Gubben

Gubben

Låt mig berätta om en liten och gammal gubbe som bor i en liten håla i ett avlångt land. Ni förstår det var på den tiden då unga grabbar chattade på nätet och små flickor klädde sig som små sexbomber, historien utspelar sig i en tid då varje människa konsumerade mer och mer, tills de en dag upptäckte att fabriken lagt ner och grannen förlorat sitt hus till banken, det var en tid då varje svensk utan undantag spekulerade på börsen i förhoppning om en trygg ålderdom. Gubben jag ska berätta om hade även han spekulerat en gång i tiden, då under det glada tjugotalets lyckliga ungdomsår, då varje kvinna föll för hans underbara charm och vackra anlete. På den tiden hade den blivande åldringen endast ett dilemma, han var desperat vilket skulle betala sig senare i livet, men det är en helt annan historia. Gubben är idag en skitig stackare, ja rent utsagt snuskig om en dristar sig till att säga det. Han är en riktig bonnläpp som darrande skraltar runt på ett gammalt och förfallet tun. Torpet som för länge sedan sett sina bästa dagar ligger omgiven av tät skog invid en liten sjö. För att ta sig dit får man leta sig fram utefter en sedan lång tid tillbaka igenväxt skogsväg, eller så får man som den gamle gråhårsmannen ta sig dit via sjösidan. Kommer man från sjön möts man av en gammal brygga, som en gång drog en djup suck och lät sig långsamt sjunka ihop, rakt ner i vattnet. En björkstubbe halvvägs ut i den blanka dypölen får duga till landningsplats. Följer man den upptrampade stigen upp mot huset får man se upp för allehanda skrot, gamla rostiga cyklar, bilvrak (hur dessa kom dit kan man fråga sig) av märken som Triumph och Volvo Sugga, motordelar rostiga till oigenkännlighet, gamla konservburkar, tomma och spruckna krus, en och en annan trasig kratta, bil- och moppedäck samt ett badkar!
Har man tur får man ingen rostig spik i foten på färden fram mot huset som var en gång. Ytterväggarna hade en gång i tiden varit av rött virke, men få spår av färgen syns genom det murkna träet. Fönstren är förspikade av gamla brädor, sånär som på ett, fortfarande grumligt av skit, men ändock ett helt fönster. Vid ena gaveln ståtar en majestätisk myrstack, full av röda hästmyror som kastar sig över en när man nalkas huset. Farstubron har för länge sedan rasat, men en hög av takpannor fungerar som trappa. Öppnar man dörren ger den med sig och faller ihop med en djup suck, men gubben har ordnat en ny ingång bredvid den av ålder märkta dörren; ett utsågat hål med en grön avdankad militärpressening som skydd. ’Jö di kân bli litâ kâller ôm vintrâ’, medger gubbskrället med en ljudlig fniss; där snuset sprids med en fin stråle åt alla håll, står man för nära dyker små fräknar upp på ens näsa.
Drar man presenningen åt sidan stiger en obeskrivlig odör av gammalt kattpiss, skitiga kläder, härsken mat och ingrodd stuga upp i ens näsa. Går man in får man hålla sig till de smala gångar mellan allehanda skrot som täcker hela huset; allt från femtio år gamla dagstidningar upptravade utefter väggarna, till kattmat- och barnmatskonserver; allt från gamla bleckplåtar gjorda en gång i socialismens barndom på Kockums, till oöppnade sköljmedelsflaskor av märket Softlan; gamla symaskiner inbyggda i bord av märket Singer och oöppnade kartonger med datorer av märket Commodore VIC 64. ’Jâ hâr schå´ möcket pengârne nu när en blier gâmler, schå nôck kân e gâmler gå å köpe schi lite, vâ schkâ e ânnersch lägge pengerernâ’, säger han om man undrar över allt bråte i huset.
Följer man stigarna fram kommer man slutligen till köket, där står en gammal och igensotad järnspis. I en skitig stekpanna ligger några brända falukorvar och i en järngryta bredvid, en massa av kattmat och makaroner. ’Nôck ä dä mâter för e kunger âllt’, säger gubben och rapar ljudligt. Han bjuder gärna på en sup med en skvätt kaffe till, men då han bara har en kopp, så sköljer han ur den och fyller den till brädden med brännvin. Kasken rinner brännande ner i strupen, med en svag bismak av sur nyponsoppa. Koppen är krackelerad och svagt orangebrun till färgen av kaffe, sprit och nyponsoppa. ’Dä bli la ôfta att vi schôm bôr schi härer, vi tänker la lite ânnorlunder å lite djupâre än di mödärne männischkernâ’, säger gubben och tar sig en ny redig spritdränkt snus, spottar en lång brun strimma ner i en kastrull intill och fortsätter. ’Jâ´ geck ju ôftâ förr bâk plôgâ på åckrâ hele dân enschammer me mi hästâ. Då geck e därer å funderâder å blev ännäschum lita filôschôfischkt lâgder’. Man undrar lätt var den åkern finns då skogen hänger tätt över rucklet gubbstrutten huserar i.
Gubben tar fram en tallrik och bjuder gärna med sig av korven med tillhörande makaronistuvning. Ruskar man med kväljningar på huvudet säger han bara, ’e männischkâ ä löckli när hô vârt hungri´ å får lite mâter. Då´ schlickâr hô schi ôm munnä. Hô behöver å vâ lite hungri för å känne di’. Han pekar på sina ägodelar, ’âllt schånt härer bjäfsch, di ä å intet värde’. En mörkbrun snusstril hittar sin väg till målet. Koppen fylls på nytt av finkelstinkande sprit, ’di känschke trôr att e inte hänger mä när e bôr schå härer, men di schkâ jä schäge di, här scher di e schôm hänger mä mer än di fleschtä’. Spriten letar sig ner i magen och förhindrar nya kväljningar av den odör av snus, sprit och jord som kommer från gubbens mun när han spottar fram orden, ’förr trôdde fôlk på tômten å på trôll å på vittrân å på näcken, di va livrädder för dôm. Nu trôr fôlk på mârknâdschkrâfterne ischtället. Mi tômten räckte di mä å schätta ut ett grötfâter te på julâftôn. Schå lätt å di inte å blidkâ mârknâdschkrâfterne’.
Efter ett tag bör man ursäkta sig och göra ansats till att gå, för stanken och spriten vänder magen ut och in. Men då tittar gubbtjuven på en med ett flin. ’Töcker di âtt härer ä schketet, då schkâ jâ schäge di âtt bôrt i bâcken bôr gubben Edvârd. Jâ vaâ därer förre veckâ, di schkaâ vetâ âtt därer vâ schå schketet, schå di kân ni âllri ânâ. Di vet hân vâ döer å schläktingâ vâ därer å röjde. Då inni i rummâ vâ di bâre e liteâ rene fläckâ eitt på gôlvâ. Schen växte högâ å bråte upp efter schidenâ, schå di täckte hâlvâ fönschtrenâ. Då när di röjde ut därer, schå hettâ di schextôn kattâlik i brôten’. Vid dessa ord kan man fundera över gubbskrällets egna hem, där katter stryker en runt bena och kräks katthår på ens fötter, men istället ber man om att få låna dasset, ty magen har givit upp sin kamp. Gubben följer med ut och pekar på en koja som hänger ut över vattnet. ’Jâ bôggde dâschet ut över schjöâ, schå r schlepper ifrå tömningâ’, säger gubben under tiden man likt en gasell störtar ut över soptippen och snubblar över skrot och efterhängsna kattskrällen. Bakom ekar gubbtjuvens skratt över nejden.
Senare när magen lugnat ner sig återvänder man till gubbrackarn för att ta adjö. Han petar en i magen och påpekar att, ’e blier å schällân schjuker nären bôr i en schådener häri kåkâ. E blir härdäder ¨âlltschå. Jâ förschöker å hållâ renter, men di kân å âllri bli schôm i di därâ môdärne lägenheter. Men schi på schjukstugâ, där di tvätter en vâr dâ, jâ där dör fôlk ju å schjukhuschschjukâ, å di ärer å för di hâret för renter’. Stilla undrar man ändå om man skulle orka med livet om man bodde på detta viset, men gubbkraken rycker på sina axlar, tar en ny stor och fet prilla, drar upp ett brett flin och visar en tandlös käft full av snus. ’Jâ hâr âllti vâret glå å´ livâder vet di, jâ kân blier förbännâder i blând, men di vet, jâ blier näschtânen âllri läschen å hâr âllri tänkt på å gå å göre schlut på livet. Men di schäger jä di, schkulle jâ få luscht å tâ livâder å mi, inte faschiken schkulle jâ göre schôm e del ânnrâ, gå å köpe rep, schetâ å knyte e ögglâ å schå hänge upp schi å väntâ på âtt e kâllnâr. Nä då ä di lâ bättre å schkjutâ schi rätt môt hövvet, vet di, schå ä di gjôrt innâ en ångrâder schi. Di måschte ju vâ hemschker å hängâ därer i ögglâ å ångrâ schi’.
De vanvettiga ögonen möter ens egna skrämmda och äcklade ögon. Sen slår sig gubben på knät och garvar rått. Tanken far genom huvudet att gubben måste vara gaggig. Man tackar för sig, gubben garvar etter värre när man följer stigen ner mot sjön, undviker gammalt skrot, men kan inte undvika att få en rostig spik i foten. Man svär till och haltar vidare över gamla stuprör, takpannor och nedsågade träd, snavar svärande över en fräsande svart katt som korsar ens väg och stöter till en ålderstigen barnvagn, som med en suck faller ihop i en hög av damm. När man ror ut över sjön ekar gubbskrällets vansinniga skratt över vågorna, mörkret kryper fram ur sina djupa hålor då hans sista ord rullar över sjöns dyningar, ’kôm å hälscher på mik igen’. När man når andra stranden, ser man att himlen flammar upp av lågor från det gamla rucklet på andra sidan. Gubbstruttens sista ord far genom tankarna, ’dä ä inget å göre me denne gårn. Di räcker mä e tännschtickâ, schå är dennâ gårn börte’. När man sitter där och begrundar, kan man fortfarande höra gubbskrällets vansinnes skratt ebba ut i kvällningen.”

Skriven av: Hans Nordin