Gunnar

Gunnar Bengtsson hade för länge sedan passerat övre medelåldern. Han var med andra ord pensionär sedan många år. Han bodde i en lådlik, ganska liten villa som åt ett håll hade en gymnasieskola som granne. Åt ett annat håll låg andra villor byggda från sent tjugotal till tidigt sjuttiotal. I många av de äldre villorna hade nya generationer boende flyttat in. I de allra äldsta villorna hade generationsväxlingen ännu skett mer än en gång.

Gunnar hade ärvt sin villa efter sin mor och far. Hans far hade byggt villan med sina egna händer 1938, samma år som Gunnar föddes. Som barn hade han uppskattat att nya familjer bosatte sig i området. Det innebar för det mest nya barn och därmed nya lekkamrater. Som vuxen hade han varit bosatt söderöver under många år och inte tänkt så mycket på all den nya bebyggelse som kom till runt föräldrarnas hus allt efter som. Han hade bara vagt noterat detta vid sina alltför sällan gjorda besök hos föräldrarna.
Föräldrarnas bortgång sammanföll i tiden med hans egen pensionering. Gunnar var då fortfarande bosatt söderöver. Hans mor gick bort sex månader före hans far. Eftersom han var enda barnet så ställdes han inför valet att sälja villan eller att sälja sin bostadsrätt i den mellansvenska stad där han bodde och sedan flytta tillbaka till sitt barndomshem och sin gamla barndomsstad som pensionär. Han hade valt det senare.

Gunnar hade flyttat in i villan lagom för att se de första spadtagen tas för ett nytt skolbygge på ett stort grönområde just på andra sidan gatan. Han satt på första parkett vid köksbordet under byggnadstiden och fick därifrån se bygget färdigställas efter jämnt ett år. Han hade blivit inbjuden till invigningen tillsammans med övriga närboende. Man hade då från skolmyndighetens sida uttryckt en förhoppning om att skolan enbart skulle bli till glädje för skolans grannar och att den på intet sätt skulle störa de boende i området. Så hade det också blivit. Skolan hade varit en god granne, men långa perioder stod den tom. Främst om somrarna. Gunnar tyckte att det var trist utan det liv och den rörelse som skoleleverna förde med sig.

När skolan några år tidigare hade fyllt 5 år blev hade han åter blivit inbjuden på en liten enkel festlighet i form av en lunch i skolans matsal. Rektorn höll ett litet tal och gjorde en snabb analys av de gångna åren sett ur skolledningens perspektiv och han talade också lite om hur han såg på de närmast kommande åren. Det som bekymrade rektorn mest var den tilltagande vandaliseringen av både den inre och den yttre miljön. Dessutom hade våldet eleverna mellan blivit allt grövre. Okvädningsorden allt råare. Detta var rektorns stora bekymmer inför framtiden och ett mörkt inslag i hans annars positiva jubileumstal. Gunnar kände också vemod över utvecklingen. Han tänkte på sin egen skoltid och hur annorlunda den varit då i förhållande till det som var nu. Busarna i skolan tycktes honom få härja helt fritt och utan några påföljder även om de bar sig aldrig så illa åt.

De senaste åren hade Gunnar själv observerat från sitt köksfönster att vandaliseringen av skolans fasad hade tilltagit. Först var det vara några enstaka bokstäver som hade sprayats på väggarna, men nu missprydde stora fula bilder som inte föreställde någonting många väggar upp till ett par meters höjd.
Gunnar hade blivit allt mer upprörd av klottret för varje gång som något nytt tillkommit. Antingen såg han det genast från frukostbordet eller så såg han det när han tog sig en promenad på promenadvägen som ledde runt skolan och vidare ner mot stadens centrum.
Hans upprördhet växte för varje gång han såg nytt klotter och snart var upprördheten så stor att man kan tala om ett spirande hat mot klottraren eller klottrarna. Hatet mot de okända som i skydd av mörkret sprayade sina meningslösa och fula budskap på väggar, fönster och dörrar växte till den grad att Gunnar kände sig manad att för sin sinnesfrids skull fatta beslutet att försöka göra något åt det. Beslutet var att han på något sätt skulle försöka ge klottraren ”en läxa” och då var det verkligen ingen vanlig hemuppgift han tänkte på.

Gunnars första åtgärd var att inhandla en kikare. Det var en kikare med vilken han kunde få en tydlig bild även i svagt ljus. Den var inte billig men den var nödvändig för att han skulle kunna få en uppfattning om vem eller vilka det var som vandaliserade skolan.
Han började redan samma dag som han köpt kikaren och ett stativ på vilken kikaren kunde monteras. Gunnar ställde upp den i vardagsrummet i ett av fönstren som liksom köksfönstret också vätte mot skolan. För att kikaren inte skulle synas utifrån drog för gardinerna till hälften och lät kikaren stå en liten bit in i rummet. Han tog en kort promenad utanför huset för att kolla om arrangemanget syntes utifrån. Det gjorde det inte.
Första kvällen satt han från mörkrets inbrott till långt efter midnatt utan att se någonting misstänkt röra sig intill skolan. En och annan oskyldig flanerare passerade skolan på gångstigen som löpte intill den. Gunnars puls gick upp när någon dök upp i synfältet men gick strax ner till normala värden när det stod klart att det inte var någon vandal som var på väg att klottra utan en vanlig hederlig medborgare.
Gångstigens belysning och en viss belysning i själva skolan gjorde att uppsikten över skolan var god. Det fanns en lampa ovanför baksidesentrén men den var trasig ganska ofta. Eftersom det då och då låg glassplitter under lamphållaren så drog han slutsatsen att den trasiga lampan var ett verk av någon illasinnad elev.
När Gunnar spanade mot skolan var han då och dåtvungen att resa på sig, sträcka på sig och göra några uppmjukande rörelser. Tiden gick förfärande långsamt och alltefter som timmarna gick så gick det också upp för honom att det han knappast skulle stå alltför många kvällar med att sitta och vänta på att något skulle hända. Visserligen var han arg, rent ut sagt förbannad på klottrarna, men allt hade sina gränser. Han var ju själv ingen ungdom längre och alltför mycket stillasittande kom de stela lederna att värka.
Nästa dag promenerade han över till skolan och letade reda på en av skolans vaktmästare för att få lite upplysningar om klottrandet. Vaktmästarens uppskattning var den att klottraren eller klottrarna kanske slog till tre-fyra gånger per termin. Gunnar räknade snabbt ut i huvudet att det betydde att han kanske skulle få vänta mer än en månad innan det hände igen eftersom det enligt vaktmästaren var ca två veckor sedan sist. Någon hade då sprayat på ett av fönstren vid baksidans entré. Men denna trista information i bakhuvudet traskade Gunnar en aning tungsint hem igen och tog sig en kopp kaffe och en rejäl funderare på sitt projekt.
Gunnar insåg att kikaren var inte rätt metod. En TV-deckare samma kväll gav honom ett nytt uppslag. En videokamera var lösningen på hans problem. På ortens bästa elektronikbutik inhandlade han en videokamera av mycket god kvalité, med en riktigt bra optisk zoom och med möjligheter att filma i svagt ljus. Försäljaren lät både band och ett stadigt stativ ingå i paketet.
Med den nya utrustningen riggad och testad kunde nu Gunnar överlåta bevakningen av skolans baksidesfasad till videokameran under de tunga nattimmarna. Bandet räckte exakt fyra timmar. Efter en del resonemang med sig själv bestämde han sig för att ha igång filmkameran mellan 22.00 och 02.00. Gunnar ansåg det troligast var att det var då som vandalernas hade sin mest aktiva tid.
Efter ca tre veckor med videokameran och dagligen återkommande snabbspolningar genom materialet fick Gunnar äntligen napp. På bandet hade två ynglingar fastnat som helt tydligt sprayade skolfasaden på ett par ställen. Vandalerna hade sedan skyndsamt tagit sig därifrån. Efter att ha spelat upp filmen ett antal gånger kunde Gunnar belåtet konstatera att ha hade ett ansikte på den ena vandalen. Den andra vandalens ansikte syntes inte utan det var bara hans klädsel som syntes tydligt.. Gunnar kände en varm tillfredsställelse över att ha filmbevis på sprayningen redan innan det var uppenbart för skolans folk.
Nästa steg var att med bandets hjälp få ett handfull stillbilder i sin hand. En kompis till videoförsäljaren hjälpte Gunnar mot en tämligen skälig ersättning att ta fram bevismaterialet.
Sedan gällde det att också få namn på klottrarna eller vandalerna som Gunnar föredrog att kalla dom.
Skolans vaktmästare kände inte igen det ansikte som var tydligt på ett av fotona, men hämtade skolfotokataloger från expeditionen. Tillsammans bläddrade de i alla de för året aktuella katalogerna och i föregående års kataloger av niondeklassens elever för samtliga högstadieskolor på orten. Deras första tanke var att ta alla skolor årskurs för årskurs, men kom snart fram till att de skulle koncentrera sig på de skolor som vaktmästaren trodde var mest sannolika att ha härbärgerat busfrön och blivande vandaler.
De tittade tillsammans på de så kallade ”taggar” som den ena av vandalerna sprayat på husväggen. Vandalen hade sprayat flera stycken och exakt likadana på skolans fasad. Gunnar fick veta att det var klottrarens signatur eller om man så ville hans namnteckning i sammanhanget. Vaktmästare kunde erinra sig att han sett samma tagg på andra fasader runt om i stan och till och med på en godsvagn nere vid järnvägsstationen. Det var uppenbarligen fråga om en flitig vandal.
Vaktmästarens och Gunnars strategi var lyckosam. Efter ett par timmars bläddrande hittade de till slut en blek och lite finnig yngling som var identisk med bilden från videokameran. Med namn och skola så kunde ett kort telefonsamtal med en vaktmästarkollega i den skola det gällde också ge vandalens troliga adress. Åtminstone den adress han hade när skolkortet togs två år tidigare.

Precis som i en riktig deckare gjorde sig Gunnar ärende till den adress där vandalen möjligen bodde. Adressen var ett trevånings hyreshus. Gunnar konstaterade att vandalen inte varit verksam i sin egen trappuppgång när han tittade på förteckningen innanför entrén för att återfinna det efternamn han sökte. Kanske bodde vandalen kvar med sina föräldrar. Det återstod att få visshet i den saken.
Det faktum att det låg en kiosk med tips, ATG och andra spelmöjligheter tvärs över gatan kom Gunnar till hjälp. Han kunde konstatera att han från butiken, sittande på en slags barstol vid ett långt spelbord som löpte längs ena av butikens väggar, kunde ha god uppsikt över vandalens ingång. Gunnar satte sig på spelstolen och började vänta och för syns skull fylla i tipsblanketter. Ingen yngling syntes till och efter ett par timmar gav han upp och gick hem. Butiksföreståndaren tittade storögt efter honom när han passerade kassan utan att ha lämnat in en enda rad efter ett oändligt plitande på tipskupongerna.
Redan nästa dag var Gunnar tillbaka på gatan utanför den aktuella adressen. Denna gång i en hyrd bil av minsta sort, men med en fin sittplats och med en perfekt uppsikt över ingången som han skulle bevaka. Tidpunkten för spaningen var också väl vald. Första passet var mellan klockan 10.00 och 12.00 på förmiddagen och andra passet mellan 18.00 och 21.00 på kvällen. Med den kännedom Gunnar hade om ungdomars tider så verkade dessa tider de mest troliga.
Men dagarna gick och ingen vandal syntes till. Gunnar besökte den lilla spelbutiken då och då och inhandlade läsk och bullar. Han kom så småningom i samspråk med innehavaren och efter några samtal blev de två så pass förtroliga så att Gunnar vågade visa fotot på vandalen och fråga honom om han möjligen visste vem det var. Det gjorde han, mycket väl. Grabben hade snattat i hans butik i åratal och han hade också dragit dit flera kompisar i samma ärende. Han hade anmält vandalen för polisen men det hela hade inte lett till någon åtgärd från polisens sida. Inte förrän några månader tidigare då vandalen riktigt gått över gränsen och rånat någon gammal tant på hennes handväska någonstans ute på stan. Nu var han intagen på en känd ungdomsvårdskola norr om stan. Butiksinnehavaren suckade uppgivet. Gunnar tackade för informationen och kände sig nu helt säker på att han var på rätt spår. Han lämnade tillbaka hyrbilen samma dag.

Påföljande dag inhandlade Gunnar en ovanligt ilsken, närmst självlysande färg på sprayburk. I källaren övade han sedan på spraytekniken på vanliga wellpappkartonger. Det tog ett par timmar innan han var riktigt nöjd med resultatet. Sparyförlagan fanns ännu på skolans vägg men Gunnar hade ”taggen” på ett av sina foton.
Gunnar tog bussen ut till det ökända MC-gänget tillhåll i ett industriområde i stans utkant. Det var en ganska oansenlig klubblokal. MC-gängets verksamhet var tämligen ny i stan, men de flesta innevånarna kände till den genom en viss publicitet som varit i tidningarna vid etableringen i stan. Det hade inte varit särskilt välkomnande skriverier. Utanför lokalen stod ett tiotal HD och andra kända hojar lutande på sina stödben. Den närmaste busshållplatsen fanns tvärs över gatan. Tidtabellen angav busstiderna för hållplatsen utanför klubblokalen på minuten. Gunnar övervakade bussturerna under en knapp timme och kunde konstatera att bussen kom enligt tidtabellen plus och minus någon enstaka minut, något som passade hans planer perfekt.

Efter att ha kollat tidtabellen en sista gång och inväntat rätt tidpunkt vilket var minuten innan nästa buss skulle passera så gick Gunnar tvärs över gatan och sprayade vandalens tagg på fyra eller fem av motorcyklarnas tankar, framskärmar och sadlar. Han stoppade sprayburken i en medhavd portfölj och gick därefter med lugna och bestämda steg över gatan för att sedan efter en halv minuts olidligt lång väntan kunna kliva på bussen mot stan. Gunnars hjärta bultade ovanligt hårt ända till han kommit in til stan igen.
Sprayburken kastade han i en papperskorg när han steg av bussen..


Tre dagar sedan mottog MC-klubben Bandidos helt anonymt en snutt av en videofilm som visade hur ett par ynglingar sprayade en husfasad med samma taggar som de några dagar tidigare återfunnit på sina kära motorcyklar. I kuvertet fanns också ett foto med för- och efternamn på den ena av sprayarna och där stod också att läsa namnet på den ungdomsvårdsskola i stadens närhet där en av de sprayande ynglingarna sades befinna sig.

Några dagar senare fick akutmottagningen på stans sjukhus ta emot ett misshandelsfall där den unge manlige patienten hade synnerligen flera och ganska komplicerade benbrott. Det tog lång tid för ynglingen att tillfriskna så mycket att han kunde återvända till ungdomsvårdsskolan där han var inskriven och ännu längre tid att komma över misshandeln rent mentalt. Han hade i ett textat meddelande fått veta att om han sprayade igen och händelsevis blev iakttagen så skulle påföljden inte handla om så banala saker som benbrott. Han visste att han hade sprayat på många ställen i stan, men varför han blev straffad för detta av de värsta hårdingarna han kände till, det var och förblev en gåta för honom. Han hade i polisförhören om misshandeln inte kunnat erinra sig något alls om själva misshandeln. Han sa sig inte ha en aning om vem som stod bakom det hela. Men väl undangömd förvarade han en textad räkning som var undertecknad med ”Berra”. Räkningen var ställd till ”klottraren” och var för ”rengöring av privata fordon”. Summan var på 25.000 kr. Betalas kontant stod det på räkningen. Pengarna skulle vara i hundralappar och läggas i ett kuvert och lämnas till en person vars namn skulle meddelas senare. Han hade två månader på sig att betala efter sjukhusvistelsen och efter utskrivningen från ungdomsvårdsskolan. Den unge mannen visste mer än väl att det gällde att hålla tiden. Det gällde att skaffa sig ett jobb, illa kvickt så fort han själv rådde över sin tid, vilket han också gjorde. Det slumpade sig så att det enda jobb som han blev erbjuden var på en klottersaneringsfirma. Även om det bar honom emot så tog han jobbet. Alternativet till att inte få ihop till räkningen skrämde honom rejält.
Det sades att den unge sprayaren aldrig vågade ens komma i närheten av en sprayburk igen.

Författare:

Publicerat

Dela: