Gudarnas krig

Europa är ett mångkulturellt myller som vissa kallar apartheidsamhälle. En familjetragedi utlöser krafter som länge ignorerats. Vilka är européerna och vem har rätten till Europa?




Detta år blir den unga flickan Nadia Abdullah känd i hela världen. Hon mördas av sin egen bror i något som bisarrt kom att kallas ”hedersmord”.
Dessa så kallade hedersmord hade blivit allt vanligare bland den tilltagande andelen muslimska invandrare i det mångkulturella Europa och upprörde till en början den infödda befolkningen. Men efterhand infann sig en resignation tills mordet på Nadia – hon var nämligen formellt kristen.
Familjen Abdullah bestod av fadern, algerisk muslim, modern svensk och kristen och barnen Nadia och Ali. Fadern styrde familjen med järnhand enligt koranen och sonen hade gått ännu längre genom att anamma den radikala islamismen, medan dottern försökte integrera sig i det moderna Europa. Det blev hennes död.
Konflikten mellan invandrande muslimer och ureuropéerna hade länge funnits men sopats under mattan av politikerna som övergående och de som kritiserade de nyanlända och deras kulturfenomen blev kallade rasister, trots att rasbegreppet hade avskaffats av samma politiker.
Ilskan och irritationen ökade för varje dag hos ursprungsfolket över politikernas vurmande för invandrarna i allmänhet och för muslimerna i synnerhet.
Tragedin hos familjen Abdullah var på intet sett unik, men utgjorde katalysatorn för en omvälvning till en katastrof för en hel kontinent.
Europa hade inte lyckats integrera invandrarna i den europeiska kulturen utan nu bestod Europa av åtskilda getton där EU i praktiken administrerade en apartheidsituation. De olika etniska grupperna umgicks inte med varandra, talade inte med varandra och förstod inte varandra och värst av allt var att de inte ville det heller.
Dessa krutdurkar existerade numera i alla städers förorter i Europa och fungerade i praktiken som slutna ministater dit ingen politiker hade någon kontroll.
Polisen hade sedan länge övergett dessa områden som ”hopplösa” och alla blundade för problemet.
I gettona hatade man de vita och de vita, som fått maka på sig från område efter område, hatade främlingarna. Trots att de flesta av de så kallade invandrarna inte var invandrare utan lika mycket européer som alla andra eftersom de var födda i Europa, betraktades de som invandrare. De hade fått de usla jobben eller så gick de på socialbidrag.
Samtidigt hade det Europeiska välfärdssysmet börjat krackelera; pengarna tröt.
”Hur mycket tål vårt liberala system och vad händer då islamisterna blir en majoritet i kommuner och landsändar?”
Uttalandet kom inte från någon extremist utan från Labours inrikesminister Gordon Clarke och hans fråga skulle visa sig brutalt legitim.
Islamisterna utgjorde nu ett politiskt hot mot de etablerade politikerna i Europa.
Det var i Sveriges tredje stad, Malmö, ett uppror började som skulle sprida sig. I Malmö hade även innerstaden tagits över av islamister sedan de vita flyttat på grund av brottsligheten och Malmös vanligaste namn var nu Muhammed.
Imamen Kali utropade helt oväntat Malmö som ett kalifat, en suverän muslimsk stat och införde sharialagar, därmed skulle inte Ali Abdullah dömas för mordet på sin syster.
Vad skulle Sverige göra? Anfalla den nybildade staten och därmed inleda ett inbördeskrig, eller bara acceptera staten och inspirera andra invandrartäta områden att göra likadant?
Ett faktum som ingen kunde bortse ifrån var ju att Imamen Kali faktiskt hade vunnit kommunalvalet och formellt innehade den legitima makten i staden. Majoriteten av Malmös invånare hade valt att bli självständiga, helt enligt folkrätten. Men nu stod folk mot folk.
Imamen Kali var den samlande gestalten och talesmannen för inte bara stadens alla muslimer utan även för andra invandrargrupper som ansåg sig förfördelade i samhället. Dessutom levererade islam det sociala skydd som välfärdsstaten inte längre mäktade med.
Det var inte bara muslimerna som blivit mer muslimska, de kristna hade blivit mer militanta. Den annars så ljumma kristenheten i Sverige växte till en kristen väckelse och intolerans mot andra religioner. Folk som aldrig satt sin fot i kyrkan sade sig nu stolt vara kristna och religionen fungerade som en sorts sammanhållande kitt mellan européerna när nu nationalstaterna tonat bort. Överallt i Europa stod Gud mot Allah.
Samtidigt som politikerna slet sitt hår för att lösa denna fråga på fredlig väg tog ett parti bladet från mun: Nationalistpartiet NP. Ett klart nazistparti.
Även om Nationalistpartiet sagt sig vara demokrater var det ingen tvekan om var de hörde hemma på den politiska skalan. Folk som aldrig skulle rösta på detta parti tidigare, stödde nu NP då det var de enda som tog parti för det gamla Europa; det som inte längre fanns.
Partiet NP hade länge ignorerats av etablissemanget och få vågade stödja dem för att inte stämplas som rasister, men nu hade de vädrat morgonluft och fått gehör.
Samtidigt som NP skördade framgångar i Europas alla stater utropade sig fler och fler områden i Europa sig som autonoma islamiska stater i något som kom att kallas Eurabia.
Konflikten mellan det gamla Europa, som aldrig mer skulle återkomma, och det nya blev allt hårdare. Ligor från båda lägren attackerade varandra och regeringarna var handlingsförlamade. EU kunde inte ta ställning för något och hotade att kollapsa under den gryende kristna nationalismen.
Media började prata om en balkanisering av Europa där folk står mot folk, religion mot religion. Den liberala demokratins ställs på sin spets. Hur mycket frihet kan friheten tåla?
För att ta udden av NP blir även de etablerade partierna tvungna att visa sig hårdare och hela den politiska skalan vrids åt det nationalistiska hållet. Men det hjälpte inte; NP:s ledare talade nu öppet om att angripa utbrytarna och han hade stöd.
Detta ödesår är det val till EU-parlamentet och de största partierna är inte längre Kristdemokraterna, som förlorat väljare till NP liksom Socialdemokraterna. Det är NP och islamistpartiet Salim som samlat inte bara muslimer över hela EU utan även andra utomeuropeiska folk. Nazister mot islamister var valet Europas folk hade att välja mellan.
Valet blev en rysare och vanns knappt av NP. Europa styrdes än en gång av nazismen.
NP hade lovat, att om de kom till makten skulle alla autonoma islamiststater som nu fanns i Frankrike, England, Tyskland och Sverige tvingas med våld, om så krävdes, tillbaka till sina moderländer.
Salim lovade att försvara och utöka de autonoma staterna, med våld om så krävdes.
Europas socialdemokrati och Kristdemokraterna hade förlorat sin hegemoni och var djupt splittrade i frågan om det mångkulturella samhället och dessa båda block klövs mitt itu.
”Ett mångkulturellt samhälle är per definition inget samhälle”, hävdade eftertänksamt Art Sendly, ledare för den europeiska socialdemokratin och fortsatte: ”Ett samhälle är en kulturell och social enhet, inte flera olika som motarbetar varandra”.
Det som hade skett inom familjen Abdullah skedde i Europa i stort: splittring, hat, oförståelse och slutligen våld och död.
Imamer i Europas muslimtäta områden uppmanade nu öppet till ett heligt krig mot det otrogna Europa, vilket innebar den kristna västvärlden.
Det fanns förnuftiga och sansade personer på båda sidorna som talade om försoning och tolerans, om att acceptera varandra i stället för att söka konfrontation. Faktum var, att dessa förnuftiga människor var en stor majoritet men den hördes inte och ingen ville lyssna på dem.
Nyheterna handlade om nazistiska attentat mot moskéer och islamitiska attentat mot kyrkor. Varje dag exploderade någon bomb på en öppen plats och muslimska självmordsbombare blev hjältar inom den islamiska delen av Europa.
Vanliga fredliga medborgare på båda sidorna tvangs välja sida: för eller emot. Allt liberalt hade försvunnit. Kvar fanns bara svart eller vitt; kristen eller muslim. Nyanser var något historiskt. Ali Abdullah var både hjälte och avskyvärd mördare.
Islamisterna hatade de västerländska idealen, liberalism, demokrati, rättsstaten och öppenheten. I skräck för dessa hade européerna röstat fram en regim som minst av allt stod för dessa ideal. ”Ett imperium på nedgång, är det farligaste som finns”, som en politiker sa.
Arbetslösheten inom EU var stor och utnyttjades på samma sätt som på 1930-talet av nazisterna. Välfärdsstaten hade rasat samman, pensionerna som folk slitit ihop till betalades inte ut och massan vände sin vrede mot muslimerna som man en gång gjorde mot judarna.
Även denna gång attackerades judarna, men från islamisterna. Nya konstellationer uppstod som tidigare inte skulle ha varit tänkbara: nazister och judar mot muslimerna, nazister och muslimer mot judarna och judar och muslimer mot nazisterna. Den etisk/politiska kartan liknade ett virrvarr och hatlinjerna gick rätt igenom familjer.
När så Frankrike ensidigt tar beslutet att med våld ta tillbaka en av de autonoma islamkontrollerade ministaterna i en av Paris förorter brakar helvetet lös.
EU:s parlament stödjer aktionen och ger order om att Eurabia ska förintas från kontinenten en gång för alla. Islamiska stater skickar först frivilliga till Europa för att hjälpa sina trosfränder, sedan sänder Iran reguljära förband. Europa var anfallet utifrån.
Tunisien, Marocko, Egypten, Libyen och Algeriet hade sedan länge styrts av radikala islamister och nu bildades en allians för att befria Europas muslimer. Ännu en gång vandrade muslimska trupper på Europas kontinent då Spanien anfölls från söder.
NATO-trupper användes nu i kriget mot de muslimska staterna och mot de autonoma staterna, mot USA:s vilja som inte kunde bestämma hur de skulle agera.
Ryssland hade länge haft problem i öster med Tjetjenien och nu hade fler islamska delrepubliker brutit sig loss. Rysslands bakgård var muslimskt och nu förskräcktes man för att bli inklämd mellan två islamiska block om Europa förvandlades till ett Eurabia.
I Ryssland gick gammelkommunister och nazister samman och vann valet till Duman på programmet att hjälpa Europa att bli kvitt muslimerna.
Samma år går Ryssland in med trupper för att befria kontinenten från de muslimska inkräktarna, som de uttrycker sig. Även om de flesta muslimerna i Europa var européer sedan födseln; som syskonen Ali och Nadia Abdullah: mördare och mordoffer.
USA hade länge varnat Ryssland för att intervenera i konflikten som nu blivit ett fullskaligt krig mellan olika fraktioner som med rätta kunde betecknas som ett tredje världskrig.
Moderata krafter i EU ville att USA skulle agera medan det nazistiska styret i EU hatade USA lika mycket som deras fiende islamisterna gjorde.
USA var också splittrat, vissa ville att landet skulle gå in i kriget, andra inte. USA hade fått hård kritik de gånger man agerat världspolis och man drog sig för ännu ett krig. Samtidigt oroades man av att Ryska trupper nu agerade på centraleuropeisk mark.
”USA är det enda land som har resurser att kunna rädda Europa!” sa Demokraternas ledare till presidenten i kongressen. ”Vilket Europa ska vi rädda?” frågade presidenten; en fråga som skulle visa sig vara högst berättigad.
Det omöjliga problemet för USA var att det gamla Europa inte längre existerade; där den kristna, vita befolkningen hade hegemoni. De nya européerna utgjordes till stora delar av invandrade folk, främst nordafrikaner och deras barn och barnbarn – infödda européer.
Motpolen var en naziregim i allians med extremistiska kristna. För USA var Europa bara ett överbefolkat museum med mycket mörkt politiskt bråte som det inte var värt att ödsla krut på. Denna gång fick Europa och familjen Abdullah klara sig själva – och det kunde de icke.
*
– Vad tycker du om filmen? sa producenten till chefen på WTV och stängde av videon.
– Bra, utom att vi aldrig kan sända ut den. Den kan bli självuppfyllande.


http://boksidan.just.nu

Skriven av: Bill Persson