Hälsoångest

Jag har en bekännelse att göra. Jag är deltidshypokondriker. Att jag inte pysslar om mina sjukdomar på heltid, beror endast på att mina dagar är så fulltecknade, att jag inte alltid hinner känna efter hur dåligt jag mår. Jag har för det mesta sett mig själv som en frisk, och inte allt för olycklig människa. Visst går det upp och ner här i livet, men hälsan har jag alltid haft med mig.

Början till förfallet kom för några år sedan, då jag blev inbjuden till en större tillställning. Inbjudningskortet var från en avlägsen släkting, som jag trots allvarligt menade försök, inte kunde minnas utseendet på. Jag har inte många släktingar kvar, så mitt minne kanske inte är så bra som jag tror. Jag tycker generellt att stora fester är ganska tråkiga. För mycket gäster, ljummen mat och fel tempererat vin. Dock, trogen min filosofi, att det är värre att inte bli bjuden, tackade jag ja.

När jag anlände till den uppgivna adressen, blev jag höggradigt förvånad. Det var en jättestor villa i flera plan. Jag rannsakade återigen mitt minne, för att tvinga fram en minnesbild av den bortglömda släktingen. Men i det fallet var mitt huvud lika tomt som mitt bankkonto. Jag beslutade mig för att ligga lågt och i tysthet njuta av gratismåltiden.
Efter att ha stått i kö till garderoben, där min fina kashmirrock knölades samman med simplare varianter av ytterplagg, bytte jag kö till den som ledde till placeringslistorna. Jag var tydligen inte så viktig i min släktings ögon, för jag hamnade vid det mest avsides belägna bordet. Inte mig emot, nu kunde jag njuta av måltiden utan allt för många störande moment.

Min bordsdam var en parant kvinna i övre medelåldern. Hennes parfym doftade gott, men den gav mig små ilningar i näsan. Jag får allergisymptom av vissa dofter, samt en del kvalster, särskilt damm. Jag gnuggade näsan lite i smyg, medan jag sorterade min lista över samtalsämnen. Jag har en sådan lista i huvudet, som jag kan ta fram när det behövs.
Damens namn, vilket kom fram när vi presenterade oss, var Josefin. Det lät väldigt bekant, men jag kunde inte komma på varför, så jag lät det bero.
Det visade sig snart att jag inte behövde använda min lista. Josefin pratade oavbrutet och jag nickade och hummade mig genom förrätten, en slät och smakrik Sparrissoppa. Vid huvudrätten, Lammdumplings med jordnötssås, tog hon ny sats och jag kunde äta min mat i lugn och ro. Vi fick vänta en stund på efterrätten, så jag passade på att besöka herrummet. Ljuvliga tystnad.

När jag återvände till bordet, log Josefin så rart mot mig, att jag skämdes för mina tankar. Jag tog fram min lista och under resten av måltiden konverserade vi som bästa vänner. Jag tror att Josefin var lite nervös och det yttrade sig i överdrivet pratande.
När maten var uppäten och drycken urdrucken, kände jag, att jag behövde lite andrum. Jag uppsökte ett mindre rum, som visade sig vara fullt med böcker. Det stod bokhyllor längs alla väggar, utom den där dörren fanns. Där stod i stället ett bord, med ännu fler böcker ordnade i prydliga staplar. Jag började nyfiket studera titlarna i den närmaste bokhyllan, och fastnade för en läkarbok. Den var väldigt tjock och väldigt tung. Tung nog att slå ihjäl en oxe med, som man säger. Jag satte mig i en bekväm skinnsoffa och slog upp boken på måfå.

”Hjärtmuskelinflammation.”
Det hade jag aldrig hört talas om. Jag läste symptomen noggrant. Oregelbundna hjärtslag och hjärtklappning. Värk i kroppen och tryck över bröstet. Det är ju saker som jag upplever dagligen. Jag har alltid trott att det beror på för mycket god mat. Nu vet jag att så inte är fallet.
Jag bläddrade framåt en bit och läste oroligt vidare. Det visade sig, att jag utan att veta om det, led av en mängd, mer eller mindre hemska och obotliga sjukdomar. Vissa av dem förvärvade under senare år, andra har jag tydligen lidit av sedan barnsben. Jag läste febrilt vidare och symptomen hopade sig. Med en känsla av lättnad upptäckte jag, att jag lyckats undvika benskörhet. Det var ju skönt, benbrott är inget vidare att drabbas av allt för ofta. Med lätt svettig panna och darrande händer, ställde jag tillbaka boken på sin plats.

Med tunga steg hämtade jag min rock och lämnade festen och Josefin, bakom mig. Jag kände mig alldeles för dålig för att köra själv, så jag vinkade in en taxi. Chauffören tittade medlidsamt på min ömkliga uppenbarelse och hjälpte mig med varsam hand in i bilen. En riktig gentleman. Halvliggande i baksätet funderade jag över min situation. Under resans gång beslutade jag, att försöka leva ett så bra liv som möjligt, och hålla mina sjukdomar för mig själv. Mina vänner har nog med sina egna liv och problem. Jag får bära mitt eget lidande med högburet huvud.
Stärkt av beslutet, såg jag fram emot en sprakande brasa och ett stärkande glas whiskey.
Livet måste gå vidare, hur eländigt det än är.

Författare:

Publicerat

Dela: