Han kunde vara trevlig

Han kunde vara trevlig. Oftast är han det också. Kliver på busen. Hälsar. Sätter sig. Pratar med folk.

Men han är aldrig den som tar upp ordet.
Han föredrar att lyssna. Trots att alla diskussioner och alla samtal är förutsägbara.

Han kan studera en person som han aldrig tidigare sett och veta exakt vilka ord personen i fråga kommer att framföra. Han kan i förväg veta hur en dialog mellan två personer kommer att föras.

Jo… han kan vara trevlig. Oftast är han det också. Men egentligen hatar han folk. Människorna är så jävla egocentriska.

Överviktiga är dumma och likgiltiga, de som är för smala är sjuka och de som faktiskt ser bra ut är ytliga.

Man kan få uppfattningen att han är trevlig. Att han är varm och att han trivs med människor. Men det är fel.

Mentalt så spyr han över dem. Han spottar, slår och förnedrar dem. Han hatar dem så intensivt att han inte skulle bry sig om följderna om det blev så att hans aggressiva tankar skulle övergå i handling.

Men nu gör de inte det. Nu sitter han där, inspärrad med sin mentala grinighet och ilska.

Det är inte för någonting de sagt eller gjort han hatar dem. Inte heller för hur de ser ut eller kanske är. Det är för hur han tror att de är som han hatar dem.

Allting är alltså byggt på förutfattade meningar som antingen kan vara sanna eller rena fördomar. Men det är han också medveten om. Han är även medveten om att hans sätt att se ner på alla människor närmast liknar fascism, trots att han egentligen är mot all form av förtryck.

I vilket fall så hatar han dem. De vet ingenting. De kan ingenting. De förstår inte.

Han är trött på all likgiltighet och all låssassolidaritet. På amerikanska filmer som alltid slutar lyckligt. På alla menlösa komedier med pålagda skratt. På alla manusbefriade såpoperor. På alla skrivna insändare, kolumner och ledare där folk har fel eller nästan går på intuition.
På ekonominyheter. På alla idiotdebatter. På alla som avbryter varann.

Människorna är så jävla egocentriska. Förstår ingen att världen är mer komplicerad än så? Man kan inte förklara en händelse från bara en vinkel.
Vad vinner ni på er likgiltighet och ytlighet? Vad får ni ut av att slösa värdefull tid på idioti?

Ja, ni vet ingenting. Ni kan ingenting. Ni förstår ingenting. Världen sträcker sig utanför er uppfattningsförmåga. Den är stor och omfattar många fler människor än dig själv. Så gör planeten Tellus en tjänst. Lägg inte ner värdefull tid på idioti. Försök att visa lite intresse för någonting annat än dig själv och din värld. Försök att visa lite solidaritet. Ja, solidaritet. Det är faktiskt inte så hemskt som det låter. Om du vill att andra än dig själv ska få det lite bättre så måste du visa lite solidaritet.

Jag lovar; det kan vara ett lyft även för dig själv. Plötsligt har du upptäckt en helt ny värld - utanför din egen - som du tar ett steg in i. Du får veta hur andra människor har det. Du blir upplyst och får helt nya kunskaper. Och du får idéer, ja idéer! Du blir kreativ. Det kan ju sällan utvecklas till någonting negativt, i alla fall inte om du nu visar riktig solidaritet.

Imorgon är du död. Imorgon har du förvandlas till jord. Din hjärna, som är naturens mest fulländade verk kommer då att ruttna. Rent biologiskt.

Så snälla. Låt inte din hjärna ruttna även rent bildligt. Låt din existens på planeten Tellus vara till mer nytta än bakteriemat och jord.
Lägg inte ner värdefull tid på idioti. Det är så mycket som behövs göras. Tiden rinner ständigt ifrån dig och många slåss också om att försöka stjäla din tid.

Våra liv är i sig det finaste som finns, trots många enstaka undantag. Det finaste du kan göra är att hjälpa en annan människa. Då ger du av din tid och på sätt och vis får din medmänniska den tid som då skulle vara din.

På så vis kanske man undviker fler enstaka undantag i framtiden.

Det händer ibland, dock alltför sällan, att han träffar folk som överraskar honom. Människor som faktiskt kan tänka själva och inte bara följer vågorna. Människor som värdesätter kreativitet, som förstår att världen inte bara är svart eller vit, som inser att man ibland måste se saker och ting ur ett större – eller ur ett annat – perspektiv och som inte endast tänker på sin egen lilla värld.

Då trivs han. Först när han kan prata med en person utan att det blir kliché och förutsägbart. När han kan prata med en person som vet, kan och förstår.
Först då verkligen trivs han med en människa och först då visar han riktig värme.

Men de personerna tenderar att svika honom. De försvinner just när han börjat älska dem. Just när han börjar trivas med dem. Just när förtroendets rötter vuxit sig djupa.
De hamnar någon annanstans och berikar någon annans liv.
Han är återigen lämnad åt sitt öde. Och han behöver dem så mycket.

Och han sjunker återigen in i grinigheten och hatet. Sveket gör att känslorna blandas med förtvivlan. Förtvivlan över att han nu vet att det finns fler som honom men att han likt förbannat står där ensam igen, mitt bland all idioti.

Och han är rädd. Rädd att denna strömvirvel en dag även kommer att suga ner honom i hålet.
Därför behöver han dessa personer så mycket. De är de enda som kan dra upp honom.

Nu står han ensam där igen och han är rädd. Därför isolerar han sig och håller sig undan.
Om han döljer sig tillräckligt bra kanske strömvirveln undgår honom.
Den kanske missar och tillfälligt drar vidare.

Skriven av: Tobias Tobiasson