
Hans ben var brutet!
Hur vet du det?
Det stod rätt ut från kroppen.
Det behöver inte vara brutet för det, han kanske var ovanligt vig.
Ja, det är tänkbart, jag hoppas att du har rätt. Han blödde från ögon och näsa och hans ansikte var ganska demolerat, men det behöver inte vara så farligt det heller.
Nej.
De kanske tog honom till en vårdcentral, eller rent av lappade ihop honom i ambulansen.
Ja, så kan det ha varit, hoppades jag.
Jag nöjde mig med det i brist på annan information.

På måndag förmiddag ringde Östen och berättade att en polis och en man från hans försäkringsbolag varit hos honom och tittat på bilen.
Kom du ihåg hur stora skador det var på bilen?
Ja, vänster framskärm var ordentligt intryckt, och motorhuven hade en stor buckla. Sedan vet jag inte hur strålkastarna och blinkersen såg ut, svarade jag.
Dem var det inget fel på.
Varför frågar du?
Jag följde med polismannen och försäkringsmannen till parkeringen där min bil står. Och kan du tänka dig, bilen är hel.
Va?
Det finns inte minsta spår av olycka, huven och skärmen är lika hela som innan olyckan.
Vad fan?! Hur…
Jag vet inte, det är jävligt konstigt. Jag körde med bilen igår men inte fan lade jag märke till om grejorna var utbytta.
Vad händer nu då?
Det finns inget spår efter någon olycka, ingen vet något. Det är bara att glömma, om det inte finns vittnen som kan styrka det som hände, det sa polisen.
Jag såg inga andra människor och inga bilar heller, det var helt dött. Men någon måste ju ha ringt larmcentralen. Och någon måste bytt ut huv och framskärm på bilen.
Jo, jag sa det till polisen, och fick göra en anmälan, men den kommer att läggas till handlingarna, de gör inget åt det. Jag såg att de skrattade åt mig i smyg, de tror väl att jag är senil.
Det är du inte. Jag tänkte ringa till den där Olle Bergman, jag hör av mig senare.
Ja, vi säger så, hej.

Jag hade ett långt samtal med Olle Bergman och efter mycket tjat fick jag honom att förstå att någon hade bytt ut delarna på Östens SAAB 99 EMS av 1978 års modell. Det kan inte vara så lätt att få tag på sådana delar och i den metallicgröna färg som en del SAAB 99 EMS hade. I alla fall skulle Olle Bergman göra en undersökning och prata med Östens grannar och folk som varit i närheten. Jag ringde upp Östen och berättade det, och vi båda hoppades att sanningen om olyckan skulle komma fram. Det var bara att vänta och se. Dagarna gick utan att vi fick veta något. Östen och jag hade daglig kontakt.
På torsdagseftermiddagen ringde Olle Bergman till mig och ville träffa Östen och mig hemma hos Östen vid 19-tiden samma kväll i all hemlighet. Han hade ett spår sa han.

Jag var hemma hos Östen strax före klockan 19. Olle Bergman hade ännu inte kommit. Vi väntade länge på att han skulle dyka upp. Klockan 19.30 ringde det på dörren. Östen gick för att öppna. Efter en stund kom han tillbaka ensam. Han satte sig i fåtöljen och lutade sig tillbaka. Han suckade.
Olle Bergman kommer inte.
Gör han inte? sa jag förvånat.
Han blev påkörd utanför sitt hem av en smitare.
Vem var här? frågade jag.
Han sa att han var polis, och kom hit för att berätta att Olle Bergman blivit dödad av en smitare.
Dog han? utbrast jag förskräckt.
Ja…….
Jag kände mig tom. Det var overkligt, men så kom jag på en sak som Olle Bergman sagt tidigare.
Hur kunde polisen veta att Olle Bergman skulle hit? Enligt honom var det i all hemlighet.
Han kanske berättade det för en kollega.
Då är det inte speciellt hemligt.
Nej, det är det kanske inte.
Han hade ett spår sa han, det var därför han ville träffa oss.
Jag vet. Han hade kollat min bil noggrant och sett att både motorhuv och framskärm bytts ut, han hade visst sett det på skruvarna.
Jovisst, det märks efter ett tag om man byter ut något på en bil, speciellt som skruvar rostar fast och man tar bort dem och skruvar dit dem igen. Det blir märken.
Och inte bara det, min bil är mattad av solen, men de delar som bytts ut var vaxade och polerade. De blänker vackert ska du veta, log Östen i allt elände.
Vad ska vi göra nu? suckade jag.
Det ser mörkt ut, sa Östen och kliade sin rakade haka.
Jag tycker vi glömmer det här, vi kan ändå inget göra, sa jag.
Det kanske är bäst så.
Jag lämnade Östen för att åka hem. Vi kom överens om att hålla kontakten i fall det skulle dyka upp något.

Vi ringde varandra då och då, det blev alltmer sällan. Min familj och jag hade annat för oss, vi åkte dagligen till en badplats och stannade där i flera timmar. Några längre utflykter var det inte tal om, det var alldeles för varmt.

Jag hade inte hört något från Östen på en och en halv vecka, när han plötsligt ringde en morgon och frågade om jag hade lust att följa med honom till hans bror, som bodde i ett hus en bit utanför Lindesberg. Jag undrade varför han ville att jag skulle bli med. Han svarade att hans bror, Sigge, ville ha hjälp med att flytta husvagnen.

Att flytta husvagnen var det värsta jag varit med om. Den stod bakom uthuset och var totalt sönderrostad, man såg att det hade varit en SMW, men det var också det hela. Det fanns inget luft i däcken, eller de däck som fanns kvar. Det var helt omöjligt att flytta den, det fanns inget kvar av draget och trots att vi drog spännband runt det som gick, rubbades den inte ur fläcken. Efter en halvtimmes slit, gav vi upp. Jag föreslog att Sigge skulle kontakta någon som hade en traktor med gafflar, och det skulle han göra. Vi lämnade Sigge och begav oss hemåt.

Efter en stunds körning på de små skogsvägarna såg vi en cykel ligga halvt nere i diket.
Ser du? frågade jag.
Ja, men vi skiter i det, eller hur?
Kan vi verkligen det?
Jag orkar inte med mer nu.
Jag fortsatte men tittade i backspegeln och fick se en människa krypa upp ur diket. Jag stannade bilen. Lade i backen och gasade på.
Östen tittade undrande på mig.
Jag stannade bilen och hoppade snabbt ur. Östen följde mitt exempel. Vi gick fram till den människa som nu satt mitt på vägen.
Men för fan! Det är ju den där jäveln jag körde på! utbrast Östen spontant.
Östen hade rätt, den var samma människa. Jag knackade honom på axeln. Han vände sig mot mig.
Hur är det? frågade jag.
Saturnus ringar, svarade han.
Han är inte klok, sa Östen och pekade på sin tinning.
Är du skadad? fortsatte jag.
Akta er för Saturnus ringar, sa han igen.
Vad menar du? frågade jag på nytt.
Ni måste akta er.
Jag hörde det, sa jag lite irriterat.
Vi åker, sa Östen och var på väg till bilen.
Vänta, sa mannen. Han reste sig upp och vacklade lite.
Hur är det med dig? Ska vi skjutsa dig någonstans?
Nej, ni har gjort för mycket redan och ni är under stort hot om ni inte aktar er för Saturnus ringar.
Men för fan, vad är Saturnus ringar?
Gå därifrån, han är inte klok den där, sa Östen.
Det har redan börjat och de andra är på väg.
Jaha, fler idioter, det kunde man ge sig fan på, sa Östen.
Vaddå andra? försökte jag med.
Saturnus ringar, började han med igen.
Jag fick lust att nita honom, när Östen plötsligt utbrast i ett rungande:
Nita den fan.
Jag skakade på huvudet. Jag kände att vi inte kom någon vart med hans tjat om Saturnus ringar. Vi lämnade mannen och åkte hem.
Jag lämnade av Östen utanför hans lägenhet och åkte hem till mitt.

Senare på kvällen tittade jag och familjen på Rapport och ett inslag som var mycket intressant visades. Enligt en rapport från Europeiska Rymdstyrelsen var ett antal asteroider på väg till Jorden, och allt pekade på att de kom från Saturnus ringar. De hade haft koll på dem under en lång tid, men nu närmade de sig med hög hastighet vår planet. Jag började förstå att det var det som den mannen vi pratat med under dagen menade. Förmodligen jobbade han väl som astronom och blivit tokig. Han hade helt enkelt bytt sida och blivit domedagsprofet. Jag tänkte på domedagsprofeten i Tintin och den mystiska stjärnan. Men den domedagsprofet vi träffade såg inte ut som den Tintin hade träffat.
Inom familjen diskuterade vi detta vi nu bevittnade. Det var med både oro och spänning som vi mottog detta. Jag tänkte ringa till Östen, men jag kände att jag inte orkade.
Den natten sov jag inte mycket. Jag hade som träffad av en blixt kommit på något som jag inte reflekterat över tidigare. Något som jag iakttagit den förmiddagen Östen körde på mannen. Hade jag bara sagt det till Olle Bergman när jag pratade med honom, hade han säkert varit i livet idag. Jag förbannade mig själv för att jag inte upptäckt det tidigare. Jag behövde hjälp och det måste ske snabbt.
Den enda som kunde hjälpa mig var den man som vi hade pratat med under dagen. Vart skulle jag söka efter honom? Jag visste inte säkert men pusselbitarna började falla på plats. Jag väckte min fru och talade om för henne vad jag kommit på och hur jag skulle hitta mannen och räddningen från asteroiderna. Det var inte asteroider, utan – tro det eller inte - rymdskepp från Saturnus ringar.
Min fru tyckte inte att jag skulle ge mig iväg, men jag var envis och stod på mig. När hon förstod att hon inte kunde få mig på andra tankar sa hon att jag skulle vara försiktig. Jag hade inte tänkt något annat.

FORTSÄTTNING FÖLJER…………………………………

Skriven av: Mats Henriksson