Greldigs död

Greldigs död

På en landsväg i ett land långt härifrån färdas tre hjältar genom skogar och genom byar. Hästarnas lugna skritt ackompanjerades av barbarens tunga steg och vapnens slag mot den ädla riddarens rustning. Sakta kom skymningen krypande och sömnen började åter igen göra sig påmind. Våra hjältar tog av vid sidan av vägen och slog läger. Den medförda provianten gick snabbt åt och sömnen lockade nu ännu mera. När John Blund kommit och gått så sov den stora riddaren Veiron, den ädla magikern Theanon och den store barbaren Greldig.

Deras drömmar var oroliga och när dom vaknade upp så fann dom att dom inte längre var på samma ställe som dom somnade på. Sanden under dom var annorlunda än där dom somnat och den öppna himlen var utbytt till ett tak av sten. Den första att vakna var Veiron. Han klev upp och tittade sig omkring. Dom var inne i ett rum vars enda uppenbara utväg var en gallerdörr. Utanför dörren fanns något som såg ut som en stor arena. En efter en klev dom upp och började titta sig omkring. Inne i rummet fanns det tre vapen: ett bastard svärd, en nordyxa och Theanons stav. Greldig tog nordyxan, Veiron svärdet och Theanon tog sin stav.

Dörren öppnades sakta och utifrån hördes Greldigs namn ropas. Greldig gick försiktigt ut genom dörren och tittade sig runt omkring. Området utanför bestod av en stor sandbeklädd yta. Runt omkring fanns en 4 m hög mur vars åskådarplatser var fyllda med folk, folk utan ansikten och alla med samma kläder. På motsatt sida av arenans golv fanns ännu en galler grind men denna var betydligt större än den vilken Greldig steg ut från.

Gallret på motsatt sida öppnades och där inne stod en rese . Den var ca 6 m lång och bar på en trädstam. Resen tog ett steg ut och folket började att hurra. Han såg sig omkring och lade märke till Greldig som stod och tittade förundrat mot detta monster. Resen började springa mot Greldig, höjde trädstammen över huvudet och slängde den mot Greldig, som i ett desperat försök att undvika trädstammen fick sitt ben krossat under trädstammen. Resen tog några steg mot Greldig och lyfte upp trädet från benet så att barbaren kom loss varefter han desperat började krypa mot sina vänner. Det stora monstret lyfte återigen trädstammen över sitt huvud och slog mot Greldigs ben. Ett krasande ljud tycktes nästan eka över arenan då Greldigs ben hjälplöst blev krossade under den stora jättens vapen. Greldig försökte uthärda den enorma smärtan och kröp mot gallret så snart som jätten tagit bort trädet. Efter att vår hjälte nästan krupit fram till gallret så drämde resen till med stammen över benen en sista gång och började sakta vandra tillbaka över arenan.

Gallret öppnades för Greldig och hans vänner drog in honom. Theanon, magikern, gjorde en rörelse med sin stav och uttalade ett enda ord och Greldigs ben började på att skimra och återställdes. Under tiden som Greldig återhämtade sig så hördes Theanons namn ropas och porten öppnades återigen. Theanon klev ut och såg snart att porten på andra sidan öppnade likaså. Ut kom en väldigt ung och vacker kvinna, hon var klädd i en lång kåpa och höll en krigsstav i handen. Hon och Theanon började gå mot mitten av arenan. När båda var ungefär tre meter från arenan så höjde Theanon sin stav och uttalade ett ord och ett blått skimmer uppstod runt kvinnan, som föll ihop och skakade av köld. Theanon gick fram till henne och satte foten mot hennes huvud, sedan stampade han på hennes huvud till dess att innehållet i hennes huvud började flyta ut. Han torkade av foten på hennes kåpa och gick tillbaka mot vännerna. Gallret öppnades och han gick in.

När gallret stängts igen så kom några män och bar iväg liket efter den misshandlade kvinnan. Efter några minuter öppnades grinden ännu en gång till men inget namn ropades. Efter en kortare diskussion om dom skulle gå ut eller inte så bestämde dom sig för att alla skulle gå ut tillsammans. Alla plockade därför upp sina vapen och gick ut genom porten. Från den andra porten kom denna gång en orch , den var ungefär tre meter lång och bar på en stor yxa. Han hade en hjälm och på kroppen hade han ett harnesk. Greldig och Veiron ställde sig ca två meter ifrån varandra och Theanon några meter bakom. Folket började jubla, men orchen verkade inte bry sig. Vår lilla hjältegrupp gjorde sig stridsberedda och började springa mot denna styggelse. När endast några få meter återstod fram till monstret så stannade dom upp och började bli mer försiktiga, då orchen bara stod kvar och tittade spänt på dom.

Theanon höll sig hela tiden i bakgrunden, och Veiron och Greldig började dela på sig. Orchen gjorde ett utfall mot Veiron med sin yxa. Slaget slog svärdet ur handen på riddaren och orchen slog ännu en gång. Denna gång träffade slaget i bröstkorgen och Veiron flög bakåt illa skadad. Orchen vände sin uppmärksamhet mot Greldig som hade börjat smyga upp bakom honom. Greldig svingade sin yxa men orchen parerade och sparkade Greldig i bröstkorgen. Den stora barbaren flög bakåt men ställde sig snabbt upp igen. Greldig tog nu sats och sprang mot orchen som i sin tur gjorde sig beredd. En och en halv meter från orchen svingade Greldig sin yxa och missade, vilket gav det stora monstret fritt läge att slå med sin yxa. Slaget träffade Greldig både på armen och i hans sida. Under stridens gång hade Theanon sprungit fram till Veiron och dragit honom åt sidan. Greldig, som var nätt och jämt stridsduglig, kämpade sig upp och lyfte sin yxa och höll ett krampaktigt tag om den. Orchen började vråla och vände sig mot Theanon. Greldig började springa mot orchen och vrålade. Orchen vände sig om igen och såg att Greldig bara var några meter ifrån. Greldig och orchen högg samtidigt och bådas slag var dödliga även för dom väldigt stora. Greldigs hugg gick igenom orchens harnesk och delade den nästan på mitten, medan orchens hugg gick in i Greldigs rygg.

Veiron och Theanon som sett på hela striden vaknade plötsligt med ett ryck. Nu låg dom återigen på samma mark som dom tidigare somnade på.




P.S. Värt att notera är att novellen skrevs till ett arbete i svenska och är baserat på ett äventyr från Drakar och Demoner. I övrigt finns det mycket att klaga på.

Skriven av: Krister Svanlund