Glasflickan

Glasflickan

Glasfiguren på den lilla hyllan glänste och gnistrade i solskenet som lyckades smyga sig in i det förbommade huset. Så länge man kunde minnas hade den figuren stått där och ingen visste var den kom ifrån. En gång hade det stora huset på kullen varit det finaste huset i trakten, men nu var sedan länge övergivet. Plötsligt bröts tystnaden av en flickröst, ivrig och glad. En liten flicka på ungefär nio år stormade in i huset, full av iver att börja undersöka byggnaden. Hennes ljusbruna hår dansade över ryggen och de brungröna ögonen glittrade av nyfikenhet och okynne. Munnen var stor och röd och var sällan stängd. Näsan var liten och en aning spetsig. Strax efter henne kom ett ungt par som släpade på ett par flyttlådor som de just hade burit ut ur flyttbilen.
”Emily, akta så att du inte har sönder den där vackra glasfiguren”, ropade den unga kvinnan.
”Ja, mamma, ta det lugnt. När slog jag senast sönder något dyrbart?”
”Senaste gången var för tre dagar sedan när du slog sönder den vas jag fick när jag gifte mig. Emily struntade i sin mammas förmaningar och rusade på. Snart nådde hon hyllan, tog upp figuren och studerade den noggrant. Flickan som statyn föreställde log henne som om de delade en hemlighet som ingen annan i hela världen visste. Emily log tillbaka och tyckte att det var den vackraste sak hon hade sett i hela sitt liv.
”Emily, kom nu så går vi en rundtur i huset.” De studerade noggrant rummen på nedervåningen och gick sedan uppför trappan. På nedervåningen hade rummen varit stora men få, häruppe var det tvärtom, Emily undrade i sitt stilla sinne vad de skulle använda alla rum till. Plötsligt, när det såg ut som om de hade tittat på alla rum, såg hon en väl dold tapetdörr. En gammal rostig nyckel satt fast i låset och med lite lirkande kunde Emily efter en liten stund få upp den. Framför henne var det en lång smal trappa. Kvick som en vessla kilade hon uppför den och snart var hon uppe. Det var en liten vindsvåning, fullproppad med bråte. Den nyfikna flickan började snoka runt på vinden och hittade snart en stor kista. Den var olåst och Emily gläntade på locket. Där låg kläder av en underlig modell, till exempel flera mantlar, långa klänningar och en hätta. Bara på skoj bestämde hon för att ta på sig dem. Hon skulle just lyfta upp en av klänningarna när hon märkte att kläderna låg som fastlimmade på klädbotten. Vad var detta? En underlig känsla spred sig hos henne. Det var inte rädsla utan snarare en enorm nyfikenhet. Varför i all sin dar gick inte kläderna att rubba? Emily sprang ner för trappan när hon hörde pappas djupa röst som meddelade att maten var klar. Vid matbordet var hon mycket tystlåten, något som var ovanligt för den annars så pratglada flickan. Hon var så försjunken i sina tankar att någon skulle kunna skrika rakt in i hennes öra utan att hon skulle ha märkt något. Kvällen kom och Emily gick och lade sig i tältsängen som hon var tvungen att ha tills det hennes riktiga säng kom med det andra flyttlasset. Sängen var hård och knarrade så fort hon gjorde minsta lilla rörelse. Plötsligt greps hon av lust att se glasfiguren igen och bestämde sig för att gå och hämta den. Huset var mörkt och Emily var rädd, mycket rädd. Ända sedan hon var några år gammal hade hon gripits av panik så fort hon var ensam i mörker. Det kändes som om en kall vind svepte förbi henne och Emilys gamla välkända skräckkänsla kom igen.
”Bara några meter så är jag i vardagsrummet och kan ta figuren”, tänkte hon. ”Bara några meter till så kan jag ta glasflickan och springa tillbaka till mitt rum. Hon nådde fram till hyllan och hennes fingrar grep tag om något kallt och halt. Med glasfiguren i ett hårt grepp rusade hon tillbaka till rummet. Där lyste hennes nattlampa med ett tryggt sken. Med ett litet skutt hoppade Emily ner i sängen och svepte täcket hårt omkring sig.
”God natt”, viskade hon till glasflickan. ”Du får vakta mig.” Med de orden ställde hon ner flickan på golvet. När hon slog upp ögonen nästa gång flödade solljuset in genom fönstret och bländade henne. Med stor envishet reste sig Emily upp och satte ner fötterna på det lena trägolvet. Där på golvet stod glasflickan och log mot henne.
”Jag önskar att jag var lika söt som du”, viskade Emily. ” Du är den vackraste sak som jag någonsin har sett.” Hon började gå mot köket där hon hade hört slammer av kastruller. En doft av rostat bröd och kaffe stack henne i näsborrarna. Inne i köket satt pappa och läste tidningen medan mamma lagade frukosten. Mm, vad gott det luktade. Med en snabb gest snappade hon åt sig en brödskiva och började bre på lite smör. Med en belåten suck satte hon sig ner på en av pinnstolarna och började äta. Frukosten var snabbt avklarad och med ett ”Tack för maten, mamma” gick hon därifrån. Med bestämda steg gick Emily tillbaka till det rum hon bestämt sig för att betrakta som sitt eget. Där tog hon upp glasfiguren och pratade med den som om det var en människa av kött och blod.
”Du förstår, när vi flyttade från vår lägenhet trodde jag att jag aldrig mer skulle få någon vän. Men nu vet jag att jag aldrig mer kommer att vara ensam igen. Du kommer att bli som en vän för mig. Men då måste du ha ett eget namn. Vad säger du om Anna? Ja, du får heta Anna, det passar bra.” Emily hörde sin mamma ropa på henne och hon var tvungen att gå. Då hon just skulle gå ut ur rummet hände något som hon inte skulle ha kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi. Glasflickan skakade till och började röra sig. Hon tittade förundrat på. En mörk skepnad inne i figuren gjorde något som såg ut som en baklängesvolt. Emily flämtade till. Mitt emot henne stod en flicka som såg ut att vara i hennes egen ålder och log. Flickan var mörkhårig, med stora bruna ögon och långt, mörkt hår. Munnen var liten och tänderna var enormt vita och raka.
”Vem är du?”, flämtade Emily.
”Det vet du nog. Jag är den vän som du alltid har önskat dig. Jag heter Anna.”
”Är du.. Glasflickan?”
”Just precis”, sade den mystiska flickan. ”En gång så talade jag illa om den som styr vår värld. Som straff skulle jag vara i den här världen instängd i en glasfigur tills någon pratade liv i mig. Det har du gjort nu, så jag är löst från min förvandling.”
”Är kläderna på vinden dina?”
”Ja. Det ingick också i min förvandling att ingen utom jag skulle kunna rubba dem.” Emily var mycket förvirrad, minst sagt. Denna flicka, var det möjligt att det var hon som hade varit glasfiguren?
”Är du lika gammal som jag?”, undrade Emily.
”Nej. Det är bara det att jag ser ut som ett barn. I själva verket har jag ingen ålder. Jag är en häxa, och som alla andra häxor har jag ingen ålder. Jag kommer att leva tills jag inte vill det längre. Men vi växer och förändras, och det är bara när man blir förtrollad, som jag blev, som man stannar i växten.
”Ska du återvända till din värld nu?”, frågade Emily.
”Ja. Jag ska bara ta mina riktiga kläder nu.” Med en liten knäpp med fingrarna dök kläderna plötsligt upp. efter ytterligare en knäpp satt kläderna på. Emily tyckte att de inte alls såg lika konstiga ut längre.
”Nu måste jag återvända till min värld. Men vi kan väl hålla kontakten? Min mailadress är anna@denandravärlden.worldnet '
”Min är [email protected].” Anna log mot henne på det sättet som hon hade beundrat så många gånger på glasfiguren.
”Jag måste sticka nu, men lova mig att du mailar ofta.”
”Jag lovar och svär”, sade Emily och fnittrade lite. ”Jag kommer att sakna dig. Det blir tomt i vardagsrummet.” Anna knäppte med fingrarna, vinkade åt Emily och ögonblicket senare var hon borta. Emily satt som bedövad en stund. Allting var så ofattbart. Hur kunde det hända just henne? Hon var ju bara en vanlig nioåring, det var otroligt.
”Emily”, ropade mamma, ”Emily, var håller du hus? Jag ropade på dig för en kvart sedan.”
”Jag kommer, mamma.” Med en suck reste hon sig från sängen som hon hade suttit på under samtalet. När hon gick till köket passerade hon vardagsrummet på vägen. Den lilla hyllan där glasfiguren hade stått var borta.

Skriven av: Martina Raadik