Publicerat
Kategori: Novell

Glömd

Emelie öppnade dörren sakta. Det mjuka piano- ljudet fyllde hela henne med en harmonisk känsla. Munnen öppnades. Emelie kände den starka lukten av bränt plast. Hela rummet var tomt. Det satt fönster på varje vägg. Den ensamma stolen stod mitt i rummet och väntade, på att Emelie skulle gå fram och sätta sig ner. Emelie tog några steg framåt, för varje steg hon tog så syntes en flicka mer och mer. Hennes ansikte var blekt och hennes hår var svart. Hon vred hopplöst på huvudet i hopp om att hitta något. Något som Emelie inte visste vad det var. Emelie saktade farten, men sträckte fram en hand mot flickans huvud. Handen skakade av rädsla och osäkerhet.
När Emelie nuddade flickans huvud, tittade hon upp mot Emelie med ett ryck. Hennes ögon var blåa och hennes mun lika blek som resten av ansiktet. Hon öppnade den sakta och blod började forsa ut. Blodet rann ner på golvet och gjorde en pöl runt stolens ben. Emelie backade sakta. Blodet slutade aldrig forsa. Flickan, som fortfarande stirrade på Emelie ställde sig krampaktigt upp. Hon sträckte ut en vit hand. Emelie drog snabbt tillbaka sin hand. Hon backade men hann inte innan flickan tog tag i hennes hår. Ju mer Emelie drog, desto hårdare grepp tog flickan. En liten del av topparna slets av och Emelie sprang ut ur huset. När hon kom ut träffades hon av en stor man i mörka kläder.
Emelie vred sig i mörkret av den tysta natten. Hon vaknade med ett ryck, värmen hettade till i ansiktet på henne. Brand!
- Det brinner, det brinner! Skrek hon kvävt. Det brinner! Hjälp! Emelie sprang till dörren och öppnade. Röken vällde in i hennes ansikte. Benen vek sig och hon bröt ut i en enorm hostattack. Plötsligt hörde hon ett fönster gå sönder. Hon tittade upp men såg inget för all rök. En hand snuddade vid hennes axel. Emelie tittade upp och såg ett par gröna ögon bakom en skyddsmask, precis som hon föll medvetslös till golvet. Mannen som kommit in lyfte upp henne och bar iväg med henne. Hon låg som en hösäck i hans armar.
Emelie vaknade en timma efter att hon blivit räddad. Hon hade svårt att andas medan hon låg på sjukhuset. Hon hade fått lindriga rökskador i lungorna. Men efter några dagar så skulle det bli bra igen. Nu låg hon där i sin säng helt orörlig, hon var helt utmattad. Hon kände en smärta i armen, när hon tittade ner såg hon en liten flicka som höll i hennes hand.
- Du kommer att dö. Sa flickan lugnt.
- Vad pratar du om? Lyckades Emelie pressa fram.
- Du kommer dö. Du drömde om henne. Flickan blinkade två gånger med ögonen och sedan hördes ett rop. Flickans mamma kom och lossade greppet om hennes hand.
- Förlåt, hon smet ifrån oss.. Emelie nickade Emelie såg efter flickans huvud när hon släpades bort utav mamman. Hennes huvud påminde om flickan i drömmen, svart, långt hår, blåa ögon och ett vitt nattlinne.
I tre hela dagar gick Emelie runt som ett tomt spöke på sjukhuset. Hon kände sig övergiven. Mannens ögon brände fast i hennes tankar och hon kunde inte äta ordentligt. En dag kom hennes föräldrar förbi och skulle hälsa på. När de gått förstod Emelie att hon inte skulle komma ifrån sjukhuset på väldigt länge. Hon hade andningssvårigheter. Hennes skada var redan skedd och inget skulle kunna stoppa det, om det inte hände ett mirakel. Att han med ögonen skulle komma, det skulle vara ett mirakel. Då skulle hon tacka honom.
Emelie kände igen dem, de grön- bruna ögonen som bränt sig fast. Han låg på en bår och blev intagen på sjukhuset. Hans blick svepte förbi Emelie och hon stelnade till, han låg där, bland alla människor.
- Emelie? Emelie!…Rör på påkarna! Du ska inte vara här. Sjuksköterskan drog med sig Emelie tillbaka till hennes rum. Hans blick följde Emelie samtidigt som hon gick med sköterskan. hon drog hårt i Emelies arm. Hon kände naglarna bita in i hennes skin.
- SLUTA! Hon kände alla blickarna riktas mot sig. Släpp mig! Sa hon med en kvävd röst. Jag kan gå själv. Hon tittade med en mordisk blick på sköterskan. Hon ryggade tillbaka och gick därifrån. Emelie vände sig om och gick mot det hållet mannen var i. Hon hittade inte speciellt bra, men hon kände att hon var tvungen. Hennes liv var räddat på grund utav honom, därför skulle hon tacka honom. ”Vem är han? Varför ligger han på sjukhus? Jag måste veta!”. Viskade hon för sig själv. Hennes mummel lät som ett väsande som drog alla blickar mot Emelie. Ingen hörde vad hon sa, bara ett väsande.
- Ursäkta, men vart ska du gå? En sköterska kom fram till henne och tog tag i hennes arm. Emelie stelnade till. Hon föll till golvet livlöst…
Efter en vecka på sjukhuset gjorde Emelie sig redo att åka hem. Hon ringde till sina föräldrar för att de skulle kunna komma hem och bo hos dem. Hon skulle bo där tills hon kunde hitta ett nytt hus. Inte en skymt av brandmannen heller. Emelie kände en tung börda när hon lämnade sjukhuset med sina föräldrar. När hon kom ut i luften stannade hon och tog ett djupt andetag i den friska luften. Det var länge sen hon kände den friska luften strömma ner i hennes lungor. Den tunna luften kunde dock inte skymma blicken av den främmande mannen Emelie letat efter. Han satte sig i en liten, röd Toyota Corolla. Nu hade hon chansen innan han var borta igen. Hon rusade fram till bilen och knackade på rutan. Han tittade upp och log. Rutan åkte ner och en tunn, mörk röst hördes.
- Hej!
- Hej…Eh…Jag ville bara…Säga tack, för att du…Räddade mig…
- Jaha, men hur visste du att det var jag?
- Det gjorde ja inte, jag…Gissade bara. Jag kände igen dina ögon.
- Jaha, men du jag måste nog sticka nu, men vi kan kanske träffas någon gång, eller?
- Ja visst! Hej då! Emelie vände sig om när mannen stängt rutan. Hon gick mot sina föräldrar, som satt i bilen och väntade. När hon hoppat in i bilen tittade hennes mor på henne med nyfikna ögon. Hon vände sig sedan om och de alla satt tysta hela vägen hem.
Emelie gick sakta förbi en fiskhandlare, på vägen till mat affären. Hon såg då något som hon kände igen. Rök steg mot skyn. Hon såg en röd brandbil, med massa brandmän. De släckte elden. Emelie sprang dit. Hon kände smärtan utav brännskadorna i lungorna. Emelie visste att hon aldrig skulle kunna gå ifrån en brand utan att veta att den var över. Hon stirrade som besatt av branden. Hon var orörlig. Då fick hon syn på honom. Han stod med en vattenslang i handen. Han sprutade på ett fönster på nedervåningen. Huset såg helt förstört ut. Emelie visste inte vad hon skulle göra. Hon tänkte. Men allt hon kunde tänka på var hans gröna vackra ögon som glänste i solen. Hans hår blåste lätt av vinden. Han sprang mot henne på stranden.
Flickan kom gående emot Emelie, men den här gången var det i en mörk lång korridor. Munnen var öppen och blodet rann ut. Emelie skrek till av skräck. Flickans armar var utsträckta mot Emelie. Emelie vände sig om och sprang mot andra hållet. Korridoren blev bara längre och längre. Hon såg förtvivlat hur dörren i slutet av korridoren försvann. Hon tittade kvickt bakåt och såg flickan hack i häl med henne. Flickan försvann in i mörkret av korridoren bakom henne. Allt försvann sakta…
Djupet i hennes blick försvann och tårarna började rinna. Tysta tårar rann sakta ner för kinderna. Hennes hår var blött och hennes hud alldeles blek. Emelie låg orörlig på sängen och tårarna rann, utan att kunna stoppa dem, utan att ha ork att stoppa dem. Hon vände sig plötsligt om och såg in i spegeln på väggen. Sedan satte hon sig sakta upp. Hennes mun var alldeles full av blodsmak. Hon började nervöst fumla med lampan för att tända den. När hon tänt den skrek hon. Hela hennes rum var fyllt med blod på golvet. Hennes fötter var röda av blod. Hennes mor rusade in i rummet och började skrika hon med när hon såg allt blod. Emelie förstod att hennes mor trodde att det va Emelies blod, men det var det inte. Eller var det?
Emelie stod tyst i duschen och hörde hennes föräldrar panikslaget torka och skura hennes rum. Emelie kunde inte hitta ett enda sår som skulle kunna ha gett ifrån sig allt blodet som fanns i hennes rum. Emelie försökte fokusera sig på drömmen och komma tillbaka i den för att se vad som hände. Men den kom inte tillbaka. Hon visste att den betydde något, men vad visste hon inte. När hon duschat klart gick hon för att hjälpa sina föräldrar men de gav henne en kopp kaffe och ville städa själva. De trodde att hon var skadad.
- Pappa kör dig till sjukhuset, älskling.
- Jag behöver inte. Sa Emelie med ihålig röst. Jag klarar mig nog.
- Okej, men nästa gång åker vi till sjukhuset.
- Ja…Efter att kaffet var upp drucket gick de upp till sina sängar. Emelies mor var väldigt orolig men lyckades somna efter ett tag. Hennes far var inte lika orolig och kunde somna nästan på en gång. Men Emelie låg vaken väldigt länge. Hon vågade inte somna, hon var rädd för vad sömnen skulle kunna bringa fram. Hon var rädd för allt som gömde sig i mörkret. Hon kunde inte ligga kvar så hon gick upp och satte sig i köket. När hon tänkt ett tag så gick hon ut.
Den friska, kalla luften strömmade igenom hennes kropp och kylde ner hennes värme efter duschen. Hon gick under tystnad ett tag, sedan började hon nynna på en sång hon hört under dagen. Hon tittade ner på fötterna när hon gick på trottoaren. Plötsligt utan att se stod han framför henne och hon snubblade och föll.
- Oj, gick det bra?
- Ja…Emelie samlade sig och reste sig upp. Förlåt.
- Det gör inget. Han log mot henne. Emelie kände hur hon blev varm inuti av hans leende. Hon visste inte vad hon skulle göra så hon bad honom gå med henne. De gick länge under tystnad. Emelie kände för att bryta tystnaden men visste inte hur.
- Varför är du ute och går nu på natten? Emelie blev så paff att hon inte visste vad hon skulle svara. Vad skulle hon svara? Skulle hon säga sanningen?
- Jag eh, kunde inte sova. Jag drömde något konstigt, om en flicka.
- Jaha…? Han lät intresserad. Berätta.
- Eh, jag har drömt om henne två gånger nu, hon har blod som rinner ur munnen och, ja, hon sprang efter mig i en lång korridor. När jag vaknade så var det blod på hela golvet. Emelie tittade upp mot hans ansikte. Du förstår kanske inte…
- Jo, jag förstår precis. Jag har också upplevt henne, fast när jag var liten. Hon kommer bara fram om du har någon nära som dött. Min mamma dog när jag var fem år och sen dess har jag försökt glömma henne för annars försvinner hon aldrig.
- Jaha, oj. Men jag har ingen nära som har dött. Jag vet ingen i alla fall.
- Okej, men då vet jag inte varför hon kommer.
- Jag är rädd för henne. Kan inte du hjälpa mig att bli av med henne?
- Jag är rädd att jag inte kan göra det. Det är du som måste göra det. Men jag kan bara säga att hon kommer visa sig, om det fortsätter, om du inte hinner stoppa henne. Till slut kommer du ligga död. En klump satte sig i halsen på Emelie, hon stannade och stirrade rakt in i hans ögon. Han förstod varför och tog tag i henne.
- Vi borde nog gå hem. Han la armen om henne och drog med sig henne. När de gått ett tag bredvid varann så stannade han upp.
- Här bor jag. Sade han med len röst. Hej då, vad heter du förresten?
- Emelie. Vad heter du?
- Anders. Han tog tag i hennes hand och skakade den lätt. Emelie tog ett steg framåt för att krama honom. Hon slog sakta armarna om honom och viskade ”god natt” i hans öra. Hon vände sig om och gick hemåt. Hon kunde inte få bort leendet från läpparna. Emelie visste att hon bara hade haft tur att få räffa honom. Men hon var glad för det ändå.
När Emelie vaknade sken solen in genom fönstret. Fåglarna kvittrade. Det var vår. Emelie kom då ihåg natten. När hon vaknade och fann blodet. Hon började tänka på något annat. Men allt hon kunde tänka på var Anders. Hans ljuvliga mörka hår blåsande i vinden. Han gröna klara ögon och den perfekta kroppen.
- Emelie! Hennes mor avbröt hennes tankar, hon ryckte till och tittade på sin mor. Du måste gå upp nu. Vi ska ju iväg och titta på lägenheter.
- Ett ögonblick. Emelie skyndade sig upp ur sängen och gick ner och satte sig vid matbordet. Hon tänkte på flickan som Anders berättade om och plötsligt kände hon en konstig känsla, hon tyckte synd om flickan. En känsla ryckte i hennes kropp. Emelie skakade på sig och började sakta äta upp sin frukost. När hon var färdig följde hon med sina föräldrar ut till bilen och satte sig i baksätet. Träden och husen åkte sakta förbi medan Emelie tittade ut genom fönsterrutan. Ett bekant ansikte närmade sig långt bort, det var Anders. Han vinkade och Emelie vinkade tillbaka, sedan försvann han ur hennes syn. Resten av resan satt Emelie och kunde inte få hans leende ur hennes tankar. Hon hade inte gjort så mycket mer på senare tiden. Den dagen kunde inte Emelie och hennes föräldrar inte hitta någon lägenhet. De åkte uppgivet hem.
På kvällen somnade Emelies föräldrar tidigt och Emelie, som ofta gick på promenader, gick ut. Hon rundade hörnet och såg kyrkogården. Hon kände hur hon började rysa. Hennes skin blev knottrigt och hon stängde ögonen. Medan hon stod och kände luften blåsa i hennes hår kände hon en hand, den kändes kall. Hon slog upp ögonen och såg flickan. Flickan var genomskinlig. Handen var blodig, lika så hennes mun. Emelie kände blodsmaken i munnen. Hon visade sig, i verkligheten! Vad skulle hon göra nu. Emelie klämde igen ögonen och tänkte att hon kanske skulle vara borta om hon öppnade ögonen. När hon öppnade ögonen var hon borta. I samma ögonblick kände hon en stark hand på sin axel, den vred runt Emelie. Hon skrek av rädsla. Men den lungnande synen av Anders fick henne att sluta. Han kramade om henne som om han visste vad hon såg. Han visste väl inte, eller?
- Det är bra nu, Emelie. Vad hände.
- Hon, hon kom…Stammade Emelie fram. Jag såg henne.
- Oj då, redan? Men…Jaha. Jag ska hjälpa dig.
- Hur? Emelie kände en känsla av trygghet i Anders famn. Hon kramade honom hårdare tills hon släppte taget och stirrade rakt in i hans ögon. Han visste inte! Hon kunde se det.
- Jag vet inte, ärligt talat. Har hon lämnat blod på golvet?
- Ja. Emelie snyftade till. Det var hemskt.
- Oj då, då är slutet nära. Emelie du måste veta vad hon vill. Du måste in i drömmen igen. Du måste. Prata då med henne.
- Men jag vågar inte…Emelie kände hur hennes puls ökade. Hon kunde inte gå in i drömmen igen, hon skulle inte våga. Jag vet inte hur.
Drömmen var det ända Emelie fruktade. Att komma tillbaka i drömmen var en sak hon inte önskade att göra. Drömmen i det ljusa rummet, eller korridoren. Det mystiska var att hon kände igen rummet och korridoren. Hon hade varit där förut.
- Okej, Emelie, du måste somna.
- Jag vet. Emelie kände en tår rinna ner för kinden.
- Jag ska gå nu, jag börjar jobba snart.
- Nej! Skrek Emelie till innan Anders hann säga något mer. Gå inte…
När Anders gått efter om och men så försökte Emelie somna och komma tillbaka till drömmen. Efter en halvtimme, ungefär, lyckades hon.
Den här gången var det i en öppen hall. Bakom henne fanns det stora fönster och hon kunde se berg utanför. Nu slog det henne. Hon befann sig i sitt barndoms hus. Där hon bodde när hon var fem. Där hennes bror…dog. Det var det! Hennes bror! Hon hade glömt det helt och hållet. Emelie letade i hallen efter flickan men fann henne inte. Flickan var borta. Men Emelie visste precis vad hon skulle göra. Hon sprang upp för trappan som ledde till den kolsvarta hallen och in i det ljusa rummet. Där, precis som hon tänkt, fann hon flickan. Flickan slöt sig runt stolens botten med armarna. Emelie hörde ett tyst ”Hej”. Emelie gick framåt mot flickan.
- Varför torterar du mig? Sade Emelie osäkert.
- Mörkret kommer, du måste rädda dig själv.
- Mot vad? Emelie var väldigt osäker och vågade inte ta något steg framåt.
- Honom…Flickans röst blev mörkare.
- Vem? VEM? Emelie sprang fram och skakade om flickan.
- Din…bror. Ingen ro tills döden. Nu var flickans röst lika mörk som en mans röst. Rösten ekade i rummet. Flickan började skaka häftigt. Hennes armar hängde i golvet. Plötsligt exploderade hon. Emelie satte händerna för ögonen och skrek till. Hon visste inte vad det här skulle betyda.
En plötslig hand sattes för hennes mun. Emelie kämpade emot, men den var för stark. När hon slog upp ögonen såg hon ingen, men handen var kvar. Hon försökte skrika men inget hördes. Ljudet stannade. Handen kändes men syntes inte. Emelie visste att om hon inte skulle få någon luft skulle hon dö. Hon kämpade emot ännu mer. Dörren flög upp och Anders kom inspringande.
- Emelie! Vad hände? Handen från Emelies mun försvann, hon andades häftigt. Anders kom fram och kramade om henne. Han kände på sig vad som hände, men visste inget.
- Min bror är död…Eller han dog när jag var fem. Det var det huset jag var i. Hon sa att ja var tvungen att rädda mig…från mörkret. Jag är rädd. Ingen sa något mer på länge. Anders satt dock och försökte tänka ut vad hon hade menat. Han satt länge och klurade. Men han kom inte på något. Plötsligt ringde telefonen. Emelie ryckte till. Anders gick och svarade. Han lade på efter ett kort samtal.
- Jag måste gå. Han lät stressad. Det är jobbet.
- Okej, Emelie kände att Anders inte kunde lämna henne. Hon skulle då bli dödad…av handen. Men efter en stund ensam, märkte hon att inget hände. Hon var lättad. Men hon visste inte när något skulle hända.
Nästa morgon var en ljuvlig morgon och Emelie ner till köket för att hämta frukost. Hon hämtade allt hon ville ha, men det ända hon inte hittade, var hennes föräldrar. Det satt en lapp på kylskåpsdörren:

Kära Emelie,
Jag och din far har åkt till min syster, Maj- britt. Hon är sjuk och behöver min hjälp. Vi lämnade lite pengar till mat åt dig, i byrålådan, du vet vilken låda. Vi kommer hem snart, det kan högst ta någon vecka. Men jag tror att vi kommer hem snart.

Vi älskar dig

P.S.: Du kan fortsätta titta på lägenheter, så hjälper vi dig när vi kommer hem igen.

Emelie blev förvånad. Nu var hon ensam, vad skulle hon ta sig till? Hon blev inte bara förvånad, hon fick panik. Hon visste att flickan skulle komma tillbaka. Om hon befann sig ensam hemma skulle hon kanske ta tillfället i akt och…Och…Döda henne…
Emelie rusade upp på sitt rum och klädde på sig. Sedan tog hon nyckeln innan hon sprang ut till extra- bilen som stod på uppfarten. Hon satte sig i den och startade bilen. Motorn var gammal och puttrade lite lätt i början. Emelie körde våldsamt ut ur garageuppfarten. Hon susade iväg på gatorna. Hennes bil stannade på parkeringsplatsen vid brandstationen. Hon rusade ut ur bilen och in i receptionen. En tant i en röd jumper satt bakom disken. Hon såg ut att vara i fyrtio- års åldern. Receptionisten tittade upp mot henne med uttråkad min.
- Hej, jag söker Anders, nåt. Jag vet inte vad han heter i efternamn.
- Tyvärr, kan inte hjälpa dig då. Receptionisten tuggade vidare på sitt tuggummi och tittade ner i en tidning.
- Men, kan du inte ta reda på det? Jag måste prata med honom. Nu.
- Inget namn, inget träffande.
- Men Anders, han heter Anders, eh, jag vet inte. Receptionisten tittade besvärat på Emelie. Hon höjde ena ögonbrynet och ignorerade henne vidare. Emelie tittade runt i receptionen.
- Ni borde verkligen göra om här. När receptionisten inte tittade upp gav Emelie upp. Hon satte sig uppgivet på soffan. Vad skulle hon göra nu? Anders, vad hette han…
Efter att Emelie satt ett tag i soffan och tänkt kom hon underfund med att hon inte skulle kunna hitta Anders om hon inte visste hans efternamn. Hon gick sakta ut ur receptionen. När hon kommit ut såg hon moln över hela himmelen. Det blev mörkare för varje minut. Hon visste inte varför, men hon började skaka.
- Emelie?! Vad gör du här? Emelie hörde den bekanta rösten bakom ryggen. Hon vände sig hastigt om och såg Anders. Han log mot henne. Hon gick sakta fram mot honom, utan att röra en min.
- Vad har hänt, Emelie? Har hon kommit igen.
- Nej, jag bor ensam i huset nu, sa Emelie stressat, mina föräldrar är hos min mammas syster. Hon är sjuk. Jag är rädd. Tänk om hon kommer? Kan hon göra det?
- Var inte rädd. Jag vet inte om hon kan. Hon kan kanske skada dig, men hon kommer inte döda dig. Hon dödar bara om någon annan tittar på. Det hände min kompis. Hon accepterar inte att döda utan publik.
- Åh, vad ska jag göra? Anders tog ena handen och drog Emelie närmare. Han viskade i hennes öra.
”Du kan få bo hos mig om du vill…” . Hans min var hemlighetsfull.
- Okej, tack Anders. Emelie kände Anders varma kropp mot sin. Hennes hud blev knottrig. En plötslig otäck känsla rann genom hennes kropp. Hon drog sig bakåt. Hon blev helt blek på hela kroppen.
- Vad är det? Anders såg undrande på henne.
- Jag måste gå, jag åker hem, och vilar. Hej då. Emelie sprang iväg mot bilen.
Emelie befann utanför huset den här gången. Hon kände rysningarna som förut. Hennes ben vek sig nästan av kylan i hennes kropp. Emelie gick mot fram- dörren. Det var molnigt och dimmigt. Emelie kunde knappt se huset framför sig. Stengången slingrade sig framåt. Hon följde den. Andetagen blev tyngre för varje steg hon tog. Hon stannade. Hon tittade bakåt. Hon kände blickarna från döda. De närmade sig henne. Plötsligt greps hon av en känsla hon känt förut. Samma känsla som när hon var i Anders famn tidigare på dagen. Hon vände blicken framåt och gick med raska steg. När hon kom närmare dörren saktade hon stegen. Hennes hjärta hoppade ljudligt upp i halsgropen medan en hand snuddade hennes axel. Hon öppnade dörren hastigt och stängde den efter sig. Hon lutade sig mot dörren och pustade ut. Vad skulle hon göra nu? Skulle hon leta efter flickan, eller var hon borta?
Emelie gick upp för trappan och in i korridoren. Det mörker som gömde sig dör omslöt henne och hindrade henne från att se. Hon sträckte ut händerna på sidorna och kände sig runt. Fast efter ett tag förstod hon att hon inte behövde det. Hon kände det på sig att dörren närmade sig. Dörren till hällvettet. Till det ljusa rummet där flickan var. Emelie kände handtaget och dörren flög upp. Ljuset av rummet blev för starkt för hennes ögon. Hon såg flickan stå mitt i rummet.
- Jag har väntat på dig, mörkret…är här. Han känner det på sig. Du måste dö…Flickans röst var lång och ljus. Hennes ögon var svarta och hennes händer fulla med blod. Hon tittade upp. Några stolar bakom henne kom sakta fram vid väggarna. På stolarna satt många människor. Hon såg stora och små. Emelie började rysa medan hon ögnade igenom alla. På en stol mitt i hörnet satt Anders.
- Är…Är han också död? Emelie pekade mot Anders.
- Död ska du bli, hördes en röst från hörnet. Jag ska hämnas mot dig!
- V…Vad har jag gjort? Anders? Emelie såg Anders resa sig från stolen. Hans ögon var klargröna. Emelie blev rädd. Du lurade mig! Anders? Anders gick närmare Emelie.
- Du glömde mig, det ska du straffas för! Anders tog fram en kniv och skar Emelies arm med den. Detta är bara början, sade Anders med djup röst.
Emelies hår låg på kudden helt stelt. Det var fyllt med blod och smuts. Hon hoppade upp från sängen och såg blodet igen. Blodet sipprade från taket och ner på sängen. Emelie skrek till av skräck. Plötsligt kom hon på vad hon drömt. Hon sprang ut ur rummet och ner i köket. Där på en stol satt han. Han sipprade på lite kaffe. När Emelie kom in i rummet tittade han upp mot henne.
- Hejsan sötnos! Sovit gott? Jag tyckte att jag skulle låta dig sova. Du var så söt. Emelie? Anders tittade frågande på honom. Han log mot Emelie.
- DU! Du är ju död! Emelie kunde inte få ett enda ord rätt. Du hotade mig i min dröm! Du skar mig!
- Jaha, så du vet. Jag var tvungen att ljuga, hon tvingade mig. Anders glada min förvandlades till ett surmulet ansiktsuttryck. Han tittade rakt ut in i det dimmiga molnet.
- Dimma…Dimma! Anders vad ska hända? Anders…Du är min…bror…eller hur? Anders svarade inte. Anders? Är du min bror eller inte? Anders ställde sig hastigt upp.
- Du fattar väl inte hur det är att bli bortglömd? Jag ska visa dig hur det känns. Jag ska döda dig. Mamma och pappa glömde inte men du glömde mig. Jag ska hämnas.
- Snälla. Jag kommer ihåg nu. Förlåt. Viskade Emelie till svar. Jag älskar dig! Emelie visste inte vad hon skulle göra.
- Emelie, hon kommer. Hon kommer för att döda dig. Du måste komma ihåg allt.
- När vi satt i bilen, jag var fem, du var sju…Du sa att jag skulle rita av dig…Anders, jag gjorde det. Jag sparade det. När du…dog…jag minns nu…du dog av…du dog medan din kompis tittade på. Anders, var det hon?
- Ja…
- Emelie omfamnade Anders medan han stod med kaffet i handen. Jag ska aldrig glömma. Förlåt. Emelie blundade.
Emelie såg dimman lätta. Anders stod vid hennes sida. Emelie snuddade till vid hans hand. Hon tog tag i den och kände dess värme. Anders vände Emelie mot sig.
- Emelie, du har räddat dig själv. Men allt du gjort är att komma ihåg. Om du glömmer kommer vi tillbaka.
- Vänta, gå inte. Anders? Anders tynade sakta bort. Emelie kände hans värme försvinna ur hennes hand. Tysta tårar rann ner för hennes kinder. Hon kände ensamheten dra henne bort från resten av världen. Hon var ensam igen.

Skriven av: Maria I

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren