Hänförelse

Det här, kära läsare, är en berättelse om kärlek. Det är också en berättelse om mina känslor och om en flicka som jag kallar för Lo. Jag kallar henne Lo för att jag tycker att det är ett vackert namn. Jag undrar om hon skulle gilla att bli kallad för Lo? Det får jag aldrig reda på.

Kanske anar ni nu att detta inte är en berättelse om lycklig kärlek. Men jag vill inte att ni ska dra några förhastade slutsatser – detta kan mycket väl vara en berättelse om lycklig kärlek om man läser den på rätt sätt.
Det skulle glädja mig mycket om ni läste den med ett öppet sinne och försökte svara på frågan sen. Lycklig kärlek eller inte? Jag vet inte längre.

* * *

För några år sen arbetade jag i Göteborg åt ett litet bolag som nätt och jämnt hade överlevt den kris som drabbade alla sveriges it-bolag i tjugohundratalets början. Firman skulle visa sig vara ganska seglivad, men den ihållande branchdepressionen knäckte den till slut två år senare. Jag hade redan lämnat det sjunkande skeppet när det hände.
Bolaget, var namn inte är intressant, var inte tillräckligt litet eller tillräckligt stort för att överleva. Så säger jag ofta.
När jag jobbade där träffade jag Lo. Och blind för så mycket saker som senare skulle lysa mig starkt i ögonen ignorerade jag henne, jag visste inte vad hon hette och jag hade ingen lust att ta reda på det.

Det tog som sagt ett tag innan jag upptäckte henne. Först trodde jag att det var desperation – hon var trots allt den enda person som rimligen kunde intressera mig på jobbet – men jag hade fel. Eller – nej, jag ska inte försöka lura mina läsare. Jag vet helt enkelt inte vad som hände.
Men jag vet det här: plötsligt och helt utan förvarning var hon allt jag kunde tänka på. Allt jag kunde se var hennes, hennes miner, hennes rörelser och hennes karakteristiska små egenheter – en hel massa små saker som egentligen inte borde intressera mig.
För hon var inte vacker och jag var en ytlig person. Jag ska inte säga att hon var ful, men på närmaste torg skulle det aldrig ta mer än en minut att hitta någon vackrare. Ändå fanns det något i hennes alldagliga utseende som inte fanns i andras alldagliga utseenden, något som kanske bara jag kunde se, men som jag framför allt inte kunde sluta se, hur mycket jag än försökte.
Och försökte, det gjorde jag. Jag koncentrerade mig på mitt arbete med en energi som inte klädde min naturligt lata person alls. Jag aktiverade mig. Jag tränade. Men jag glömde inte.
Varför jag hela tiden försökte glömma henne det vet jag inte. Kanske var jag medveten om den sjukdom som höll på att sätta klorna i mig innan den bröt ut, kanske var jag bara rädd för att bli förälskad. Lite rädd för att bli förälskad var jag naturligtivs, men det är jag alltid och jag tror inte att jag är ensam om det.

Första gången jag verkligen såg henne var på ett möte, naturligtvis. Jag var uttråkad, naturligtvis. Hon satt mitt emot mig och jag upptäckte plötsligt och till min förvåning att jag stirrade på henne. En bidragande faktor, det erkänner jag villigt, var hennes tunna vita blus. I just det där ögonblicket när jag kom på mig själv med att stirra på henne följde jag med blicken en mjukt böjd linje som hennes bh markerade på hennes runda bröst. Jag blev alltså inte förvånad – och inte heller tror jag att det förvånar er läsare att få höra om en ung, ensamstående man som lite i smyg studerar en kvinnas kropp.
Jag tittade på hennes ansikte. Hon hade lite öppen mun som i kombination med hennes lite trötta ögon gav henne vad jag antar många skulle kalla en lite korkad uppsyn. Jag såg det, men sjukdomen var redan över mig och jag accepterade det inte. Jag såg bara mjuka läppar och ögon som dunklades av erotiska njutning, en ung, vacker kvinna som bara jag kunde se.
Slutligen slet jag blicken från henne och tittade åt ett annat håll. Jag förväntade mig att glömma henne då, när min av uttråkning framkallade upphetsning lade sig. Det fungerade inte. Så länge hon satt kvar ville inte mina blickar vila på något annat. Och vem kan klandra dem? Hon var så vacker där hon satt, mitt bland allt fult och tråkigt, som en blomma i asfalten, en vacker röd ros i en oändlig asfaltsöken. Så kändes det!
Varför kunde jag inte sluta titta på henne? I mina tankar försökte jag framkalla andra bilder, ja, jag försökte till och med tänka på fotboll för att slippa se henne framför ögonen. Det fungerade naturligtvis inte. Varför är hon så förbannat intressant? frågade jag mig själv. Hon har en tråkig frisyr. Hennes näsa är lite kort och sned. Hon har inga vackra drag!
Ni märker kanske redan att jag saknar de ord som behövs för att beskriva skönhet. Tyvärr. När jag tittar på något vackert så känns det som om det är för vackert för att beskriva i ord, när mina ord ändå aldrig skulle göra det rättvisa. Så känns det när jag tänker på Lo. Hade jag varit en bättre betraktare och en större poet så kanske jag hade sett och förmedlat till er det där ogripbara vackra i hennes drag, det där som jag inte kunde se när jag ilsket skärskådade hennes yttre.

Efter det där första mötet såg jag henne mycket oftare. Vi pratade med varandra ibland, och eftersom vi på sätt och viss arbetade tillsammans lärde jag känna henne lite bättre. Jag försökte försiktigt – så oerhört försiktigt! – att ta reda på små detaljer om hennes privatliv. Hade hon någon pojkvän? Vad umgicks hon med för folk och vad gjorde dom? Var bodde hon? Jag fick en del svar, men många saker kunde jag aldrig veta helt säkert.
Att hon inte hade någon pojkvän var jag helt säker på. Likaså var jag helt säker på var hon bodde och varifrån hon kom. Inte för att det intresserade mig speciellt mycket. För mig var hon den hon var, den jag såg och pratade med och beundrade, oavsett vem hon var när jag inte såg henne.

Ibland klädde hon sig helt i svart. Både hennes åtsittande svarta tröjor och svarta byxor veckade sig lite när hon rörde på sig och förstärkte på något sätt hennes former. Jag kunde inte sluta titta på hennes kropp, i smyg naturligtvis, men jag kunde inte sluta titta. Det fanns saker man inte fick missa – som när hon satte sig ner med händerna i fickorna och hennes bröst trycktes ihop. Jag är så ytlig (och möjligen lättroad, om det är ett passande uttryck).
Angående bröst – vid ett tillfälle försökte jag formulera en maxim (något jag tyvärr har utvecklat lite av en svaghet för att göra) angående detta fascinerande fenomen. Den lät så här: ”Bröst hos kvinnor är som makt hos män – det är vansinnigt attraktivt, men det går inte att förklara varför på ett rationellt sätt”. Jag skäms nu när jag skriver det, ibland kan jag vara så fjantig.

Jag antar att hon inte visste vad jag kände för henne. Inte så konstigt egentligen, jag visste det knappt själv. Kärlek eller besatthet? När jag funderade på det då, för länge sen, bestämde jag mig istället för hänförelse. Besatthet är för kraftfullt och kärlek är något som man gärna vill ska vara ömsesidigt. Så här i efterhand tycker jag nog att kärlek är ett bättre ord.
Men hur förklarar man sin kärlek för någon som man praktiskt taget har ignorerat i flera månader? Om jag hade visade mitt intresse från första början hade det varit en annan sak, det är inget konstigt med en kille som blir intresserad av en tjej. Men det är lite konstigt med en kille som visar det först ett halvår senare. Eller är det inte det? Dessutom hade hon kanske inte ännu upptäckt mig på samma sätt som jag upptäckte henne? Kanske skulle hon inte upptäcka mig förrän jag berättade allt för henne?
Hur som helst tycktes jag aldrig hitta ett läge att komma ens i närheten av att visa mina känslor för henne. Och om sanningen ska fram så hade det inte så mycket att göra med att vi hade känt varandra som arbetskamrater en längre tid. Nej, jag visste nog helt enkelt inte hur man gör.

En dag några månader efter det där första mötet gick hon förbi min arbetsplats. Jag frågade om hon var på väg till mötet. Det var hon. Ingen var där men på hennes förslag gick vi ändå in och satte oss, och på mitt förslag satte jag mig i stolen direkt till vänster om henne.
Hon hade med sig en ansenlig mängd prylar: en blå pärm, fyra buntar papper, en bok, en allmanacka, ett anteckningsblock, två pennor och en kaffemugg. Hennes underbara naiva ambition! Jag satt mig ner nervöst. Kan det här vara tillfället jag har väntat på? Jag tittade på klockan, vi hade säkert ett par minuter för oss själva innan någon kom.
På ett lite gulligt klumpigt sätt placerade hon alla sina föremål på bordet. Sen satte hon sig ner, och i det svaga vinddrag som följde kunde jag känna hennes doft. Hon luktade alltid så gott.
Jag pratade med henne. Jag minns inte vad jag sa, men det var inget jag inte hade sagt till vem som helst. Försökte nog skämta lite. Varför pratade jag inte om något intressant? Vad ska du göra i helgen? Det kunde ha varit en bra start. Istället kom alla andra och tillfället var förbi.

Hon tittade på mig! Helt klart tittade hon på mig, och när jag vände mig - försiktigt - åt hennes håll tittade hon ner i sitt anteckningsblock. Försökte hon få min uppmärksamhet? Nej, jag inbillade mig antagligen.
Hon strök ganska våldsamt över något som hon hade antecknat på blockets vänstra sida. Brukar hon skriva på båda sidorna? Nej, jag tror inte det. Nej, det gör hon inte, hon antecknar – precis som jag! – bara på höger sida. Skrev hon något till mig på vänstersidan, något som hon sen strök över när jag i min ouppmärksamhet misslyckades med att lägga märke till det?
Lite senare tittade hon på mig igen, men den här gången var jag beredd. Jag möte hennes blick, om än bara hastigt, och även den här gången tittade hon snabbt ner i sitt block. Jag följde hennes blick och upptäckte att hon med pennan pekade mot en anteckning på blockets vänstra. Jag lutade mig åt hennes håll, kanske lite mer än nödvändigt, för att kunna tyda hennes handstil, som för övrigt var lite barnslig.
Hon hade skrivit 'Förstår du nu vad jag måste stå ut med?'. Ett skämt. Jag log mot henne, och vi skrattade lite lätt, inte högt med tillräckligt högt för att framkalla lite nyfikenhet. Jag slutade skratta, försökte se allvarlig ut och tittade rakt fram.
Fan också! Så naiv är jag väl egentligen inte? Trodde jag att hon skulle skriva en kärleksförklaring i sitt block och visa mig på ett möte? Nej, jag trodde inte det, men jag hoppades det, och det är nästa lika illa. Du måste inse, sa jag till mig själv, att hon inte tycker om dig. För henne är du en kollega och inget annat. Om något romatiskt skulle hända så skulle det ha hänt för länge sen! Det är för sent!

Efter min ynkliga missuppfattning på det där mötet tyckte jag att mitt intresse för henne svalnade något. Men så här i efterhand kan jag se hur fel jag hade, mitt intresse svalnade inte utan övergick i ett annat sorts intresse. Jag antar att jag aldrig trodde att jag skulle kunna få henne, därför blev inte smällen så stor när jag slutligen accepterade det.
Men jag tyckte ändå att mitt intresse svalnade. Kanske berodde det på att jag vill att det skulle svalna. Om hon inte brydde sig om mig varför skulle jag bry mig om henne? Jag var svartsjuk på en för mig okänd person som hon älskade på ett sätt som hon aldrig skulle komma att älska mig. Men mitt ointresse fungerade bara på ytan, innerst inne var jag samma obotligt förälskade dåre.

Den 16 augusti var en katastrofal dag. Det regnade ute och jag började bli förkyld. Något var så uppenbart fel när jag knappt tittade åt Los håll när hon passerade mig på morgonen. Jag tittade knappt! Hennes hår var uppsatt i en liten tofs, hon var lite blöt av regnet och hon hade den där vita blusen och blåa jeans – och jag tittade knappt!
På kvällen den 16 augusti omkom Lo i en trafikolycka.
Den 16 augusti var en katastrofal dag.

Jag skulle aldrig kunna hålla ett tal på en begravning. Sorg gör mig stum. Hon dog i en trafikolycka samtidigt, tror jag, som jag åt tårta på jobbet. Hon slutade tidigt den dagen.

Jag sade upp mig och lämnade företaget två månader senare, men jag lyckades trots alla olyckliga omständigheter hitta ett nytt jobb efter bara ett par veckors arbetslöshet. Jag hamnade på ett större företag i samma branch och samma stad.
I början saknade jag henne så vansinnigt mycket. Jag bytte jobb för att slippa bli påmind om hennes död. Inte för att slippa bli påmind om henne! Nej, jag ville bli påmind om henne, och jag vill det än idag.
Jag skriver att jag saknade hennes så vansinnigt mycket i början. Saknar jag henne inte längre? Nej, egentligen inte. Ni förstår, den Lo jag älskar var egentligen aldrig en fysisk person för mig. Det låter så billigt. Men så var det, så är det – jag älskar en bild av henne som är perfekt. Hon var inte perfekt, det vet jag, men...

Jo, förresten, hon var perfekt. Perfekt.

Skriven av: David Janiczko