Handelsministern som försvann i floden

Berättelsen handlar om en resa under regnperioden mellan Guinea Bissau och landet Senegal via Gambia. Normalt sett så borde en sådan resa inte vara möjlig men nu är det så i Afrika att många saker som är det här är möjligt där. Varför det är så går kanske inte att förklara så lätt. Vägen mellan dom två länderna är nästan inte befintlig när det är torrperiod och under en regnperiod är den mycket vansklig. Normalt sätt går inga färder där dom dagar regnet vräker ner. Nu var vi tvungna att göra resan för på vårt fiskeprojekt på ön Bubaque så hade tre kompressorer som försåg kylhuset med kyla samt tillverkade flakeice för fisken havererat. Hur det var med haveriet vet jag inte men svenska ambassaden hittade en fransk kyltekniker i buskarna någonstans och skickade ut honom till mig. Han konstaterade detta. Nu stod landet utan färsk fisk för det var ca 50 sjömil in till staden som vi fraktade fisk till. Då är man tvungen att ha is på fisken för resan tog ca 5 timmar om besättningen inte hittade på något annat under vägen. Ibland for man iväg för att plocka upp folk som ville resa in till staden och då mot en liten ersättning. Detta gjordes i smyg. Mitt jobb bestod i att utbilda besättningar i allt om navigation samt fartygskunskap etc. Nu var jag och min hustru med lille sonen ensamma där ifrån projektet för han eller dom två som var där innan hade rest hem och var borta i ca 8 mån. Dom pysslade med pingströrelsen också så det var kanske en del att göra inom det skrået också. Allt var nytt och troligen inte inkört på rätt sätt med rätt personal. Personalen bestod av inhemska varianter på kunnighet men utan lön till arbetarna så blev ansvarsfullheten lägre givetvis. Det är så även här hemma, längst upp först sedan allra sist den som gör jobbet. Nu var det total korruption i verksamheten och så har nog många projekt drivits i SIDAS beskydd. Nu hade dessa kompressorer havererat och fiskeprojektets ministerium i Bissau visste hur man skulle lösa det. Då träder den svenska attackdykarmentaliteten in och jag erbjuder mig att med en landrover köra ifrån Guinea Bissau till Dakar i Senegal. Detta var ett äventyr utöver det vanliga som passade mig förträffligt. En sak och det var att kompressorerna vägde ca 300 kilo styck. I en Landrover med en förarhytt och ett litet flak. Detta var vad som fanns att tillgå under regnsäsongen. Meningen var att jag skulle ha med mig Fransmannen ifrån Marseille som bara kunde kreol blandat med franska, givetvis korrekt franska också. Han visste det tekniska och kunde prata med dom i Senegal. Vi kunde inte nå några firmor för att boka tid för reparationen så det blev att resa på vinst och förlust. Ett villkor jag ställde det var att få köra för jag litade inte på någon annan. Sedan pengar för mutor. 10000 kronor fick vi med oss samt hotell betalda. Vi hade inga pengar för mynten i Guinea Bissau funkade knappt fram till gränsen. Fransmannens språk gick att förstå genom att vi pratade kreol med varandra. Gud vilken röra allt var. Den stora dagen var inne och vi hade lyckats få ned kompressorerna till båtarna för frakt in till staden. Det var inte lätt men kunde vikingarna frakta hela fartyg över land så skulle detta också gå. Allt lassades på den stackars landrover och vilken syn. Det skulle vara lättare att navigera efter stjärnorna än att försöka se vad vägen skulle ha varit. Papper ifrån ministeriet och papper ifrån ambassaden samt pengar i bältet runt midjan så var det dags. Ryktet hade gått och givetvis så kom det folk som ville åka med för en resa till Senegal med lite höns och en gris i släptåg skulle vara värt mödan. Stopp skrek jag av vild förtvivlan när alla hävdade släktskap med presidenten. En kunde få åka med och han skulle få sitta på kompressorerna hela resan. Lotten föll på en ficktjuv som jag direkt döpte till Senegals son. En tjuv skulle kanske vara värdefull och så var han liten. Han hade en farbror i Dakar men då visste jag inte att hans farbror var högste polisen i Senegal. Precis innan starten kom en man i fina kläder springande och han hade en portfölj i handen. När väskan nu inte bestod av hopflätade bananblad så måste denna man vara viktig. Han bad att få åka med men jag sade tvärt nej. Då talade han om att han var handelsminister och var tvungen att komma till Dakar. Tänk vad tvungna alla kan bli när det gäller. Jaha, då blev det så att jag körde och bredvid mig satt mannen ifrån Marseille och bredvid honom handelsministern. Nu fanns det inte mer plats i denna Landrover så moskiterna blev kvarlämnade i Bissau.
Resan startade under ett massivt skyfall som var relativt vanligt denna årstid. Det var kompakt vatten som föll och vägen blev en stridande ström. Bilen pustade och stönade likaväl som ministern. Vatten trängde in både uppifrån och underifrån samt dörrarna. Nu är dessa landroverns byggda så att luftrenare stack upp en bit så därför gick det att köra i relativt djupt vatten. Innan var jag kanske inte så duktig bilförare men en snabbkurs på 4 till 5 timmar avhjälpte saken. Ständiga skrik hördes ifrån ficktjuven på flaket när han studsade upp och ner på våra kära prylar på miniflaket. Fransmannen rökte sina stinkbomber och handelsministern tyckte det var trångt i hytten. Jag hade hyfsat med utrymme men så körde jag också. Vi slingrade oss sakta upp mot gränsen till Senegal med stora svårigheter. Plötsligt framför oss fanns ingen bro där det borde ha varit en. En mycket strid ström som kom tvärs och det som man skulle kunna kalla bred stig som vi körde på var helt borta. Handelsministern sken upp och sade att han visste att floden inte var så djup utan att vi kunde köra över med landrovern. Han var så vänligt att han lovade att gå före. Det var kanske bara 5 meter bredd men strömmen var stark. Herr minister drog upp byxorna en bit och började vada mot andra sidan. Jag körde sakta efter och ficktjuven hade nu klättrat upp på taket. Plötsligt fanns ingen handelsminister framför oss. Var tusan tog han vägen. Jag styrde snabbt mot strömmen och full gas så flög vi över till andra sidan. Väl på blöta men torra land så kastade vi oss ut för att leta efter honom. Vi trodde det värsta och jag kunde se arkebuseringspluton framför mina ögon vid återkomsten. Ministrar växer inte på träd även fast deras släktträd är stort. Vi sökte nedströms och där på en sten satt herr minister. Dyngsur både inom och utom. Vi tröstade honom med att han var en hjälte och sedan hjälpte vi honom tillbaka till bilen. Han var inte glad och ficktjuven var desto gladare för han gillade inga ministrar.
Nu var vi igång igen och eftermiddag när vi nu hade bara kilometrar kvar till gränsen. Då hände något som även fick mitt hjärta att hoppa upp i halsgropen. Framför oss dök gerillan upp i sin kamouflerade utstyrsel. Nu var goda råd dyra för vi jobbade ihop med ministeriet och det var deras fiender. Det slamrade till i hytten och ner på golvet for minister för hade dom fått tag i honom så hade livet slutat som minister m.m. Fransmannen svalde nästan cigaretten av skräck och jag visste inte vad man skulle göra. Bilen stoppades och en soldat kom fram till min dörr och började fråga vad vi var för personer. Jag blev lite förbannad och talade om att det vi gjorde var att åka för och laga några maskiner som var tvungna att bli fixade så att folket kunde få fisk och mat. Jag lade till lite viva la revelationen samt visade mina papper. Han kunde inte läsa men nickade när jag pekade på bokstäverna och sade att detta är en transport för folket. Pappret var fullt av stämplar och var verkligen avsett som en passersedel om vi mötte gerillan. Det visste inte jag för mitt intresse var pengar och pass. Soldaten försökte titta in i hytten men han var kort och min dörr hade fastnat. Han såg den rökande fransmannen som fasiken i mig hade en militärbasker på sig. Nu frågade han om vi var soldater och jag bedyrade att vår religion inte tillät detta och mössan var ett fynd och den blev så till soldaten nu.
Äntligen framme vid gränsen till Senegal och landet med alla moderniteter. Det fanns ingenting i Guinea Bissau men här hittade vi en liten restaurang med mat. Vi hade under sjumånader levt på ris och fisk och därför var det med stor lycka vi såg att matsedeln hade både paté och rött vin. Vi beställde in ett kvarts kilo paté per person och potatis med kött. Jag och fransmannen var inte muslimer så vi tog varsin helflaska rödvin. Ministern klämde några öl i smyg men ficktjuven fick en Coca-Cola och hans dag var räddad. Maten var underbar men jag hade en skammens tanke när jag tänkte på min familj som var kvar på Bubaque och åt fisk.
Jag kände mig bättre till mods när jag betalade med SIDAs mutpengar. Nu var vi mutade. NU gällde det att dra på för att komma till Gambia innan mörkret. Här var vägarna mycket bra men regnet fortsatte. Mörkret kommer lika fort som du vrider på en strömbrytare. Framför bilen tyckte jag att något rörde sig och det var gränsposteringen. Det finns inget lyse eller el heller för den delen. Efter mycket dividerande så fick vi passera bägge kontrollerna för gränspolisen var inte van med att någon kom och störde i planeringen med tunga ögonlock. Vi kom fram till Tendaba camp och där kände jag alla och det blev ett glatt bemötande. Dans och sång och sedan sova i en hydda. Det var toppen tyckte vi.
På morgonen fick vi frukost och många kramar hit och dit så fortsatte resan mot Senegal. Nu var det bred och fin väg och solen visade att den fortfarande fanns kvar. NU kom vi till gränsen igen in till Senegal. Där tog det stopp. Våra papper var inte värda vitten så nu var goda råd dyra. Mutpengarna var bra att ha och jag behövde ha dessa i Dakar för vi visste inte hur länge vi skulle bli där. Ficktjuven dök upp och pratade samma stamspråk som polisen och det gjorde att vi som en gåva till honom överförde några franc. Han sade att normalt sett brukar han aldrig ta emot gåvor men eftersom vi hade Senegals son med oss så gick det bra. Det visade sig senare varför han släppte oss. Troligen delade han gåvan med ficktjuven. Alla är tydligen släkt med alla där.
Nu kunde vi skymta staden Dakar framför oss. Den var stor och nu fick tjuven visa vägen för detta var hans hem. Vi släppte av ministern vid ett hus som hans bror ägde och han sade att han kommer att simma tillbaka till Guinea Bissau om det var nödvändigt, för åka med oss hade han ingen lust med. Vi tog farväl och for iväg för att hitta företaget som kunde laga våra kompressorer. Efter någon timmas letande fann vi dem och till chefen överlämnade jag pappret som ministeriet i Bissau skrivit. Nu fick vi besked om att det skulle ta minst tre veckor att fixa dom. Tre veckor i Dakar som är syndens näste och en stad med allt i. Gott om tjuvar och banditer. Vi tog in på hotell efter kontakt med ambassaden och dom tyckte det var bättre att vänta tills dom var klara. Jag tänkte på min familj som var på Bubaque och hade fisk att äta men inget mer. Det fanns en gammal portugisisk familj där som bott på ön i 35 år och eftersom min hustru var portugisiska så kunde dom umgås. Fast ålderskillnaden var mycket stor men vad gör det i en värld full av märkligheter. Ambassaden i Bissau lovade att med en helikopter skicka ett meddelande till henne. Pang bom nu skulle vi göra Dakar. Nu kom en mycket stor överraskning till oss på hotellet och det var ficktjuven tillsammans med en hög polis. Jag tänkte direkt att nu hade man troligen gjort något galet. Men inte, för vi fick reda på att hans far eller farbror var den högste polisen i landet och nu var det bal på polisakademin för nyutbildade poliser. Vi blev inbjudna som ett tack för att vi släpade med ficktjuven till Dakar. Familjebanden är starka i Afrika oavsett kvalitén. Nu kom vi till balen i kakidress och träskor med amerikanska flaggan på. Fast vad gjorde det vi blev placerade vid ett bord och vi var hedersgäster. En anledning var nog hur jag fixade detta med gerillan för hade dom tittat i bak och hittat honom så vet man inte hur det gått. Vi lyssnade till orkestern och mat fanns samt att polischefen förärade mig med en flaska whiskey. Muslimer jag vet inte för på den tiden så var dom människor och inte fanatiker. Vi kände oss nog lite dumma i sällskapet för vi liksom inte platsade in, tyckte vi. Jag fick en snilleblixt och det var att gå fram till orkestern och beställa en låt som jag hört och den handlade om det fattiga Afrika och att hjärtat blöder för det Afrikanska folket. Hur jag kom på detta vet jag inte men jag lovar att det gick hem. Det kryllade av ministrar där och andra höjdare och samtliga for ut på dansgolvet och ett tal hölls till mig för mitt fina hjärta mot det Afrikanska folket. Det roliga var att det inte var för mig balen hölls men i Afrika så öppnas hjärtan som inte finns på många ställen. Har folket tagit dig till sitt hjärta så blir du aldrig bortglömd.
Vi tillbringade dagarna med att först kolla företaget om det rörde på sig och sedan strosade vi igenom staden för det fanns mycket att se på. En och annan smart ficktjuv sprang vi på men vi visste om dom. Jag var hemma hos en svensk som hette Leif Ståhl och blev bjuden på en fantastisk middag. Han var gift tror jag med en Senegalesiska som i sin tur berättade om Senegal. Leffe sysslade no med allt där mellan affärer och turistverksamhet. Han kände alla som var värt att känna.
En annan rolig händelse utspelade sig på natten på hotellet. Det knackade försiktigt på dörren och där stod två helt sagolika kvinnor och dom var faktiskt vackra. Dom hade blivit ombedda att hälsa på oss av någon och av vem fattar jag än i dag inte. Jag lovar att dom skulle få vem som helst att tappa andan och hon som pratade med mig på kreolliknande språk berättade att hennes far låg utanför Dakar med en karavan kameler. Hela hennes familj var där och hon ville att jag skulle hälsa på! Jag kors i himmelens namn för då hade man nog blivit karavannavigatör eller liknande. Nu gjorde jag aldrig det för jag hade redan en familj. Jag tyckte att hon doftade egendomligt och frågade om hon inte ville duscha. Hennes stora vackra ögon tittade på mig och sade att det var en parfym. Jag förstod att i öknen så fanns det nog ingen deodorant så jag frågade vad det var för parfym. Hon log med alla vackra tänderna och berättade att det var GETMJÖLK! Jag skrattade våldsamt och var på väg att få hjärtstillestånd och fransmannen garvade ännu mer för den flickan som pratade med honom luktade än värre. Troligen hade hon kamelmjölk på sig. Jag tvingade in bägge i duschen och där fnittrade dom och hade det roligt. Ut steg dom exakt så som vår Herre skapat dom. Vackrare kvinnor har jag aldrig sett om jag skall vara ärlig. Nu var det inte frågan om något mera för detta var ett naturligt beteende hos dom. Jag funderade ett kort ögonblick att lämna Landrovern och fortsätta med en kamel. Idag när jag inte är gift längre skulle jag ge allt för att få se en sådan enormt vacker kvinna igen. Jag är övertygad om att jag aldrig får gör det. Sådant är livet.
En dag dök handelsministern upp för han visste att jag hade lite Sidapengar kvar och ville att jag skulle betala en säng som han köpt. Han menade på att om han sov gott om natten så fattades det bara kloka beslut där Sida var med. Jag svarade att det var det löjligaste jag hört och ville han ha några pengar så gick det bara om Sida i Stockholm sa att det skulle ske. Han insåg att det var större chans att det skulle börja snöa i veckan än att få mig att dela med mig av levebrödet jag hade i fickan. Det gick inte att ha det liggande på hotellet så påsen hängde innanför byxorna. Det kanske var därför dom inte åkte ned när dom vackra var på besök.
Nu hade vi besökt varenda bar i staden och gått upp i vikt och kompressorerna var klara och den jobbiga hemfärden skulle bli av. Det var en massa mer skräp som skulle ombord och skulle till ministeriet Pesca i Bissau. Låda på låda och så är det och tydligen finns en tyst telegraf som man inte vet om för hur kunde behovet plötsligt vara så stort. Matolja och pasta samt lådor med konserver. Jag lyckades med möda att få in en säck potatis samt en enkel trampbil till min son. Det var så fullt på flaket att vid hemkomsten så stack ratten på trampbilen upp genom pressningens tak.
Regnet fortsatte som vanligt men vi körde med en totalt överlastad bil mot Guinea Bissau. Vi hade tre flaskor gas på flaket för att fylla kylsystemet med. Felet ifrån början var nog att fel gas hade hamnat i systemet.
Nu gick det inte att köra för fort och på kvällen i hällande regn samt totalmörker kom vi fram till gränsen mot Gambia. Vi stod utanför vaktkuren och väntade och väntade ingen kom ut för det regnade. Jag blev sur och slet upp deras dörr och frågade om dom sov. Nu blev dom sura för det drog kallt när dörren for upp. Frågade om jag fick köra. Nej, vänta för dom ville ha en lista med allt gods vi hade ombord. Hur skulle det gå till? Dom ville ha en liten bonus förstås men se där tog det stopp för vi behövde dom sista pengarna till att bo på Tendaba med. Vakten blev sur och sade att vi skulle lasta av allt så dom fick se vad vi hade. Nu var det ren idioti av dom och jag blev förbannad och sade att dom kunde göra det själva och vi hoppade in i hytten och jag startade motorn för att ge oss lite värme. En timme gick och sedan for en soldat ut och viftade med geväret och skrek att vi skulle försvinna innan han blev arg eller tappade kontrollen. Han verkligen hotade oss och jag kan förstå att det måste vara svårt att sova när en bil stod och brummade och avgaser sökte sig in i huset. En rivstart och iväg innan jag ströp dom. Någon mil därifrån så hade Gambianerna en vägkontroll och tullstation för inkommande trafik ifrån Senegal. Dom skulle förstå att det fanns pengar att hämta här för det sättet var naturligt på den tiden. Spärren var nedsläckt när vi kom smygande och stannade en bit ifrån. Vid kontroll så såg vi att alla låg och sov för trafik vid denna tid på året skedde bara i dagsljus möjligen. Nu var goda råd billiga. Jag sade till fransosen att vi skjuter landrovern förbi vaktkuren. Sagt och gjort det var tungt men när den fått rull så var det inte så svårt och backar finns inte där. En bit bort så kastade vi oss in i bilen och drog iväg och dom kunde inte göra något om dom upptäckte att vi redan var inne i Gambia samt dom hade inget fordon eller telefon, så det så. Framkomst till Tendaba och sedan iväg i gryningen. Gränspassagen vid Senegal till Guinea Bissau kostade lite men det var det värt för dom var trevliga och vi behövde inga pengar i Bissau för det fanns inget att handla ändå.
Väl framme så startade jobbet med att frakta ut den till Bubaque och att installera allt. Fransmannen lovade att göra detta under en vecka men sedan var han tvungen att resa hem. Ett glatt mottagande på ön och familjen blev glad och alla fiskarna för nu skulle dom kunna fiska igen och sälja fisken i staden. Pengarna köptes bensin för samt avbetalningar på det dom fått i nät av SIDA. För det är så att på låg nivå så skall det betalas medan dom på höjden slipper. Så är det alltid även i dagens samhälle här hemma. Fy tusan vilket system.
Installationen gick bra men sedan började problemen. Han fick det inte att fungera och nu var goda råd dyra. Jag kunde inte mycket om hur värme kunde bli is men jag försökte förstå vad han gjorde. Dagen var inne och han var tvungen att resa hem. SIDA erbjöd bra betalt om han stannade men det vägrade han. Problemet var nog problemet! Där stod vi och ett antal fiskare satt runt anläggningen och klagade. Folk i staden fick ingen fisk så det blev bara ris att äta samtidigt började oroligheter i landet på grund av matproblem. Mitt gråa hår började här. Som tur var så hade jag varit ubåtssjöman och lärt mig en del om scheman etc. Jag vill inte hävda att jag är duktig men klarar av logiskt tänkande en smula samtidigt som jag är sjukligt förtjust i problemlösningar av praktiska saker. I flera dagar försökte jag fundera ut hur den skulle fås att fungera och nu var inte anläggningen en liten utan det behövdes en stege för att komma upp i den. Jag förstod att gasen skall göra kyla och att påfyllningen inte var rätt gjord. Nu hade vi bara tre flaskor gas till hela anläggningen så inget fick spillas. Jag fastnade för en ratt som visade sig öppen men åt fel håll. Skylten satt fel. Jag körde igång allt och vred på ratten. Gasen strömmade in och ledningar blev kalla. Uppe i trumman som bildade flakeice kom banne mig isen och då visste jag att den fungerade. Det var inte utan att jag sände en tanke till högre makter om tacksamhet just då. Det rasade ut is och så bra hade den aldrig gått innan. Nu slumpade det sig att SIDA hade bett en speciallist ifrån Thermokyl komma ner för att fixa detta. Nu hade anläggningen gått i tre veckor utan problem när det lilla sportplanet med Thermokyls specialist ombord landade. Han hämtade och for direkt ner till anläggningen och gick igenom allt. Resultatet blev att allt var helt korrekt utfört och nu skulle det inte bli några problem mera. Gissa om jag fick beröm av honom och det behövdes efter allt slit. Han berättade att han var tvungen och dra iväg för en militärkupp var på gång inne i Bissau. Farväl och så for han och nu dök det upp andra värre problem i fjärran men det är ett annat kapitel. Detta är skrivet med sanningen som förebild och en verklig händelse i det tysta av
David Teddy Engberg verksam i Guinea Bissau 80 till 81.

Skriven av: teddyengberg