Glömd prinsessa

I en tid långt avlägsen, i ett för länge sedan bortglömt land, lyser solen över slottet Naiani. Det blänker de vackra juveler drottningen bär på sin trädgårdspromenad. Rosorna hon vandrar förbi är röda, vita och blå. Skönt för ögat alltsammans.
Ut genom tornfönstret tittar en prinsessa så vacker. Hennes namn är Jolia. Hon sitter där dag ut och dag in. Där är utsikten som bäst. Där ser hon en skymt av det hon aldrig kommer få se på nära håll, hon kan skymta de sjöar hon aldrig kommer att bada i. En tår nerför hennes kind, berättar om att hon inte vill att det ska vara så. Över slottet flyger kråkor. En dag flyger jag också iväg, tänker Jolia.
Det skymmer. Dags för Jolia att gå. Inte kan hon stanna i tornet när hon inget ser. Ännu en tår vittnar om hennes sorg.
Hon är fången. Sitter fast i allt det vackra i hennes närhet. Fast i sin egen skönhet. Friare många, vandrar för att söka sin lycka på Naiani. Alla prisar Jolias skönhet. De försöker smickra henne, men det enda de har i sinnet är sin egen lycka.
Jolia tackar nej. Hon ser igenom. Hennes far undrar, är det ändå inte snart dags för ett ja?
Jolia skakar på sitt vackra huvud och rusar upp i tornet. Dag efter dag. Inte vill hon säga ja, när ingen bryr sig om hur hon mår. Friarna kommer, säger sina vackra ord, med ingen frågar hur hon mår. De säger att hon är så vacker. Som om det räckte. Ingen ser vad som rör sig inom henne. Ingen anar vad hon vet; att en dag har hon fått nog. En dag orkar hon inte vänta längre på den som ska bry sig.
Varje dag är samma sak. Hon går upp på morgonen, lyser upp världen med sitt leende, det sorgsna. Hon kammar sitt hår. Långt är det. Sen går hon ner till far på tronen. Där väntar han med nyheter om ännu en lycksökare som vill ha hennes hand. Ännu en gång skakar hon på huvudet och styr sina steg mot tornet.
Hon sitter där och låter tårarna falla. Hon undrar varför ingen någonsin frågar om hur hon mår. Varför vill alla bara att hon ska fråga hur de mår? Varför är det alltid hon som ska ge?
Ingen orkar hur mycket som helst. Inte heller Jolia den vackra. En sista gång ser hon på sjöarna hon önskade att hon skulle få bada i. Kråkorna flyger närmare och närmare runt tornet. Idag är dagen jag flyger iväg, tänker hon. Kastar sig ut genom fönstergluggen. Låter vinden röra hennes hår. Snart finns hon inte mer.

Skriven av: Seluna