Gräl

På bråkdelen av en sekund har hon förvandlats till en fräsande, rasande katthona. Borta är de milda, ljusbruna ögonen och den vackert formade munnen. Det rycker nästan omärkligt i hennes mungipor under de korta pauser hon tar för att hämta sig från det massiva ordflöde som rinner ut mellan hennes läppar. Detta är kvinnan i mina drömmar.
”Lyssnar du på mig?” Hon glor misstänksamt på mig med plirande ögon.
”Visst gör jag det.”
”Det ser verkligen inte ut så. Jag är nästan säker på att du inte hörde ett enda ord av vad jag sade. Jag slår vad om att du stod och tänkte på annat. Som vanligt,” tillägger hon sarkastiskt.
”Jag hörde vad du sade. Du berättade om något släktarv, och att den här vasen vandrat i släkten i flera generationer. Något liknande..”
”Något liknande? Du lyssnade alltså inte”, säger hon triumferande. ”Jag vet inte hur många gånger jag sagt åt dig att vara försiktig med just den här vasen. Men du kanske inte lyssnade då heller?”
Hennes röst har stigit flera oktaver, som alltid när hon blir ursinnig. Hon tuggar bokstavligt talat fradga, vilket omisskännligt får henne att likna en frustande tjur. Det är en skrattretande tanke, som jag dock vet bättre än att försöka utnyttja till min fördel.

Vad sysslar han med? Står och småler för sig själv!
”Nu vill jag veta hur det här gick till. Varför gjorde du det? Vad skulle det vara bra för?”
Det har jag redan frågat en gång, men för att få riktiga svar ur den här mannen är man tvungen att antingen lirka det ur honom eller skrika. Jag väljer det senare, mer tillfredställande alternativet.
”Det kunde lika gärna varit du, eller något av barnen. Vid närmare eftertanke vore det mycket troligare att någon av barnen hade gjort det,” försvarar han sig.
Vilket ovanligt korkat försvar. Lägga över ansvaret på andra när man har enbart sig själv att skylla.
”Bah! Inte ens de skulle kunna vara så klantiga som du.”

Kanske hade jag varit något tankspridd när jag av misstag råkade svepa ner vasen med blommor från hyllan. Men absolut inte klantig. Å nej, inte klantig.
”Det är sådant som händer. Man är väl inte mer än människa. Det finns väl för fan inget att göra åt nu efteråt.”
Hennes för tillfället förvridna ansikte antar en mörkt röd färg.
”Inget att göra åt...,” säger hon farligt. Hon uttalar orden sakta, och med en exakthet som skulle ha fått en svensklärare att le. Sedan exploderar det.
”Du skall inte tro att jag tänker glömma det här. Just den här vasen var väldigt viktig för mig. Jag hade tänkt ge den vidare till Jennifer, men nu... Du har förstört allt.”
Hon psykar mig för att jag skall få dåligt samvete. Det fungerar alldeles för bra för min smak.
”Den kanske går att laga...”
”Klart som fan att den inte går att laga. Har du inga ögon att se med?”
Jag böjer mig ned och räknar de sönderslagna bitarna på golvet som smärtsamt uppenbart är alldeles för många. Jag samlar ändå ihop dem. Vasen, som jag egentligen aldrig lagt märke till tidigare var en smäcker, mörkblå skapelse gjord av glas. I min oförsiktighet skär jag mig i fingret på en vass kant och jag känner att det börjar blöda. Jag får för mig att det är vasens hämnd för att jag slagit itu den.

Nu försöker han verka skuldmedveten bara för att jag skall bli nöjd och han skall få det här ur världen. Men nej, det passar honom inte alls. När jag kikar ur ögonvrån ser jag att han har stuckit sig i fingret, och känner omedvetet ett sting av skadeglädje. Det kan han gott ha. Varför vägrar han att be om förlåtelse?
”Förlåt mig, du förstår väl att det inte var min mening...”
”Jävla tankeläsare”, muttrar jag tyst. Av någon anledning känner jag mig bitter, och en ovan känsla infinner sig i maggropen. Förlust.
”Mening eller ej; sönderslagen är den i alla fall”, säger jag lite högre . För högt?
”Hmm”. Han tittar neråt, på sina strumpbeklädda fötter.
”Det har varit en lång dag. Väldigt lång. Gå och släng de där skärvorna nu. ”
Han vänder ansiktet mot mig och nickar. Ler.

Skriven av: Hulda Götmark