Hämnaren

HÄMNAREN


Månen lyste klar på himlen och det var fruktansvärt kallt. Inga ljud hördes förutom steg från en 10-årig pojke. Skräcken lyste i hans bruna små ögon. Andetagen var korta.
”Var ska jag gömma mig?” tänkte han febrilt.
Vinden tilltog så pojken hörde inte sin förföljare. Mannen höjde sitt basebollträ och allt svartnade för den lilla pojken.

En vecka senare hittar ett gammalt par den döda kroppen. Polisen kallas dit omedelbart.

En timme efter polisens ankomst, anländer en man vid namn Kevin Spooner. Han är en specialagent inom FBI. Anledningen till att han kommer till ett sånt litet samhälle som Boulder, Colorado är för att mordet påminner om det i Austin, Texas. Fast mordvapnet var inte ett basebollträ, utan ett järnrör.

- Agent Spooner! Jag vill att ni tar en titt på det här, sa sheriff Landon.
- Vad är det? frågade Spooner.
- En lapp med initialer.
Agent Spooner öppnade lappen och läste vad som stod på.
- BM. Vet ni vad det står för? undrade Spooner.
- Måste vara något namn, svarade sheriffen.
- Blir verkligen inte lätt att hitta den personen över hela USA.

Vid samma tidpunkt vaknar 20-åriga Brianna Madison med ett skrik i sin säng. Ögonen är uppspärrade och kroppen skakar.
- Inte nu igen, viskade hon ut i mörkret.
Sakta tittar Brianna runt omkring sig i mörkret.
- Det var bara ännu en mardröm, lugnade hon sig själv.
Men ändå tyckte Bri ( som familjen alltid kallade henne), att hon hade hört ett ljud. Hon bestämmer sig för att kliva upp och se vad det var.
Månen lyste så underligt in genom fönstret. Det var natt på Manhattan i New York. Utanför etagevåningen hördes all trafik på gatorna. Frosten hade kommit, för det var ju trots allt mitten av november.
Steg ekade på det vackra, mörkbruna parkettgolvet. Brianna virade morgonrocken tätare om sig. Något blänkte vid ytterdörren. Det var en nyckelring med namn och adress. Där på stod: Max Miller, Boulder, Colorado. Ännu ett skrik undslapp hennes läppar.

– Sheriffen! Vet ni vem pojken är? ville Spooner veta.
– Ja, det är väl klart. Alla kände honom. Han heter Max Miller.
– Ok. Tack.
Agenten tog farväl och körde därifrån. Han hade alla upplysningar han behövde för tillfället. Nu var han jäkligt trött. Solen började redan gå ner. Hotellet verkar väldigt lockande.

Nästa morgon ringer telefonen hos Kevin Spooner. Nyvaket lyfter han luren.
– Spooner här. Vad är det du säger! Sätt henne på första plan hit ner.
Nu var det bråttom.

Agent Spooner klädde på sig och gick ut till bilen. Men det var något som inte stämde med den. Ett av däcken var punkterade.
- Fan! muttrade han.
Han gick till bagaget på den svarta Mercedesen och plockade ut reservdäcket. Han hoppades att det inte skulle ta alltför lång tid, för om en timme skulle han hämta Brianna Madison.

Efter att telefonen ringt hemma hos Brianna, var hon rätt chockad. Allting hände så fort. Hon tog sina saker och gick ut till taxin. Brianna undrade hur den här agent Spooner skulle se ut och om han var trevlig. Och så undrade hon förstås om han såg bra ut och om han var ung. Det fanns mycket att fundera på i taxin.

När Bri äntligen var i ett av FBI:s plan, kunde hon slappna av och kanske få lite rätsida på allt. Hennes tankar vandrade tillbaka till den händelsen för 12 år sedan då hennes pappa fortfarande levde. Hennes pappa hade satt dit en man för våldtäckt på Briannas syster. Systern tog sedan livet av sig.
– Men varför funderar jag på detta nu? sa hon för sig själv.
– Fröken Madison, agent Spooner möter upp er när vi har landat, sa en av piloterna.
Landningsställen fälldes ut och det var dags att landa. Det stora ögonblicket var här.

Dörren öppnades och Brianna kom ut i den friska, men kyliga luften. Vid en svart Mercedes stod en man och väntade på henne.
”Men gud! Han ser ju bra ut”, for det genom hennes huvud.
Kevin Spooner drog handen genom det ljusbruna håret. Hans kristallblåa ögon följde Brianna.
”Hon är ju ung. Jag hade väntat mig någon betydligt äldre”, tänkte han.
Nu blev Kevin smått nervös. Varför förstod han inte. Han betraktade hennes profil. Hennes kastanjebruna hår fladdrade i vinden och hennes gröna ögon lyste intensivt.

– Välkommen till Boulder. Och tack för att ni kunde komma med så kort varsel, fröken Madison.
– Snälla, kalla mig Brianna.
– Ok, Brianna. Mitt namn är Kevin Spooner. Först är det nog bäst att vi åker till hotellet och sen tar vi en bit mat.
Dom körde ut från flygplatsen. Kevin sneglade på Brianna.
- Kan du inte berätta lite om dig själv, Brianna?
- Det finns inte så mycket att säga. Jag bor i New York och arbetar med design. Det är allt.
- Men din bakgrund då?
- Eh, kan vi ta det en annan gång? Jag är så fasligt trött.
- Visst
Resten av vägen fortsatte de under tystnad.

När de väl satt i hotellets restaurang bad han Brianna att berätta om nyckelringen. Hon började sin berättelse:
– Jag hade precis vaknat ur en mardröm och tyckte jag hörde ett ljud vid ytterdörren, så jag gick för att kolla. Då såg jag att det blänkte och fann en nyckelring. Jag blev rädd för någon hade lyckats bryta sig in. Sen ringde jag polisen och nu är jag här.
– Och du har ingen aning om varför någon skulle lämna den till dig?
– Nej. Har ingen som helst aning.
– Ursäkta mig ett tag. Måste ringa ett samtal bara.
Och så reste han sig och gick ut i lobbyn. Kevin bestämde sig för att ringa sin sekreterare och göra en bakgrundskoll på Brianna Madison. Han hade en känsla av att hon dolde något.

Connie Madison tog en promenad i parken. Det var sen eftermiddag. Hon var helt ensam. Plötsligt kände hon en intensiv smärta i ryggen. Hon skrek till och säckade ihop.

Nästa dag, tidigt på morgonen. TV:n är på och en nyhetsuppläsare hörs:
”Igår eftermiddag knivhöggs 40-åriga Connie Madison i en park i Lake Wood. Gärningsmannen är okänd”.
Brianna hann höra namnet precis när hon hade kommit ut ur duschen. Hela rummet snurrade runt. Sakta försvann medvetandet.

Det hörs några knackningar på dörren. Ingen öppnar. Efter några bankningar till, kliver Kevin Spooner in. På golvet ser han Brianna ligga i bara handduk avsvimmad. Han springer och hämtar ett glas vatten i badrummet. Sedan häller han det över henne.
- Brianna, kan du höra mig?
- MM. Vad hände?
- Du måste ha svimmat.
Brianna satte sig upp. Plötsligt insåg hon att hon bara hade en handduk på sig.
– Aah. Måste ju klä på mig.
Snabbt rusade hon upp och stängde in sig på toaletten. En halvtimme senare kom hon ut igen, iklädd ett par jeans och en fleecetröja. Hon tittade bedrövat på Kevin som såg orolig ut.
- Jag är ledsen, snyftade Brianna.
- Sätt dig ner och andas djupt. Och så berätta vad det var som egentligen hände.
- Jag hade precis klivit ur duschen när jag hörde om knivdådet på nyheterna.
Hon gav till ett utrop.
- Jag måste till Lakewood med en gång!
- Varför?
- Jag kom på att jag måste besöka en väninna, ljög Brianna.
- Så det har ingenting med mordförsöket på Connie Madison att göra?
Brianna kände hur färgen från ansiktet försvann.
– Snälla, Brianna. Berätta sanningen nu. Jag vet att du döljer nåt, bad Kevin.
– Jaag kkan inte, Kevin, stammade hon.
– Jo, försök.
Han tittade djupt in i hennes ögon. Brianna blev varm inombords. Hon suckade och sa:
- Okej då.

På sjukhuset i Denver i rum 18, ligger Connie Madison och kämpar för livet. Läkare kommer och går hela tiden. På besökstid en tisdag anländer Kevin och Brianna. Lukten av sjukhus och åsynen av skadade är inte trevlig. Ambulansens sirener ljuder jämt och ständigt. Den lilla skaran på två personer blir dirigerade till rum 18. Massa slangar sitter i Connie. För tillfället ligger hon i koma. Bri rusar fram till sängen och gråter.
– Moster Con. Varför just du?
– Bri, är det du? hördes en röst bakom dom.
– Kusin Mandy! ropade Brianna och sprang fram och gav henne en kram.
– Mandy, det här är agent Kevin Spooner, berättade Brianna.
Kevin och Mandy hälsar på varandra. Sedan så går Kevin och för att köpa kaffe.
- Brianna, var har du hittat honom? Han är ju en läckerbit.
- Jag berättar sen. Hur har du det?
- Jodå. Allting är okej. Andy är hemma och tar hand om barnen.
- Så du gifte dig med Andy?! Det hade jag inte trott. Då får man väl säga grattis.
- Tack. Varför hörde du aldrig av dig under åren?
- Jag kunde inte. Det blev bara gör svårt.

Under tiden dom pratade öppnade Connie sakta ögonen. Tjejerna hajade till och ropade på läkaren som genast kom springande. En förvånad Kevin står i dörröppningen. Den dagen var lyckad.

Det hann gå en vecka innan något drastiskt hände. Attacken var riktad direkt mot Brianna. Hämnaren hade blivit otålig och tabbat sig. Han hade börjat ringa skicka hotbrev. I samma veva kom ett samtal från Kevins sekreterare. Hon hade några upplysningar om Brianna. Så här ligger bakgrundshistorien om Brianna Madison till:
Hennes fullständiga namn är Brianna Mary Timberland och hon är född på en stor gård i Lakewood. För 12 år sedan såg hon sin storasyster bli våldtagen. Brianna berättade för sin far som såg till att mannen hamnade i fängelse. Efter det försvann fadern och modern dog av en sjukdom. Brianna själv bytte efternamn och stack till New York. Sedan dess har hon försökt att glömma sitt förflutna.

När Kevin fick höra allt detta, bad han om släktförhållandena till de två pojkar som blev mördade. En kyla spred sig i hans själ och hans hjärta värkte av sorg.
– Fan! Att hon inte anförtrodde sig åt mig. Så långt trodde jag att vi hade kommit, muttrade han.
Nu bar det raka vägen av till Brianna för att konfrontera henne. När han väl kom dit satt hon på en stol helt uppskärrad. Kinderna var kantade av tårar och blicken tom. På byrån låg alla hotbrev och telefonsvararen blinkade. Med stora steg gick Kevin fram till Brianna. Hur hon mådde var det enda som fanns i hans medvetande just nu. Glömt var alla bevisen som låg på byrån.

- Brianna. Hur är det med dig? Oron fyllde hans röst.
Från sängen tog han en filt och virade om henne.
”Hon måste vara rejält chockad. Hur kan någon göra så mot den finaste tjej jag har träffat? Jag ångrar att jag var på väg att skälla ut henne”, tänkte han.

Mycket pågick i Briannas huvud dom minuterna Kevin försökte få kontakt med henne.
”Nu måste jag sansa mig. Kanske kan jag bidra med något som kan sätta fast idioten”.
Hon bestämde sig för att det var dags att berätta för Kevin.
– Kevin. Jag tror att det är bäst att du får höra om mitt förflutna. Lova att du inte blir arg, började hon.
– Det är okej, Bri. Du behöver inte berätta för mig. Jag vet redan.
– Men hur?
– Jag kollade upp dig, bekände Kevin.
– Du gjorde vad?! ropade hon argt.
– Jag var tvungen. Jag kände att du inte var ärlig.
– Mitt förflutna har du inte med att göra! skrek hon och stormade ut därifrån.
Kevin suckade och fräste:
- Helvete! Varför ska jag alltid klanta mig?

Efter utstormningen gick Brianna omkring i sina egna funderingar:
”Varför reagerar jag så här nu då? Det var väl dumt. Klart han kollar upp mig. Så hade jag också gjort”.
På väg tillbaka till hotellet blev hon indragen i en gränd av en man. Konstigt nog verkade hon känna mannen, för hon blev inte särskilt rädd. Snarare förvånad.
- Jag trodde du var död, sa Brianna.
- Jag är ledsen, Bri. Jag var tvungen att försvinna ett tag.
- Men varför, pappa?
- Jag klarade inte av att både din syster och din mor dog. Det blev för mycket.
- Du lämnade mig hos moster Connie. Tror du inte jag har mått dåligt efter det, eller?
- Kan vi prata om det senare? Jag har kommit för att varna dig.
- Om vad?
- Han är ute igen.
- Du menar… NEJ!
- Lova att vara rädd om dig och håll dig till Kevin.
- Men hur…
- Gör som jag säger bara!
Sen så gick han därifrån. Brianna traskade hem till hotellet.

Dörren stod öppen. Skumt tyckte Bri och gick in försiktigt. Var fanns Kevin? Allting var så tyst och stilla. Hon bestämde sig för att kolla i sovrummet.
- Kevin! Vad är det som har hänt? Skrek hon hysteriskt.
På golvet låg Kevin nedslagen. Allt hände så fort. Plötsligt blev Bri attackerad bakifrån och nedslängd på sängen. Hon såg in i ett par iskalla och hatiska ögon.
- Du! pep hon ynkligt.
- Saknat mig? Trodde inte det heller. I 12 år har jag väntat på hämnd. Äntligen får jag den.
- Låt mig vara, äckel. Du fick bara vad du förtjänade, Jack Coleman!
- Håll käften, slyna! Borde göra precis vad jag gjorde mot din syster.
- Du skulle bara våga.
Hämnaren började slita i hennes kläder.

Långt borta hörde Kevin skrik och slagsmål. Hans försvarssystem slogs på.
”Älskade Brianna”, tänkte han febrilt.
Han spärrade upp ögonen och fick klart för sig hur situationen såg ut. Kevin måttade ett slag mot Jack och fick in en träff. Men den var inte tillräcklig för att knocka honom. Slaget gjorde Jack ännu mer ursinnig och han gav sig på Kevin. Allting var i en enda röra tills ett skott brann av. Skottet träffade Jack i bröstet. Han segnade ihop och dog. Kevin gick fram till Brianna som satt ihopkrupen i sängen.
- Bri, allt är över nu.
Han tog henne i sin famn och viskade lugnande till henne.
- Kevin, lämna mig aldrig.
- Jag lovar, älskade.


Av: Petra Christiansen

Skriven av: Petra Christiansen