Han hörde hur hon tyst steg upp

Del 1

Han hörde hur hon tyst steg upp från sängen och
började klä på sig, och hur hon sedan tyst smög ut
från lägenheten och stängde dörren efter sig.
Han låg kvar i sängen, låtsades sova för att inte
behöva upprepa fraserna som de bägge hade hört
förr och som de visste inte betydde något.
Han kände hur det brände bakom ögonlocken när
dörren tyst stängdes.
- Ensam …igen, tänkte han, och kände hur ensamhetens
ångestfyllda våg sakta rullade in över honom.

De hade träffats kvällen innan på krogen, och likt
alkoholisterna utnyttjar alkohol för att fly vardagens
tristess, så hade även de dragits till varandra för att
tillsammans fly ensamheten för några timmar, och
för att så bara för några enstaka ögonblick få
känna samhörighet med en annan människa.
Priset han fick betala är jämförbart med bakrusets
ångest, ensamheten gjorde sig påmind ännu värre
nu när lägenheten var tom igen.

Tankarna rusade genom hans hjärna.
- Tur, tänkte han, att det åtminstone är måndag
imorgon, så jag kan fly in i arbetets jäkt och stim
och slippa fundera på kvällarnas och nätternas
ensamhet.

Han visste att det skulle bli värre framåt vårkanten
då naturens tvåsamhet gör sig påmind, när allting
spirar och uttrycker hopp och framtidstro, nu i
vintertid så kunde åtminstone mörkrets stillhet
skänka viss ro i hans sinne.

Och precis innan han somnade om så kom åter
tanken, Varför… varför ska det vara så svårt ,
sedan slöt sig sakta sömnens dimma över
hans sinne och han fick åter ro.


Del 2

Han vaknade tidigt på morgonen, låg kvar en stund
och funderade på hur helgen hade varit.
Han log ironiskt åt sin situation och tänkte på hur han
uppfattades utav sin bekanta.
En glad kille eller en kille med glimten i ögat skulle
nog ha blivit det allmänna omdömet.
- De skulle bara veta, tänkte han medan han klädde på sig.

Den känslomässiga rustning han bar var byggd av tidigare brustna
illusioner, misslyckade förhållanden och känslan av uppgivenhet
som sakta kom över honom vartefter tiden gick.
Visst hade de funnits kvinnor som hade sett igenom hans
noga polerade yttre skydd, vissa hade till och med trängt
in i de innersta rummen av hans själ och hjärta men få hade stannat kvar, oftast beroende hans rädsla för att bli bränd vilket ledde till ett väl övat flyktbeteende vilket gick ut på att han helt enkelt försvann ur deras liv tillräckligt länge för att endast minnernas skuggor kunde berätta om att han överhuvudtaget hade varit där.

De få som han verkligen hade älskat och som hade funnits i
hans själ och hjärta hade där lämnat outplånliga spår efter sig. Det gav honom sinnesfrid när han behövde det, och påminde honom att han åtminstone under en period av sitt liv hade levt som man bör, passionerat och utan oro inför morgondagen.

Likt Akilles med sin oskyddade häl, hade även han ett antal brister i sin känslomässiga rustning men med åren så började de försvinna en efter en vartefter han upptäckte dem. Han funderade på det absurda i hans situation, hur han å ena sidan ville hitta den rätta kvinnan, men å den andra sidan var rädd att bli bränd, igen.
- Hoppas, tänkte han, att jag kan hitta någon innan det är för sent, för vem vill ha någon med ett hjärta av sten.


Del 3

Det hade kommit smygande på honom som ett rovdjur
på jakt, och innan han visste ordet av så var han fast.

Han hade drunknat i hennes grönblå ögon, dessa ögon
som verkligen gjorde skäl för epitetet, själens brunnar.
Dessa ögon som fängslade honom med sitt skimmer,
sitt djup och sin otroliga värme.

Han hade först bara märkt hur fascinerad han var utav
hennes ögon och hur han i dessa kunde utläsa så
mycket av vad hon kände, allt från det grå diset i dem
när hon var nedstämd, till stjärnglittret i dem när hon var
glad.

Hon hade trängt igenom hans skydd som en solstråle
genom morgondimman en tidig sommarmorgon, och
detta gjorde honom villrådig.
Han kämpade för att upprätthålla sin polerade fasad medan
hans inre var i upplösning.
Han kände sig orolig, hade svårt för att sova då tankarna alltför ofta vandrade över till henne.
Han tänke på hennes ögon när glädjen tände glittret i dem,
och hur detta glitter överglänste stärnornas glitter en klar vinternatt.

Han var kär, och blotta vetskapen om detta orsakade ett
jordskred i hans inre. Han kände det ibland som om han gick
i ett minfält, där minsta felsteg kunde leda till oöverskådliga konsekvenser.

Hur ska jag lösa detta, tänkte han, Risken är uppenbar att
det kommer att gå galet, att det än en gång endast blir en
parantes i minnenas arkiv, en glatt minne att tänka på
under ensamma stunder i trist höstmörker.

Han hade inte stora förhoppningar att det skulle leda till något, viljan fanns, men hans erfarenhet sa honom att det var lönlöst. Vad kan jag erbjuda henne, tänkte han, Jag är inget, har inget, kan inget.

Tankarna var bekanta, detta det optimala skyddet för
hans sinne, att ringakta sig själv för att på så sätt
inte bli förvånad eller sårad när det rann ut i sanden.
Men, tänkte han, det är åtminstone en vacker tanke
och en dröm väl värd att dö för..

Livet går vidare, tänkte han, och i sina försök att övertyga sig själv så att han ett förnuftigt sätt kunde lämna känslorna för henne bakom sig. Viljan och erfarenheten sa att han måste, medan känslorna ville något
helt annat. Han visste att han var tvungen att fatta beslut med sig själv om hur han skulle agera.

Att vara rationell i sitt beteende tilltalade endast den del av honom som av erfarenhet hävdade att det skulle sluta illa, den andra delen ville fortsätta att tro och hoppas, att till sist även han skulle hitta rätt.

Insatserna var höga, han vågade inte riskera att förlora henne som vän, så till sist var det den avgörande punkten som kom att prägla hans beslut.
Att säga nej är fel, att säga ja är också fel. Det enda som är riktigt rätt, är att det är fel att inte säga något överhuvudtaget.

Det känns, tänkte han, som om man lever på smulorna från
lyckans välfyllda bord och att dessa smulor åtminstone skänker en viss guldkant på den grå vardagen. Vem vet… kanske livet var tänkt att vara så här, en form av livets berg och dalbana, där man hela tiden kastas från höga berg till djupa dalar, där uttrycket lyckan kommer lyckan går är det som gäller, och där de stunder när molnen verkligen har en guldkant är de stunder som ska livnära ett undernärt känslomässigt sinne under de långa dystra
perioderna av grådaskighet, kyla och mörker.

Men livet går vidare…. det kunde ju ha varit värre…. eller ?!


Del 4

"Hellre ensam i tvåsamhet än ensam i ensamhet."

Han hade skrivit ner dessa ord på ett papper, och de kom på
ett sätt att spegla den situation som han då hade befunnit sig i.
Innebörden av påståendet stod helt klart för honom, detta att av feghet inte våga bryta sig loss utan hellre acceptera ett kärlekslöst förhållande för att på så sätt för stunden få sinnesfrid.
Nu satt han med facit i handen och var väl inte helt övertygad om att han då hade fattat rätt beslut.
En ensamhet ensam är inte något som någon människa strävar efter, en ensamhet i tvåsamhet kan i vissa fall åtminstone innebära en viss delaktighet.

Och nu satt han här... ensam, och tänkte på varför, hur, vad, när, vem men kanske framför allt vad kärlek och närhet innebar för honom.

Detta:

- att längta efter någon.
- att känna saknadens tagg i sitt hjärta när denne reser iväg.
- att vilja vakna upp bredvid någon, och känna
värmen och bara studera linjerna någons ansikte.
- att drunkna i någons ögon.
- att dela sorger och motgångar med någon.
- att dela glädje med någon.
- att bara få hålla om någon.
- att drömma om någon.
- att finnas där för någon
- att förlåta och bli förlåten av någon.
- att åldras med någon.


Kort sagt att älska någon

Varför ska det vara så svårt att finna, tänkta han medan nattens mörker till sist skänkte ro till hans sinne.

Skriven av: Stampe