God morgon,Sverige

GOD MORGON, SVERIGE


Vad kan jag säga? Den här dagen började som gårdagen, som dagen före det, o.s.v.…
Telefonen markerar väckning. Klockan i telefonen. Mobiltelefonen, alltså. Orkar inte stiga upp riktigt än. Jag kan nog ligga kvar några minuter till, tänker jag och blundar. Sover 5 minuter till. Pipandet från telefonen, yuppienallen, börjar igen. Äh, det är väl dags att kliva upp då.

Resten av familjen har vaknat och sitter vid frukostbordet. De ser väldigt sega ut. Förresten, Lillkillen har inte vaknat än, han sover som en liten griskulting. Det är bäst att låta honom ligga kvar en stund till. Han har inte så brått nu på morgonen. När han vaknar så är det dags att åka redan. Med åka menar jag skjutsa honom till dagis och lilla hon till skolan.
Han får sova en stund till.

Vad skönt det är att sätta sig på muggen, toan för den som inte förstår, och bara låta det skvala. Jag orkar då inte stå och kissa, pissa, urinera eller vad man säger, i alla fall inte så här på morgonen. Det blir en mikropaus på vägen mot frukostbordet. Det är bäst att inte titta på sig själv i spegeln ännu, för då är det kört. Jag menar, ser man en spegelbild, som är tröttare än man känner sig, ja, då går man och lägger sig igen.
Vaska av händerna och lite stänk i plytet och så siktet mot köket.

Kaffet brukar vara klart när Hustrun går upp före mig. Så också denna morgon. Blå mocka, kanske? Svårt att avgöra så här tidigt på morgonen. Smaklökarna har annat att tänka på, om du förstår vad jag menar. Smörgås?.. Ja tack..Flora på? Varför inte. Då slinker den ner lite lättare. Yäahh, ibland smakar frukosten, som skit. Det är väl så vi människor har det, ofta äter vi trots att vi inte känner någon hunger. Vi bara förebygger hungern, som vi vet ändå kommer under förmiddagen.” Äta bör man annars dör man, äter gör man ändå dör man.” Du har väl hört uttrycket. Det är kanske just därför många av oss människor dör i förtid. För att vi äter i tid och otid. Vi äter för att vi har olika känslor för ting i våra liv. Vi äter för att vi ska orka utföra något. Dock måste vi påminna varandra om att vänta en timme efter måltiden innan vi ger oss ut på en simtur eller något annat ansträngande. Efter simturen är vi åter hungriga eller bara sugna på lite mat. När vi ska vara sociala intar vi någon form av föda. När vi är ensamma äter vi och då något fettbildande, som för att straffa oss själva. ” Jag är så ensam och uttråkad” osv. Feta blir vi.
” Sa du smörgås? Nej tack, jag avstår. Det räcker med kaffe.”
Forskare har kommit fram till att frukosten är en av våra viktigaste måltider. En rejäl frukost ser till att hålla oss på benen till lunch. Sockerhalten hinner då inte sjunka under lågvattenmärket, som betyder att vi blir ”lite” mindre sociala. Vi bränner inte så många broar med en rejäl frukost under västen.
” Hörru, jag tror att jag tar den där smörgåsen i alla fall.”

Resten av morgongöromålen går på rutin, som om vi hade ett schema.
” Ska han bosätta sig där inne?”
Toaletten är upptagen.
”Nu är det min tur”
”Nähä du, det är jag efter pappa. Du är efter mamma.”
”Men snälla barn, jag kan vänta, jag hinner nästan i alla fall.” Säger modern, som redan skulle ha infunnit sig på sin arbetsplats, men som i vanlig ordning passeras i kön av än den ena, sedan den andra. Inte nog med det. Hon cyklar till arbetet för att bli av med några storlekar, som hon uttrycker det.
”När kammade du håret sist?”
Han har inte börjat kamma håret frivilligt än. Det kommer, jag lovar. Då kommer övriga i familjen att få boka tid för att överhuvudtaget få tillgång till spegeln. Och lilla hon, som stått vid spegeln så länge att hon nuförtiden inte ens behöver titta i den när hon för tionde gången denna dag byter frisyr. Då har vi inte kommit hemifrån än!
”Har jycken varit ute än.” Samma fråga varje morgon, året om. Ut kommer han varje morgon året om. De senaste åren har han börjat bli lite morgontrött, men ut ska han.

Tjugo i åtta hörs en röst, som definitiv är i målbrottet: ”Heijdåå!” Först är rösten låg, sedan hörs ett muller. Han säger Hejdå på det sättet nuförtiden. Bussen till stan´ går tio i åtta.

Tio i åtta är det så dags att få lilla hon och lillkillen ur huset och in i bilen. ”Var är bilnycklarna?” De är i bilen redan. Lilla hon sitter och väntar i bilen medan lillkillen inte ens har fått på sig skorna. Innan vi hinner ut är bilens rutor igenimmade. ”Har du med dig allt nu?” ”Mamma har packat väskan.” ”Okej, till bilen! Jag låser!”

Lillkillen i baksätet, lilla hon i framsätet bredvid pappa, som kör iväg. Lillkillen ylar så att det står härliga till. Pappa tror att nu har det hänt något allvarligt för lillkillen är nästan hysterisk.
”BÄLTET, PAPPAAAA, BÄLTET. Jag har inget bälte på mig.” ylar han.
Dagens barn har inte åkt en meter utan bilbälte. Det är livsfarligt att åka bil utan denna snara. Dagens barn har inte upplevs den tid då bilbälten kallades säkerhetsbälten och ej var av typen rullbälten. Fanns det ett bälte så var det kanske ett midjebälte, kanske trepunktsbälte med manuell inställning, stumt med andra ord. Det kanske är dagens barn, som en dag uppfyller Nollvisionens intentioner. Vi vuxna lär väl inte klara det, eller?

Pappa stannar bilen, tröstar lillkillen, beklagar sin glömska och lovar att han inte ska göra om det. Lillkillen är nöjd, men på sin vakt. Var det någon polis, som såg att han var utan bälte på sträckan mellan huset och tomtgränsen?

Skriven av: Timo Eskola