Hämnd!

Det var en kylig höstmorgon i oktober. Fukten tvekade ännu om den skulle släppa från marken och försvinna upp i luften, såsom den gör när solen tittar fram, eller om den skulle ligga kvar vid marken och täcka in dagen i sin råa kyla. Kenneth Persson satt nedsjunken på knäna i gräset och den iskalla daggen gjorde hans jeans genomblöta. För att vara fyrtiotvå år gammal såg han mycket bra ut. En fyrkantig haka, djupt sittande isblå ögon samt en kropp formad av en tidigare yrkesmilitärkarriär i ett jägarförband gjorde honom till en tämligen utstuderad individ på de lokala stränderna. Nuförtiden drev han en säkerhetsfirma ihop med en gammal vän och kollega från militärtiden. Han bodde sedan två år på en avstyckad gård ett par mil utanför staden ihop med sin första och enda kärlek i livet, hustrun Lovisa. De träffades redan under skoltiden och deras liv hade präglats av ömsesidig respekt och kärlek. Visst, de hade haft sina upp och nedgångar i livet och de hade, som alla par, grälat om stora och små saker som i efterhand oftast verkat tämligen triviala. Kenneth hade dock alltid ansträngt sig för att göra Lovisa lycklig genom de små gesterna i livet; en kyss på halsen, att hålla hennes hand under deras promenader eller genom att komma med frukost till henne på sängen under helgerna. Han älskade henne och han visste att hon älskade honom. Nu satt han i gräset medan daggen kylde honom och tittade ner på Lovisa där hon låg livlös i gräset framför honom. Hon hade ett djupt jack i pannan och stelnat blod täckte hennes ansikte och hals. Hon var död. Hur länge han suttit sådär visste han inte men han hade ringt polisen från sin mobiltelefon och kunde nu höra sirener på avstånd. Normalt sett tog det en halvtimme att köra från staden ut till huset. Ljudet från polisbilen väckte honom till liv och han såg upp från kroppen. Va, fan skulle han göra? Genom jobbet hade han haft en del kontakt med polisen och han visste därför att de utan tvekan skulle ta med honom för att ställa en oändlig mängd frågor och sedan troligen anhålla honom som skäligen misstänkt för mord. Det skulle inte spela någon roll hur mycket han än nekade. Sakta reste han sig upp och kände först nu hur nedkyld han var. Knäna klagade med ljudliga knäppningar och han rös till av kylan. Mer och mer värmdes han dock inifrån av hatet mot den som hade dödat Lovisa. Efter en sista blick på henne vände han sig om och började gå därifrån. Först sakta men sedan snabbare och snabbare tills han småspringande försvann in i skogen. Han skulle aldrig få se sin fru igen. Medan han springande tog sig fram i den tidiga morgonen kunde han bara tänka på en sak: hämnd. Hämnd på den som mördat den enda han någonsin älskat, hämnd på den som tagit framtiden ifrån honom, hämnd på den som i praktiken hade mördat halva hans liv.

Författare:

Publicerat

Dela: