Publicerat
Kategori: Novell

Han sitter i en stol

Han sitter i en stol, en obekväm stol i metall med ett ryggstöd som skär sig in mellan skulderbladen. Ståltråd är virad runt hans hand- och fotleder och hindrar honom således från att komma därifrån, det är kallt och skavande men han bryr sig inte om att fokusera på det. Väggarna är kala, som de alltid är, inte ett uns av personlighet. Varför skulle det vara personligt? Det har varit så många här inne ändå. Det är hans första, men han förstår ändå. Inte speciellt unikt.
En insekt kliver fram ur väggen och slår sig ner på stolen mitt emot. Inget bord emellan, inte en bunt papper eller ens en bandspelare, bara den svävande lampan. Krypet är minst två meter högt och nästan lika brett, dess trådlika ben sträcks ut över stengolvet och är precis så långt ifrån hans strumpklädda fötter att det är professionellt men ändå känns obehagligt. Ännu inget nytt.
”Tänker du berätta?”
”Berätta vad?”
”Du vet.”
”Du, det här är min dröm. Jag vill inte ha dig här. Flyg.”
Fasettögonen rör sig motbjudande genom varandra, och två av benen stampar otåligt i marken. Det är tyst ett tag. Han sitter lugnt stilla och rör sig inte under ståltråden. Blicken är stadig bakom håret som tvättades senast imorse. Nu är det lika smutsigt som för två veckor sedan. Han är så där sällsamt dåsig, inte dödstrött som man lätt blir i en totalt ointressant situation, och spanar uttråkat över väggarna och upp genom taket på de gröna, gräddtjocka molnen där ovanför. Gröna moln, minsann. Någon har haft roligt.
”Okej, vi försöker igen. Vet du varför du är här?”
Han ids inte svara. Den surrar ilsket, ett ljud i precis rätt och precis fel frekvens som sätter hörselbenen i rörelse och får hela huvudet att värka.
”Ge mig vad jag vill ha.”
”Varför?”
Surrandet blir högre.
”Därför att det är jag som bestämmer här.”
”Vad tusan snackar du om?” Nu börjar han bli arg. ”Hörde du inte vad jag sade? Det här är min dröm. Jag skiter fullständigt i om du så surrar till dess mina öron ramlar av eller om molnen där uppe är gredelina, jag behöver inte berätta någonting alls för någon av er. Jag kommer ändå att vara lika oskadd när jag vaknar. Om du tror att du kan skada mig så tror du fel. Jag kan bara tänka bort dig ur den här tidsslingan så finns du inte här längre. Hur låter det, att bli förflyttad till en annan dimension? Bara en tanke, så...”
”Nej!” brummar den, och han känner mycket väl igen den osäkra tonen gömd under vad som skall föreställa en myndig och befallande röst.
Hur nu ett kryp kan låta befallande. Det är väl det enda som fortfarande gnager honom. De måste ha bra teknik. Jäkligt kala väggar, faktiskt.
”Nåväl”, kommer det efter en kort stund. ”Vad vill du ha i utbyte?”
Han ler snett, blottar hotfullt tänderna. Sådärja, nu börjar de komma någonvart.
”Du vet vad jag vill ha”, kuttrar han lågt med sin mjukaste, mest vinnande och nästan förföriska röst.
Insekten är inte imponerad. Den funderar ett bra tag, tänker så länge att lampan hinner ändra form minst fyra gånger - från sjudimensionell boll till spegel som inte reflekterar någonting till gummihammare och tillbaka till lampa igen - och himlen hinner bli många nyanser svart nedanför dem. Han gäspar uttråkat och blänger fram den sjudimensionella bollen igen, den är i alla fall ganska intressant att titta på. Många dimsjok passerar genom rummet, genom dem och lampan, sjok fyllda av frusna alkoholdrinkar och tandläkare och en grupp gigolos som utmanande dansar fram röda fläckar på hans kinder. Trots det vägrar han att låta känslorna rubba honom utan sitter lugnt stilla och stirrar små stjärnformade hål i insektens kranium. Det är faktiskt mer lugnande än vad man kan tro. En liten tavla hade väl kunnat finnas, åtminstone? En liten suddig Michelangelo i ett hörn någonstans? Han sätter dit en Michelangelo utan att insekten märker något. Tavlan gör fula miner och grimaser bakom dess rygg. Han flinar tyst, klappar sin tavla på huvudet med ståltråden.
Efter ett årtusende och fyra sekunder säger insekten äntligen: ”Det verkar inte finnas något annat val. Det är ju din dröm.”
”Det är det.”
”Lovar du då att begrava den för alltid? Vi är också rätt trötta på att dras med i dina ändlösa cirklar, vet du.”
Han höjer frågande ögonbrynen. ”Ni?”
”Ja, jag och grabbarna. Det blir slitsamt i längden. Ingen sjukersättning och så. Du har ingen aning om hur lätt min sort får bronkit.”
Det är tyst i ytterligare två hundra år.
”Avgjort. Jag lovar.”
Insekten blir en pumpa som ler med två tänder, en gigolo nyper honom i baken och ett rött moln blåser krossade spegelskärvor i hans ansikte innan han slungas tillbaka med arton g-krafter och hamnar i sin säng igen, tillbaka i den realistiska världen. För en gångs skull är han inte blek, svettig, råförbannad eller livrädd. Han sträcker långsamt ut sig och gäspar belåtet, tar ny luft innan han rullar över på andra sidan och släcker lampan som på samma irriterande vis som alltid har tänts sedan sist.
Sådärja. Bara fyrtioen gånger kvar.

Skriven av: Salle

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren