Going Under

Forts. på 'Sårad', och 'Vill, men kan inte'.

Inne i skolans C-byggnad, i sal nummer 1. Första klassrummet, alltså. Innanför den låsta dörren satt Michaela med en gitarr i knäet. Hon suckade, och såg sig omkring.
Just nu hade hon musiklektion, klockan var ungefär 11:05. Bara 15 hemska minuter kvar. När Michaela varit mindre hade hon älskat musiklektionerna, då när man bara lyssnade på sånger och dansade löjliga danser. Men inte nu, nu så var hon tvungen att lära sig notsystemet och att spela instrument. Och att spela gitarr var svårare än att bara slå på några strängar, det hade hon märkt.
Hon suckade återigen, och tittade bredvid sig, där satt hennes bästa vän, Sandra, djupt insjunken i att försöka lista ut vart tonen C satt. Eller något sånt. Michaela – som sedan länge gett upp allt hopp om att lära sig något – tittade på skivan hon hade med sig till musiken. Dom hade haft i läxa att ha med en skiva, och Michaela tog sin favorit: Fallen, med gruppen ”Evanescence”. Hon hade fått den på sin födelsedag, 14 september. Det var en vecka sedan, ungefär.
- Jag har fortfarande inte planerat något fest, tänkte Michaela.
”Förmodligen för att jag var så upptagen...”
Upptagen, det var ett ord. Likgiltig, ett annat. Det stämde förresten bättre. Hon brydde sig inte om sin födelsedag, inte heller om någon fest. Det enda hon hade tänkt på dom senaste tjugoen dagarna var Oliwer, hennes kille. Eller, rättare sagt: Före detta kille. Nu hade han ju en ny tjej, det var därför det var slut. Han hade dumpat henne för en tjej som gick på hans skola, i Sollentuna. Själv var hon ju fast i Tyresö, Stockholm. Ungefär 4 mil därifrån.
Michaela fick en lätt huvudvärk, som alltid när hon tänkte på Oliwer. Därför försökte hon att tänka på något annat, vad som helst gick bra, så länge det inte hade med gitarrer att göra.
- Okej allihopa! Nu lägger vi undan gitarrerna och så ska vi lyssna på skivorna som ni tagit med, sade musikläraren.
”Tack!”, tänkte Michaela, som var trött på att låtsas spela gitarr. Men hon sade inget, hon lade bara undan gitarren. Sedan tittade hon på läraren, som väntade på alla andra.
När alla var klara, så frågade hon:
- Vilka har med sig någon skiva idag?
Ungefär fem stycken, Michaela själv inräknat, räckte upp handen.
Läraren gick och tog en skiva ifrån en flicka, och satte sedan på den. Det var Kelly Clarkson, med låten ”Gone”. Dom lyssnade ett tag, och sedan så sänkte läraren musiken, och frågade flickan en massa saker om låten.
Michaela lyssnade inte riktigt, hon tyckte att den stora affischen med Abba, som var på dörren, var mycket roligare. Tre låtar senare var det hennes tur.
Läraren satte på hennes skiva, och genast började Amy Lees röst sjunga låten ”Going Under”. Efter nästan en minut, så sänkte läraren lite.
- Vad gillar du med den här låten? Frågade hon.
- Jag vet inte. Allt, sade Michaela.
- Men alltså, gillar du soundet, rytmen, rösten… ?
Michaela tänkte efter.
- Soundet, tror jag. Men mest texten.
Läraren skrev på tavlan ”Evanescence – Going under. Rock.” sedan sade:
- Buskapet alltså?
Michaela nickade.
Läraren skrev ”Budskap/text” under.
- Vad handlar texten om då?
”Som om du inte hör det själv”, tänkte Michaela, och himlade med ögonen. Men hon svarade istället:
- Typ… att hon går under?
Någon skrattade lite.
- Men mera, varför går hon under? Vad sjunger hon om?
- Hon sjunger att… Hon har gråtit 50 000 tårar, och att ”han” fortfarande inte har hört henne. Eller nåt. Och att hon går under, för hon… Hon sjunger om brusten kärlek typ.
Läraren nickade instämmande.
- Har du känt så själv någon gång? Frågade hon.
Michaela tänkte på Oliwer, och nickade sedan.
- Mmh, typ, sade hon.
Läraren gjorde en slags grimas; Ungefär som om hon försökte le medlidande.
Michaela himlade med ögonen, förmodligen trodde musikläraren inte att en 12-åring visste vad kärlek var. Precis som alla andra. Ingen trodde att det hade varit äkta kärlek, det var förmodligen bara något vanligt, barnsligt förhållande. Men så var det inte.
”Dom har fel, allihopa.” tänkte Michaela, och drog bort en rödblond hårslinga. Låten slutade, och det sista som hördes var sångerskans röst när hon sjöng ”… I can’t keep going under… ”
- I alla fall… Till nästa lektion så ska alla kunna det första stycket, okej?
Hon pekade mot whiteboard tavlan där tonerna i låten ”Stand by me” stod.
- Men nu så får ni gå, hejdå, syns nästa torsdag.
Michaela reste sig, tog sin väska, och gick ut ur salen. Hon tog upp schemat ur väskan och tittade. Lunch, stod det, med stor text.
Michaela såg bak, och väntade på att Sandra skulle komma ut.
- Kommer du någon gång, ropade Michaela till henne.
Sandra svarade inte, men gick snabbt fram till henne.
- Vad har vi nu? Lunch va? Frågade hon.
Michaela nickade.
- Euw. Vi drar till centrum istället, eller? Sade Sandra.
Det var inte som en fråga, mer som något hon bara sa, bestämde. Men det var inte precis ovanligt; Dom åt aldrig lunch i skolan, Sandra hade bestämt sig för att hata lunchen, och hon var verkligen envis. Förmodligen skulle hon inte ens äta i skolan om dom serverade godis, tänkte Michaela, och log lite.
De båda flickorna gick tysta över skolgården. Solen sken rakt på basketplanen och A-huset, som det kallades, och den värmde Sandra och Michaela när dom gick. Konstigt nog var skolgården helt tom, dom flesta hade förmodligen lektion eller lunch.
Michaela njöt lite utav solen, och tänkte sedan att det inte varit så här varmt på länge. Men hon sade inget, och det gjorde inte Sandra heller. Sandra tittade inte på något speciellt, bara rakt framåt. Michaela undrade vad hon tänkte på, kanske musikläxan som dom nyss fått? Kanske på vad hon skulle köpa i centrum? Kanske inte på något alls?
Michaela brydde sig egentligen inte, men hon var väldigt koncentrerad på att tänka på något. Vad som helst, bara inte han. Bara inte Oliwer.
Det hade gått ungefär 17 dagar, lite mer än två veckor. Och hon hade fortfarande inte kommit över honom. Plötsligt fick hon både huvudvärk, ont i magen, och svårt att gå. Hon ville inte stanna och säga något till Sandra, för då skulle Sandra förmodligen säga att hon inte skulle tänka på Oliwer. Att han var en idiot. Och sedan skulle dom fortsätta att gå, och Michaela skulle ändå ha kvar huvudvärken och det.
Hon hade ont i huvudet, hon orkade inte ens tänka. Hon mådde dessutom illa, kunde inte gå. Hon orkade knappt stå upp. Det var, outhärdligt.
Men hon fortsatte ändå att gå.
”Fan ta Oliwer!” tänkte hon, och blev nästan tårögd. Men fortsatte att gå.
Varför blev det så här, egentligen? Varför fick hon huvudvärk, varför mådde hon illa… Bara genom att tänka på honom?
Det var inte likt henne, det var förmodligen inte likt någon. Varför känna sig sjuk över något så fånigt, dom var ju bara 12 år. Michaela skulle säkert få fler killar, samtidigt som Oliwer skulle få andra tjejer. Men just nu, Michaela kände sig trött, hon hade fortfarande huvudvärk, mådde fortfarande illa.
Men fortsatte att gå.
Hon sneglade lite på Sandra, hade hon märkt något? Nej, det verkade inte så. Sandra så glad ut, men hon pratade inte. För Michaela spelade det ingen roll, hon skulle säkert bara få svårt att prata med tanke på vilken ansträngning det krävdes att bara tänka och gå.
Hon ville inte, men tänkte ändå på Oliwer. Hon undrade om han tänkte på henne?
Samtidigt som hon och Sandra klev in i Tyresö Centrum, så kanske han stod utanför sin skola, 3,5 mil därifrån, och tänkte på henne? Kanske han hade en lektion och satt bredvid fönstret, tittade ut, och ägnade henne en liten tanke?
Michaela började nästan gråta, hon kände hur ögonen blev dimmiga, men, hon fortsatte att gå.
Hon och Sandra gick förbi en massa personer i centrum, men Michaela visste inte vart dom gick. Dom var förmodligen på väg till ”Godisfönstret”, en godisaffär där dom flesta i hennes skola brukade spenderade sina kortare raster. Eller så var dom på väg till Kicks, sminkaffären? Eller Pure, Sandras favoritaffär fylld av modekläder
Michaela visste inte, och hon brydde sig ännu mindre. Inget godis, inget smink kunde få bort hennes huvudvärk eller illamående.
Trots att flera människor småsprang förbi henne, och att hon och Sandra gick tätt intill varandra, så kände hon sig så ensam. Men hon ville inte visa det.
Hon fortsatte att gå.
Hon tittade återigen på Sandra, som bara gick.
”Varför har inte Sandra sagt något?” tänkte Michaela. Men fortfarande, hon brydde sig inte.
Hon brydde sig inte om något just nu, hon ville bara att dagen skulle ta slut så att hon fick komma hem. Men förmodligen så skulle hon vara med Sandra den dagen, dom skulle gå omkring och, som vanligt, göra ingenting i Centrum.
Michaela kände sig verkligen uppmuntrad av den tanken, men som sagt, så brydde hon sig inte. Hon bara fortsatte att gå.
Men så stannade hon, och Sandra. Dom hade stannat utanför godisaffären, precis som Michaela misstänkt att dom skulle.
- Vad ska du ha? Frågade Sandra, som äntligen pratade.
- Jag vet inte… svarade Michaela, och tittade på hyllorna med sura godisar som man sög på, och saltpulver som man kunde äta. Tuggummi i alla smaker, klubbor för en krona, för tio kronor. Lösviktsgodis, och så choklad, en massa choklad.
- Jag vill nog inte ha något, sade hon sedan.
- Varför inte? Jag skulle i alla fall ha en klubba.
Sandra sträckte sig efter en stor klubba för fyra kronor.
Michaela såg trött på när Sandra betalade för klubban, och följde sedan efter henne ut ur affären.
- Vart ska vi nu då? Frågade Michaela.
- Skolgården? föreslog Sandra, som höll på att dra bort plastet kring sin klubba.
Michaela ryckte på axlarna.
Hon såg Sandras blick på henne, och undrade om Sandra förstod hur Michaela kände sig.
Men hon brydde sig fortfarande ändå inte, hon koncentrerade sig bara på att inte tänka på Oliwer och försöka få huvudvärken att försvinna.
Sandra började i alla fall att gå, och Michaela följde efter.
Dom gick snabbt, och kom fort ut ur centrum. Michaela såg upp mot himmelen. Det var en väldigt vacker dag faktiskt, himmelen var klarblå, med endast några små moln här och där, och solen sken. Det var ganska varmt, speciellt med tanke på att det var höst.
Tjejerna gick förbi en stor grupp av killar, Michaela kände igen några utav dom från 7B. Hon såg på deras kläder, och förstod inte hur dom kunde ha sådana varma munktröjor, när hon själv svettades ihjäl i sitt linne.
- Vi kan väl gå till ishallen? Sade Sandra.
- Visst.
Dom gick i riktning mot C-huset, men svängde sedan åt vänster för att komma till ishallen.
Fortfarande så pratade dom inte om något, dom bara gick. Det var ovanligt, oftast så brukade dom både prata och skratta, när dom gick. Ibland var dom till och med jobbiga för att dom var så högljudda, men inte nu.
Dom bara gick.
Michaela fokuserade lite på en buske hon såg, och när hon sedan gått förbi den så letade hon efter något annat att titta på.
”Hur jävla desperat är inte jag? Jag tittar på en jävla buske”, tänkte Michaela. Men hon kunde inte ro för att hon saknade Oliwer, att hon älskade honom.
Hon gjorde allt hon kunde för att inte tänka på honom, nu när huvudvärken började avta.
Michaela tittade på Sandra, och undrade fortfarande om hon förstod. ”Förmodligen inte. Ingen kan förstå det här…” tänkte Michaela. Sedan blev hon sur på sig själv, som tyckte att det var så synd om henne, Michaela, bara för att hennes kille gjort slut. ”Jovisst, jag är ju den enda människan på jorden som har varit med om det här”, tänkte Michaela.
Men hon fortsatte att gå.
När de kom till ishallens ingång, så stannade Sandra, och sade:
- Du… Tänk inte på honom.
- Va? Sade Michaela. ”Tänk inte på vem?”
- Oliwer. Han är en idiot.
Sandra kramade henne. Först blev Michaela överraskad, men log sedan lite.
Huvudvärken och illamåendet försvann, och… Sandra förstod.
Hon förstod faktiskt...

Skriven av: Michaela