Handlar det om kärlek?

Glömmer aldrig den dagen, dagen då mitt liv både började och slutade.
Där satt jag, hos min killes syster och drack kaffe....
Min kille satt brevid, du satt mittemot.

Jag, en trendsäker, blond, söt och rosig 26 årig tjej med en dotter och en snygg kille som jag spenderat de senaste 10 åren med.
Vi är lyckliga, vi lever socialt, många vänner och bra jobb!

Jag kommer från ett tryggt och fullständigt normalt hem, trots att mina föräldrar separerade redan före min första födelsedag, min mamma gav mej ett enormt självförtroende och en obändig vilja.
Under tonåren utveklade jag en rädsla..en rädsla att visa svaghet, i mej fanns inget utrymme för sårbarhet, främst inför mej själv men åxå inför kompisar, jag blev en människa som inte vek undan för något...en stark, glad och smart tjej med massor med komisar men med få vänner....dvs såna som fick komma ända in.

När jag var 17 år träffade jag min kille, en hipp och kaxig inne-kille, för första gången blev jag kär, vi hade våra svåra stunder där i början, han kom från hemförhållanden jag inte ens kunnat fantisera om.

Hans pappa, en numera ren heroinist vilken han inte träffat på 10 år när jag kom in i bilden.
Hans mamma, åxå hon 'ren' heroinist med ett förflutet som prostituerad, numera desperat putsande på en välordnad fasad, ny man, nya vänner ett bra jobb...å hopplöst förlorad i ett tablett missbruk.
Två äldre bröder på sin pappas sida från ett tidigare förhållande, en död i en överdos, den andre tandlös, hopplös och med adress Sergels torg...
En yngre halvsyster (med en alkis till pappa) som han delat sin uppväxt hos mamman med, präglad av sin uppväxt hamnade hon snabbt snett, totalt utan självkänsla, det dröjer inte länge förrän hon är flitig användare av amfetamin, introducerad av sina vänner men det skulle dröja många år innan jag fick reda på det.

Jag och min kille börjar bygga ett liv tillsammans, vi kommer närmare och närmare...våra liv flätas för alltid samman.
Vi lever ett liv lite på sidan av hans familj utan att för den skull förneka eller förakta dem, under den här tiden växer en enorm förmåga att känna empati för människor samt ett starkt behov av att förstå människor, deras situationer och deras val, har många gånger gråtit nätterna igenom, förbannat vår värld och all orättvisa.

Åren gick och vi fick en dotter som precis börjat skolan, allt var verkligen bra...ända tills min kille kom hem en dag efter jobbet, han sa att han hade något att berätta för mej.
Han talade om för mej att han hade testat amfetamin, han försäkrade mej att det bara skett vid ett fåtal tillfällen samt att det var en i princip ofarlig drog.
Med min medfödda nyfikenhet var det en omöjlighet att tacka nej till erbjudandet om att testa...den gången blev jag förälskad för andra gången.

Tiden som följde innehöll passionerad påtänd sex, vi hade alltid stått varandra nära men nu var vi oskiljaktiga.
Vårt hem var alltid skinande rent tack vare de lördagar vi ägnade åt att snorta affe
och städa.
Alla i vår omgivning ,med undantag från min svägerska som var vår länk mellan de två världarna, var precis som vår dotter omedvetna om vad som höll på att ske mitt framför deras ögon.

Det var ungefär vid den tidpunkten vi en dag satt hos min svägerska och drack kaffe,vi hade åkt dit för att hämta två gubbar till helgen.
När vi kom in kände jag den mest intensiva blick jag känt borra sej in i min kropp, jag kände hur mina bröstvårtor styvnade under det tunna linne jag hade på mej..jag kände mej naken umder hans blick.
Jag stapplade med flackande blick mot matbordet och sjönk ner på en stol, vågade in se vem ägaren till dessa ögon var.

I det ögonblick jag lyfte blicken och mina ögon mötte hans var jag fast, han sträckte fram handen över bordet och presenterade sej som Micke.

Hans ögon var mörkt blå, ögonbrynen var vackert välvda och nästan svarta hans kinder var bleka och insjunkna, hans läppar var lätt åtskilda och jag var tvungen att hålla mej i bordskanten för att inte luta mej över bordet och kyssa honom.
Hans huvud var rakat och hela han var märkt av destrukitiv livsföring...

Våra blickar möttes för att aldrig mer släppa taget, hans kropp som skälver under min, hans läppar som öppnar sej för mej.

Det var den dagen jag gav min själ, för att aldrig få den tillbaka.

Min kropp som skälver under kanylen, hans ögon som säger att han ska ta mej till himmlen.

Hans armar omkring mej, hans andedräkt nära...jag sträcker ut armen, rycker till när kallt stål stryks mot huden...

Jag försvinner...jag kommer aldrig att återfå min själ..den kommer alltid att tillhöra dej.

Skriven av: