Hans närvaro

Hon ville känna honom i det oändliga. Egentligen kände hon honom redan väl men visste inte riktigt hur väl. Kan man känna någon så mycket att det inte går att känna den personen bättre. Hon hade en känsla av att han avgjorde hur väl hon skulle känna honom. Satte gränser. Gränser som hon inte riktigt vågade överträda. Hur mycket ville han att hon skulle känna honom. Hon önskade att han ville ge henne en ledtråd. En liten ledtråd som hon sakta kunde vägledas av. Ibland kände hon hans närvaro så intensivt och nära. Hud mot hud men även sinne mot sinne. I nästa stund kände hon bara hans frånvaro. Så avlägsen och oåtkomlig så hon undrade om han någonsin funnits där. Hon längtade efter hans närvaro. Den gjorde att hon kände sig mer levande och delaktig i livet. När han inte fanns där kändes hennes liv bara tomt och ofullgånget.

Hennes tillit för honom var total. Visst hade det hänt att hon ibland gått emot hans vilja och att hon fått ta konsekvenserna där utav. Orsak och verkan. När hon väl sett sambandet så hade hon förstått. Det skulle upprepa sig. Kanske i det oändliga men hon fruktade inte konsekvenserna i lika hög grad längre. Gjorde de henne till en bättre människa var hon beredd att ta dessa. När det blev för svårt räckte han ut en hand. Allt oftare en barmhärtig och försonlig hand. Hon skulle inte längre tveka att ta den. Så stor var hennes tillit.

Hon älskade honom tveklöst. Det hade hon nog gjort alltid men ibland hade hennes känslor grumlats. Hon hade inte alltid hittat åt sina känslor fast de alltid funnits där. Det var vid sådana tillfällen som hon behövde vägledning så att hon kunde hitta tillbaka igen. För hitta tillbaka det gjorde hon förr eller senare. Hon älskade honom också för hans tålmodighet. Att han periodvis tålmodigt väntade trots att hon misstrodde honom. Väntade trots att hon ibland inte kände annat än ett djupt tvivel. Men hon älskade honom för hon visste att han förr eller senare skulle skingra allt detta tvivel. Hon älskar honom också för hon vet att han kommer att gjuta mod i henne. Ett mod som gör det möjligt för henne att älska honom obehindrat.

Hon vill hänge sig åt honom. Det kommer hon också att göra. Hennes längtan att göra det blir starkare för varje gång hon träffar honom. Hon vill sjunka in i hans famn. Låta sig omslutas av hans armar. Låta hans sinnen tränga in i hennes. Bli genomsyrad av hans sinnlighet. Hon vill ge efter för den naturkraft han är. För hans påverkan och inflytande. Hon vill att hans energi ska flöda i henne. Blandas med hennes egen. Hon vill sitta hos honom och känna sig liten och sårbar. Känna hur hans skyddande aura omsluter henne. Hon slår sina armar runt hans hals och snuddar försiktigt hans kind med sin egen i en fjäderlätt beröring. Tiden stannar sakta upp. Det är bara hon och han. Deras läppar hinner vidrör varandra innan hon långsamt sänker sitt huvud tills det vilar mot hans hals. Hon känner sig trygg. Det är här hon hör hemma. Hos honom. Den fjäderlätta beröringen känns nästan plågsamt intensiv för henne. Han har skärpt hennes sinnen men också öppnat dem. Hon är nu helt utlämnad åt honom. Hon kan inte längre skydda sig och inte heller fly. Det vet hon och det vet han. Han låter varsamt men säkert och bestämt sin energi flöda igenom henne. Som han gjort så många gånger förr. Hennes sinnen och tankar sträcker sig ut efter honom. Det finns inget avstånd stort nog som kan hindra henne. De kommer att förenas i en evig omfamning.

Med hans hjälp tänker hon bli harmonisk. Han kommer att skänka henne inre frid. När han upptar hennes inre är världen överflödig. Hans närvaro är nog. Hon behöver inte tillfredsställelse från annat håll. Han hjälper henne att stå över det världsliga och ytliga. Han lär henne att värdera livet rätt. Med hans hjälp kommer hon att känna lugn och ro. Hon hoppas bara att hon kan skänka lika mycket tillbaka. Kanske har hon ont om tid. Hon vill hjälpa honom att riva alla hinder. Hinder som hon själv byggt upp. Hinder som skulle skydda hennes innersta väsen. Ett väsen som längtar. Längtar efter honom. När alla hinder är övervunna och hennes väsen äntligen befriats så vet hon att hon har honom att tacka. Ingen annan än honom.

Skriven av: Ellen