Hangover Trails - Eller den .....

HANGOVER TRAILS - Eller den långa vägen tillbaka.


Om jag varit lika medveten om myrorna på stigen som de var mig så hade jag kanske försökt att undvika dem. Min framfart torde ha tett sig som en smärre naturkatastrof i deras lilla värld. Jag släpar mig fram, så där lite förstrött som bara en varm, solig sommarmorgon kan få en att göra.

Ett ljud, inte alls olikt en otäckt dov tandläkarborr hejdar mig. En humla studsar förvirrat genom blå-bärsriset en bit därifrån. Undra om han vet vad han söker efter. Förmodligen efter en smörblomma, det brukar de göra den här tiden på året. En viss förundran över denna lustiga företeelse fyller min ömmande hjärna. Till skillnad från humlan så vet jag vart jag är på väg och att jag inte kan flyga dit, så jag höjer blicken och ser stigen ringla vidare genom skogen.
Allt medan jag slutar tänka sätter jag fart på benen igen och fortsätter min tröttsamma vandring.

Skogens grenverk gör det ömsom svalt och ömsom varmt där jag hankar mig fram genom skogen. En sten vid sidan av stigen lockar med sin utformning till sig mina trötta ben. Den säger: - Kom och sitt en stund. De lyder blint.
Solen som fortfarande har några timmar kvar till zenit, värmer min nacke genom ett hål i grenverket. Stenen däremot som ännu inte fått se dagens sol känns lite fuktig och kall under min hand.
Kontrasten mellan dem är slående och när det varma och kalla möts mitt i mig får det mig att rysa. Kanske stenen och solen aldrig någonsin träffats, tanken svindlar.
Stenen är lite skrovlig på ytan och de lavar som klamrade sig fast där gör den inte alls så skön att sitta på som den borde, en morgon som denna. Det skaver lätt där de avklippta jeansen slutar så jag reser mig motvilligt upp och lämnar stenen långsamt bakom mig.

Träd, överallt. Tur att alla är olika, annars skulle jag nog bli sjuk.
Jag stannar till vid en av dem. Nere vid roten har en liten larv just påbörjat sin färd uppför stammen. Torrheten sprider sig som en löpeld genom halsen och jag sväljer tungt. Jag böjer nacken bakåt och skyler mina ögon. Undrar om den vet hur långt den har kvar. - Du borde i så fall ha rådfrågat mig först, konstaterar jag högt. Men få är de larver som bryr sig när man säger något till dem. Vi är ändå bra lika du och jag, tänker jag och vänder mig bort för att hasa vidare längs stigen, mot mitt allt mer efterlängtade mål.

Mitt lätt melankoliska sinnelag borde egentligen ha släppt lite vid åsynen av gläntan i fjärran. Men den avgrund som nu öppnar sig framför mina bara fötter sätter stopp för dylika känslosvängningar. Det är som jag brukar säga ”-Det är lätt att hasa sig fram då marken är slät” men nu blir det betydligt svårare.
Jag tittar ner i tomrummet som öppnar sig framför mina tår. Yrsel och kväljningar fyller min kropp.
Jag blundar och tar ett djupt andetag samtidigt som jag kliver rätt ut i det tomma intet. Det hissnar till i magen och det går som av sig själv ner till schaktets botten. Där stannar jag till och låter näsan och lungorna fyllas på nytt. Luften känns fuktig, men inte instängd. Samtidigt gammal, men ändå så frisk.
Här skulle jag kunna stanna tills jag slagit rot, tänker jag. Leran på botten tränger upp mellan mina tår och runt fotsulan. Den kyler och kittlar lätt. Det känns som en dröm jämfört med den lite stickiga och lätt ömma färden några sekunder tidigare.
Jag tar sikte på den motsatta kanten av klyftan. Motsträvigt och med ett konstigt ljud lämnar jag platsen där jag står. Oändligt mardrömslika steg förpassar mig åter upp på den stickiga stigen.
Ansträngningen får det att göra ont i huvudet och magen slår en frivolt av illamående. Typiskt, jag som trodde att jag lämnat botten.

Gläntan, som tidigare varit så avlägsen är nu påtagligt nära.
Jag stiger ut i solskenet. Hettan slår emot mig som jag gått in i ett av helvetets pannrum. En kakofoni av ljud fyller mina ömma öron. Jag ser mig omkring, som i ett dimmigt rus. Här var det liv och rörelse, som på en marknad ungefär. Likheten är påfallande, fast här finns inget att köpa. Flygfäna surrar och fåglarna kvittrar som om det försökt härma säljtokigta och gastande försäljare. En annan dag än denna hade jag nog uppskattat denna likhet, men svetten fyller fårorna i ansiktet likt en oönskad översvämning och det kliar, nästan överallt. I detta tillstånd är inte mycket som berör mig och jag har svårt att känna något för den omgivning som så markant försöker liva upp min döende kropp. Jag är lika törstig som det är varmt och det gör ont i kroppen, lika mycket som jag ogillar påträngande försäljare.
Det höga gräset slår mot mina vader där jag går fram. På några få steg har marknaden övergått i savann och vidare till en öken. Min torra gom försöker övertala en ännu torrare tunga att fukta mina sargade läppar.
Nu är allt väldigt öken, galghumorn flödar, men ett leende kommer nog att fördärva mina läppar så jag tänker på hur ont det gör i skallen istället. Det lindrar den värsta skrattlusten.
Likt en uttorkad och sårad gnu söker jag mig fram genom detta ofruktbara land, kanske mot ett vattenhål som inte finns.

Mina sinnen är utslagna. Om jag kunnat tänka, skulle jag tänka: - Jag kommer aldrig fram!

Nu vet jag ingenting längre, men jag tror att jag kommit fram till pärleporten. Jag stannar upp framför en vackert lysande röd tingest. Den tornar upp sig likt ett världens underverk. Jag når knappt upp till dess överkant så jag kramar den istället.
Den brummar lite tyst som humlan i skogen och säger: -10 kronor, annars är det kört.
Kinden blir sval och fuktig. Känslan för mig till en sten jag sett någonstans.
- Är det för mina synder månntro?
Jag släpper greppet och faller famlande genom morgonens miljoner grader, år och händelser. I ljuset finner jag pengen som jag sökt, stor nog att förmörka himlen. Jag hinner knappt skymta kungen, innan mackapären slukar den.
Den tuggar och maler på i evigheters evighet. Men så tillslut - KLONK!-

En fruktigt frän smak sköljer in över mina fnösktorra tänder och fyller upp munnen runt den stela tungan. Det är så gott att det gör ont.
Sakta men säkert vaknar mina förlorade sinnen till liv och återvänder till deras ursprung.
Benen säger mig att jag sitter och ögonen visar en pojke på 10, 12 år ungefär. Näsan vädrar frukost och grillos medan munnen konverserar tyst med en burk CocaCola.
Öronen däremot, frågar mig om jag skall behålla växeln för burken kostade bara 8 kr i den röda CocaCola-automaten.

Jag ler mot pojken och skakar försiktigt på huvudet. De två kronorna försvinner hastigt. Förmodligen för att senare bytas mot någon form av lördagsgodis. För det är väl Lördag idag.
Jag sitter kvar ett tag med ryggen mot kioskväggen och ser hur livet börjar återvända till campingen. Här på verandan är det svalt och skönt men mina utsträckta ben och fötter ligger och jäser av lycka i den varma morgonsolen. Kraften och viljan kommer, som alltid, sakta åter.
Jag reser mig något ostadigt och tittar in i kiosken. Expediten som just har öppnat för dagen, pratar med en tjock, morgonpigg tant som står och plockar bland dagens tidningar. Tur jag köpte min Cola här ute. De hade nog trott att jag varit tokig annars.

Jag matar in en ny tia i apparaten och vipps har jag en ny kall, immig Cola i min hand.
Småleende hoppar jag ner från verandan och går ut i solen. Den är som den alltid är när den visar sig, varmt välkommen. Kort efter att ha passerat några träd står jag vid gläntan. Den sjuder av glädje och är full av liv när jag strosar genom det halvhöga gräset. Detta stärker mig när jag tar sats för att hoppa över diket. Den skiljer gläntan från en liten dunge. Där är fullt med träd men ingen larv syns till. Han har kanske gömt sig någonstans och väntar på att bli en fjäril, då hade han kunnat flyga upp till toppen. Det vet jag ingenting om, men det var det råd han skulle fått om han velat lyssna på mig tidigare. Stenen hinner knappt säga tjoflöjt innan jag passerat den och är framme vid tältet där jag vaknade för en kort stund sedan. Under ett träd vid vårt tält hittar jag min ena sko och inne i tältet min andra. De är fulla av myror båda två. Hämnden är ljuv tycks myrorna vilja säga med denna lite ynkliga vendetta.

Det är lugnt i våran dunge. Jag ser någons kalufs och ett udda antal fötter stickande ut här och var i våran tältgrupp. Jag snubblar frivilligt över några av dem och lyssnar sedan spänt på ägarnas grymtningar och kraftuttryck. Jag vet, av egen erfarenhet att några här har en lång väg att gå nu på morgonen. Därför bör de komma iväg så tidigt som möjligt.
Så till allas förvåning slår jag ihop ett par stora kastruller och ropar så högt jag kan: - Upp och hoppa nu slöfockar, det Lördag och nu jävlar är det fest igen!
Om och om igen.

Det är det svårt att tänka sig något annat, än att livet är bra skönt vissa dagar.

Skriven av: Magnus Rudolfsson