Grevinnan och betjänten

Grevinnan och betjänten

Himlen hade börjat anta en rosa ton och detta var grevinnans bäst stund på dygnet. Hon lutade sig mot stammen och skrubbade sin kliande bakdel som lopporna nu tagit i total besittning. Det hade kliat sedan hon dumpat fjolårskalven i somras. Grevinnan var ändå trött på honom. Hon ville själv kunna bestämma vart hon vill gå utan att någon hängde henne i hasorna hela tiden. Tids nog skulle hon nog springa på honom men just nu måste han hitta sitt eget revir.

Denna höst hade hon fått en av de tjusigaste 20-taggarna efter sig. Som att det inte räckte med skällande hundar som jagade efter henne. Tjuren hade kommit helt nära nu så hon betraktade hans mäktiga krona och de stora ögonen. Jodå, visst var han stilig, det kunde hon inte förneka, men hon hade lekt färdigt. Det var helt enkelt inte värt det. Grevinnan visste bättre än att låta sig duperas av rang och många taggar.

Hon sänkte huvudet och spatserade långsamt iväg mellan träden. Herregud det fick väl vara ett slut någon gång. Nu ville hon leva sitt eget liv! Nu hörde hon hundskall alldeles nära. Men den patetiska lilla jakthunden skrämde henne inte. Hon skulle behöva den lille narren själv i beskydd, tänkte hon när hon lommade över vägen som ledde ner till äppelträdgårdarnas förlovade land.

Taxen James nos styrde honom framåt i en rasande fart. Öronen flaxade och tungan fladdrade i vinden. Jaga var något han gjorde som ett led i den jaktutbildning som hans ägare satsade på honom. James stamtavla som jakthund sträckte sig många generationer tillbaka, något som hans mor påpekat för honom redan som valp. Så han accepterade tappert sitt öde och sprang så snart han hörde en visselpipa. Hans nos var det heller inget fel på. I år skulle han dessutom få prova älgjakt, mest för hans ägares skull. Om han skulle vara riktigt ärlig så hatade han all sorts jakt. Men han satte en ära i att utföra sina plikter. Han var kort och gott ett stycke prima betjänt-ämne.

James känsliga nos hade känt doft av älg ett tag nu men när han plötsligt fick syn på det högväxta djuret tvärstannade han. Hjärtat bakande hårt och han hörde sina flämtningar eka i huvudet. Det var nu han skulle skälla, det visste han. Men han kunde helt enkelt inte få ur sig ett ljud. Han stod blixt stilla och funderade över sitt nästa drag. Älgkon stod fem och en halv meter ifrån och hade fått syn på honom.
Nu hörde han sitt jaktlag närma sig med de andra hundarna och mannarna. Vad skulle han ta sig till? Hela situationen var helt befängd. De fick inte se honom så här med älgkon ståendes fem meter ifrån honom och han hade inte ens gett skall.

Älgkon tog paus från äpplena och betraktade honom. James kände med bestörtning hur hans små ben började skälva av anspänning.

”Nååå”, råmade grevinnan. ”Ska du ange mig nu din narr”?

”Nej nej frun” stammade han fram och kände att han måste harkla sig. ”Jag var på väg norrut och måste tappat riktningen.”
”Vet du jag tror du är en mycket klok och modig liten hund, har jag inte rätt”? sa grevinnan nu med en mycket vänligare röst.
”Jo frun”. Jag måste erkänna att jag faktiskt inte alls är road av jakt”. Men min ägare är med i ett mycket aktat jaktlag och hans heder hänger helt på mig” förkunnade han stolt.
”Ja, du verkar vara av trofast sort” ”Men säg mig lille vän; Vi kanske kan hjälpa varandra”? Hon fortsatte i en lägre ton;
”Det bor små tvåbenta härinne och jägarna skulle aldrig våga skjuta mot huset”. Om du skäller duktigt nu så tror de att du ställt mig här.”

James insåg att hans heder kanske skulle kunna gå att rädda så han började lydigt skälla.
Inom några minuter syntes de första grönklädda med hundarna stretande i sina koppel.
”Titta det är ju James” ropade den första och drog häftigt i sin stövares koppel. Han har ställt älgen! jag visste att han skulle klara det” hörde James sin ägare ropa. ”Om det nu inte vore för att hon står inne i Bengtssons trädgård” fortsatte en annan och de brast ut i ett rungande skratt.
Jaktlaget backade tillbaka något och höll in sina hundar.
Någon skjutning blev det förstås inte och grevinnan sa till James; ”Om du får tid framöver så har jag behov av en pålitlig betjänt”. ”Jag är inte längre någon ungdom förstår du” sa hon med en blinkning mot James som nickade i samförstånd.

”Kom hit James” ropade hans ägare som stod beredd med hundgodiset. James sprang lyckligt iväg med öronen fladdrande av stolthet.


Skrivet av Erika

Författare:

Publicerat

Dela: