Han som såg mig...

Mitt hem är välsignat.
Allt är välsignat som rör sig omkring mig.

Radion som spelar violin från Singapore som Lydia Tay.
Fåglarnas konsert när jag öppnar min altandörr.
Köket med fönstret mot världen.
Olika färger.
Blommor kaktus November.
Tomatplantor.
Frön under uppväxt.
Plastpåsar trädda över tomma mjölkpaket.
Blå hyacintglas är vackrast utan Hyacinter.
Hyacinter vissnar.
Hyacintglasens blå, djupblå blå, består.
Fönsterlampan med spetsduk, trädd över skärmen och blå rosett knuten kring sladden.
Kökets tysta morgon välsignad som du.
Som jag.
Som kaffekannan av keramik med äggvärmarhuva dekorerad med gula kycklingar och grönt gräs.
Gula blommor på vit botten
Bord och hörnbänk från båtinredning köpt på secondhand.
Biblar och blå dukar ligger på bordet från en båtinredning köpt på secondhand.
Inredningen byttes mot de ärvda möblerna när de gjorde för ont.
När minnet av stunderna i dem gjorde för ont.
Hindrade mig i min vardag.
Blev funktionshindrande.
Talade till och med om natten.
I tystnaden om dagen.
Till mig.
Bara till mig.
Det ingen annan såg, kände eller hörde.
Svart pedagogik som hos förtryckaren, den egenmäktige.
Egenmäktigt förfarande gör ont!
Den egenmäktige har glömt men den som förfars glömmer aldrig i seende!
Seende gör ont!
Seende frigör med tidens läkningsprocess genom nattsvarta timmar mot ljus!
Mot Koltrastens sång och välsignelsen av ett hem.

Den nya dagen med samma smärta, samma skulder, samma litenhet och kamp, är välsignad i ljuset
av Dig!
"Men när han kommer(helige Anden)skall han visa vad synd och rättfärdighet och dom är."
"Synd:att inte tro på Jesus. Rättfärdighet:Jesus återvänder till Fadern. Dom: denna världens
härskare är dömd."
Vad kan vara enklare?
Jesus har rättfärdigat sig själv och mig, på samma gång.
Domen handlar inte om mig.
Handlar om förföraren, den svarta pedagogiken.
Härskaren, förstöraren, lögnens fader på jorden.
Tellus, planeten, dit han störtades att förintas med den!
Han ÄR redan dömd!
Jag är inte dömd, skall inte dömas.
Jag är rättfärdigad tillsammans med Jesus hos Gud, hos Fadern. Hos Jag Är.
Anden talar.
Anden leder.
Anden hjälper.
Anden tröstar.
Anden bor, i mig, i dig, här på jorden.
Anden talar genom oss här där vi är nu.
Regnet vattnar.
Jorden dricker.
Mättar allt levande.
Återvinner det döda.
Levande kretslopp.
Jag i min tid.
Jag var som ett frö, en vattendroppe med liv.
Jag formades, jag föddes här, vid mina berg och vatten.
Stadens hus andas min historia, stadens gator mina fäders fotsteg i natten.
"Där problemen började" är här, för mig.
"Problemen" blir till välsignelser i Dina händer, i Ditt ljus, i Din skugga.
Du beskyddar, håller löften.
Är löftenas hållare.
Milda sånger, vemodiga sånger för mig tillbaka till femtiotalet, till uppbyggnaden.
Tiden för Förgätmigej och Liljekonvalj utburna i den svala hallen för sin starka dofts skull.
Där, utburen i hallen spreds doften i hela huset.

I den svala hallen fanns dörren, den vinkelklippta dörren målad i ljus gul färg.
En lösaktig nyckel formad som ett sigill upptill, alltid hotfullt hängande halvvägs ur nyckelhålet.
Bakom dörren, i två mycket små gömslen med sneda tak och omålade väggar av trä,
där fanns hemligheten inlåst.
Under hela min uppväxt fanns den inlåst där, osynlig för alla.
Där, då.
Men inte nu.
Inte längre.

Jag skulle inte tro jag var något och var jag något var jag som de jag kom ifrån.
Vilka kom jag ifrån?
Jag visste inte, inte då.
Det gjorde ont att inte veta vilka jag kom ifrån.
Jag skulle vara tacksam.
Jag var tacksam.
Jag skulle lyda.
Jag löd aldrig, lydde aldrig.
Jag var i vägen.
Jag försökte göra mig osynlig.
Jag var inte osynlig, kunde inte bli osynlig.
Var dömd att synas.
Jag försökte inte höras.
Kunde inte, inte höras. särskilt inte när jag började sjunga.
Grön, grönare, grönast som livet om våren med livets färg den gröna, som mina ögon.
Sprider sig med doften, en föraning som färgen omger sig med innan den syns i klart ljus.
I mina ögon speglar sig minnen som håller, som ger näring och kraft från tid;
"där problemen uppstod."
Generationer tillbaka återspeglas de i mitt liv.
Glimtvis. Ibland sammanhängande.
Ögonblick av min sanning ger ljus.
Eller mörker...

Jag står vid den stora julgranen i missionskyrkans festsal.
Den stora julfestsalen var stängd hela året.
Den svala salen med sina i ljusgrått målade bord och bänkar med eller utan ryggstöd.
Högt belägna fönster med rutmönster släppte in vackert solljus till ingen nytta resten av året.
Längst framme vid den höga predikstolen stod granen med levande ljus i manschetter med klämma.
Bredvid granen stod jag, fyra år och utan "fusklapp."
Jag kunde ändå inte läsa.
Med inövade ord stod jag bredvid granen.
"Över dem som bo i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart."
Var är dödsskuggans land, frågade jag.
Långt borta, svarade mor.
Jag hade övat.
Jag kunde utantill.
Jag sade högt med klar och tydlig liten röst så alla i salen hörde.
"Är hon så duktig?"
Förvåningen var stor.

Förvåningen var också stor hos mig när vi kom till festen.
Prästens fru kom och tog min lilla hand i sin, såg ner på mig och sa:
"Da, da... ska du på julfest?
Va looolittt...
Snart ska du få la, la...
Min dåvarande mor stod bredvid mig, nära mig en stund, vid kapp - och hatthyllan alldeles vid
ingången till salen.
Jag såg upp på henne och frågade:
Vad är la la som jag ska få?
Vad betyder da da?
La la betyder choklad och da da betyder goddag, sa mor.
Kan inte den tanten prata?
Jag var näsvis, en liten Näbbgädda.
Jag var nyfiken.
Jag var i vägen.
Jag var ful, smal och långbent.
Jag hade hål i alla mina mjölktänder.
Sidbena med hårt knuten rosett över smalt sjungande gummiband som fick hår och hårbotten
att ömma ont.
Jag var duktig när jag ville.
Hade lätt för att lära.
Sågs som lite klen.
Lite nervös.
Lite i vägen.
Som vintern när den fortsätter in i maj.
Som järnnätterna i juni när de förstör blommor och gröda.
När de förstör liv.
Jag förstörde någras liv.
Jag var i vägen.
Kraftig i vägen.
Kraftigt fel.
Kraftigt liten och i behov av att bli älskad.
I behov av att leva bland dem som förstod barns behov.
Var fanns de då?
Var finns de nu?

Den lilla stigen bakom husen bredvid häcken.
På lutande mark till bredden fylld av ljust mintgröna sammetsblad och vita små stjärnblommor vid den djupa lundens blandade träd, bikupor och bin,
Den fasta marken, spännande, farligt levande...
På den lilla stigen vandrade jag till söndagsskolan varje söndag .
Klockan var nio eller tio när den började.
På den stigen, förbi Kärleksbacken och kolonilotterna, mot missionshuset inbäddat i grönska, gick jag i fyra år varje söndag.
Mina små fötter och taniga ben bar mig i glädje mot söndagsskolan.
Mot prästen som också kom varje söndag. med sin svarta rock och delade vita krage kom han.
Hälsade på oss.
Berättade.
Spelade orgel med ett finger.
Berättade.
Visade upphängda bilder.
Berättade.

Så som prästen bemötte mig.
Så lärde jag känna Jesus...


Författare:

Publicerat

Dela: