Hans skit och mina grejor

Vad härligt att flytta ihop... Ja tanken hade varit underbar. Men verkligheten? Kaos! Hans jobbiga kompisar som varit hjälpsamma, men också störiga hela dagen. Och hans FULA grejor, vad var det för skräp han samlat på sig egentligen? Var det här med att flytta ihop verkligen en så bra idé?

En kram från min bästis Fia och hennes kille. De andra hade redan gått.
– Hejdå Jessica. Vi kommer på inflyttningsfesten. Ha det så bra nu.
– Hejdå. Och tack för all hjälp idag.
Så slog ytterdörren igen. Dörren till Simons och mitt första gemensamma hem. Åh, om jag ändå hade fått följa med Fia härifrån! Jag såg mig omkring. Och jo, jag kände mig övergiven.
Hur skulle jag klara av allt det här? Det var för jobbigt! Jag och Simon hade grälat under flytten hit: Det hade börjat redan när slarviga jag hyrt fel släp till pappas bil, och fortsatt sen när Simon klantigt tappat en av mina högtalare i golvet. Och sen hade den dåliga stämningen liksom hållit sig kvar. Vår flytthjälp – ja alltså mina fina vänner och Simons asociala neandertalpolare hade samarbetat dåligt. Om man ens kunde kalla det för ett samarbete när man skrattar bakom ryggen på varandra. Pizzalunchen efteråt hade blivit allt annat än mysig. Det hade varit tyst bortsett från mitt nervösa värdinne-flamsande. Och varför hade Simon inte hjälpt mig mer? Och nu stod vi plötsligt ensamma han och jag – mitt i detta kaos av ouppklarade flyttkartonger, fula IKEA-lampor, krukväxter och ett fåtal möbler som inte alls passade ihop. Var skulle jag börja? Fick jag slänga hans äckliga gamla kinamatta? Tänkte han verkligen ha tre stora mc-hjälmar på vår minimala hatthylla – var skulle mina grejer få plats då?
- Jessica. Kom.
Simon fångade mig mitt i en rörelse, och drog mig bestämt men mjukt intill sig. Liksom slöt mig djupt inne i sin stora varma bröstkorg. Mina tankar stretade emot: Vi borde dammsuga innan vi packade upp. Hans mjuka kyssar. Samma doft som från den där första kvällen för ett år sedan, vår första dejt.
En ny tanke: Jag kunde städa köket om han stack och handlade. Hans trygga hjärtslag mot min kind. Vi hade ju inte ens frukostmat hemma! Ett stänk av sälta. Han kysste mig ömt i håret och i nacken, smekte mig över ryggen, letade in en kärleksfull hand under min tröja, klappade min mage.
– Vi gör det där sen. Vi borde packa upp köksgrejerna nu. Jag borde ta en dusch. Simon välte ner sin breda säng som stod lutad mot en vägg, och så drog han med sig mig ner.
– Din skrutt, kom här nu.
Jag ansträngde mig för att sluta spjärna emot. Förmodligen hade han rätt igen. Men det var så mycket som behövde fixas! Nej, tyst nu. Han klädde av mig och hans händer mot min nakna hud fick mig att slappna av. Så orättvis jag var ibland när jag tänkte att Simon var okänslig! Han såg exakt vad jag behövde. Tydligare än jag själv. Jag la mig bredvid honom och han slöt armarna hårt om mig.
– Andas med mig nu.
Och jag koncentrerade mig hårt på att följa rytmen i hans in- och utandningar. Andas. Andas. Slappna av. Andas. In. Ut. In. Ut. Hur kan det vara krångligt att andas? Jag fick släppa alla andra tankar för att kunna följa med i hans rytm. Först så fungerade det. Då flöt det. Och plötsligt kom signalerna från min kropp tillbaka – de som jag alltid trängde undan när jag var stressad. Plötsligt kände jag hur trött jag var i armarna av allt kånkande, hur axlarna nästan spände, hur jag hade begynnande värk vid tinningarna. Vi hade arbetat tillräckligt för idag. Jag sjönk tyngre ner i madrassen, andades djupt ner i magen, hörde hur jag gnydde av njutning när Simons fingertoppar mjukt letade sig in i mitt hår, lossade mitt hårband och långsamt började massera min hårbotten. In. Ut. In. Ut. Jag blundade och kände hur spänningarna i ansiktet släppte, hur käken blev mjukare.
– Det måste ju inte se ut som Elle Interiör här imorgon. Eller hur?
Jag tänkte svara, men det kom bara inga ljud. Zzzzzz. Hans ord följde mig in i sömnen. Jag märkte inte ens när han klädde av sig och hämtade en filt. Snart sov vi båda två. Djupt, nära som i en grotta, nakna.

- Finaste du...
– Hej.
- Är du vaken?
- Vad är klockan?
När vi kom till medvetande igen var det svart utanför. Lägenheten var stilla, det brusade bara lite från elementen. Den tidigare så jobbiga tomheten i rummen kändes nu fridfull. Det var varmt och tryggt, och flyttkartongerna stod där de stod. Som en mur. Alla fönster i huset mittemot var släckta. Inte en bil rörde sig på gatan. Inte en fågel eller ett flygplan på himlen. Inga ljud från grannar eller vattenledningar. Simon steg naken och lugn ur sängen. I mörkret såg han svartvit ut, utan färg blev hans muskler mer framträdande. Jag låg kvar och följde honom med blicken. Han var som en skulptur. Vacker. Ung. Stark. Glödande.
- Frågan är nog snarare ”Var är klockan?”...
Han började leta efter sin mobil. Återvände med den i handen.
– Tjugo över tre? På natten? Har vi sovit i sju timmar?
Han var lika vilsen och yrvaken som jag. Jag började fnissa.
– Finns det någon lampa som funkar?
- Ja, i kylskåpet.
Nu skrattade vi båda. Vi kopplade in TV:n, för att verkligen få det bekräftat att det var mitt i natten. Jag steg upp och rörde mig också naket och avslappnat i mörkret. Vårt hem. Här kunde vi höra vad vi ville. När som helst. Ingen skulle undra. Ingen hade rätt att klaga. Jag gick ut i köket och hittade stearinljusen som jag tänt vid lunchen, i ett fåfängt försök att skapa trivsel. Nu tände jag ljusen igen, och i skenet av de fladdrande lågorna började jag samla ihop pizzakartonger, och redan köksbordet från tomma ölburkar.
- Hör du min lilla arbetsmyra...
Plötsligt stod Simon bakom mig. Jag kände hans andedräkt i nacken, hans nakna kropp runt min rygg, hans vaknande, varma kön mot mina svala skinkor.
– Jag tänkte bara rensa köksbordet.
Varför behövde jag försvara mig? Jag vände mig om och våra kroppar möttes i en ljuvlig hetta, en plötslig och överrumplande våg av intimitet och lust. Simon kysste min hals och mina nyckelben. Hans kropp var gyllenskimrande i eldskenet, och jag ledde hans huvud och hans tunga ner mot mina bröstvårtor.
- Visst.
Han trodde mig inte. Jag fick tydligen visa tydligare vad det var jag ville. Jag drog honom närmare mig och lirkade mig samtidigt baklänges upp på bordsytan. Det var ju anledningen till att jag rensade köksbordet! Jag tänkte lägga mig på det – förstod han inte det? Kanske. Han log. Och genom att luta mig bakåt fick jag Simons kyssar och slickande tunga att automatiskt vandra nedåt över min nakna kropp. Äntligen började han förstå. Och han gav ifrån sig njutningsfulla suckar när jag tillslut låg ner helt med kroppen på bordet och benen ner över kanten, och han kunde begrava sin mun i mitt kön.
Åååååh. Mmmm. Han slickade mig passionerat och hans tunga gjorde mig så kåt att jag stönade. Var det okej? Störde jag någon? Jag kikade oroligt mot köksfönstret, varifrån man kunde se in i fastigheten mitt emot. Simon kikade upp och följde min blick mot de mörka fönstren.
- De sover. Alla sover. Och det är bara vi här.
Ja. Vilken befrielse! Efter att ha fått smyga och visa hänsyn i över ett år som inneboende hos min faster. Efter att lika länge behövt tänka på Simons kusin som ägde lägenheten som Simon precis flyttat ifrån. Nu hade vi äntligen något eget. Ett första eget hem. Här kunde vi ha precis hur mycket och hur vild sex som vi bara ville. Tanken eggade oss båda, jag såg det hos honom och jag kände det i hela min kropp. Ja! Äntligen! Vi kunde älska i hallen, på balkongen om vi ville, i badkaret, eller som nu på köksbordet. Ljuvliga frihet. Ljuvliga fantastiska vuxenliv. Min mun fylldes av en längtan efter hans kropp. Jag satte mig upp, slöt läpparna om hans hårda, varma kön och sög honom rytmiskt tills han frustande vad mig stoppa och lägga mig ner igen. Nu var han nära. Och vetskapen om det skickade blixtar genom mitt kön, tände mig och tänjde min egen njutning till bristingsgränsen.
- Kom in i mig. Men försiktigt...
Min bön var mer en utandning än egentliga ord.
Men Simon hörde mig och han log mjukt och han ställde sig mellan mina ben och trängde in i mig med ett enda njutningsfullt stönande.
Han förstod att jag bad honom vara försiktig för att jag ville dra ut på vår totala sammansmältning mer än fem, kanske sju sekunder – men ingen av oss förmådde att hålla ut och vi exploderade nästan samtidigt i en orgasm, ett underbart klimax. Och jag reste min överkropp från köksbordet och vi klängde oss flämtande fast vi varandra och vi var svettiga och fnissiga och jag hade pizzasmulor på ryggen från vårt eget köksbord och det var det mest romantiska ögonblick jag någonsin hade upplevt.

– Älskade du... Ska vi duscha?
– Ja!
Klockan var fyra på morgonen och vi duschade i vårt första gemensamma badkar och det gjorde ingenting att vi inte hade något duschdraperi än – för man kunde torka på golvet efter sig. Och sen letade vi fram kläder i några flyttkartonger, delade på en sista dricka som fanns kvar från lunchen och under tiden började himlen utanför färgas rodnande röd och tidningen damp ner i hallen. Det var på väg att bli dag.
Vår första dag i vårt första gemensamma hem.
- När tror du mataffären öppnar på söndagar?
Simon stod med kylskåpsdörren öppen och kikade in.
- Det ser lite konstigt tomt ut här...
- Ja, jag vet inte riktigt vad som är fel...
Vi kysstes. Och Simon började packa upp tallrikar och köksredskap medan jag monterade upp en lampa i hallen. Simon gick förbi och vi kramades. Och plötsligt var pizzakartongerna borta, några första tomma flyttkartonger stod i trapphuset och dammsugaren brummade. Vi kysstes igen. Varenda gång vi passerade varandra så var vi tvungna att stanna och kyssas. Simon ropade på mig när jag stod i badrummet och packade upp handdukar.
- Du, vi behöver förvaring här i hallen. Kanske kan ställa din gamla byrå här...
Det var Simons första förslag, men samtidigt såg han inte så entusiastisk ut.
- Vad är det?
Byrån kommer vara det första som man ser. Första intrycket av vårt hem liksom.
- Ja, och?
- Ja... Eh... Den är bara så hopplöst jävla ful.
Jag tittade på byrån. Ful? Det var väl en vanlig grön åttiotalsbyrå? Knopparna hade jag bytt ut mot egna, som jag till och med gjort själv av Cernitlera. Fast det var nog på mellanstadiet, och de hade slitits en del. Men ful? JO... När man nu verkligen tittade på den. Simon hade rätt. Den var verkligen apful. Jag fick en galen idé och började skratta.
- Haha! Vi kan lägga din kinamatta framför, och så får folk en chock när de kommer in. Som gör att resten av lägenheten kommer framstå som snygg – i jämförelse.
- Vad då? Vad är det du säger? Min mjuka matta, som jag fick när pappa köpte en ny.
- Du har aldrig funderat på varför han köpte en ny?
- Köksstolarna som vi fick av din faster då. Då får dom också stå i hallen!
Det var ett superkänsligt ämne vi var inne på – att klaga på den andras saker – men genom att hålla en skämtsam ton gick det bra. Och efter den mysiga början på dagen.
– Äh. Stolarna är coola. Dom ska vi ha.
- I så fall får vi sätta upp varningsskyltar, så att folk som kommer och hälsar på fattar att man sitter på egen risk.
- Alla är inte lika vingliga.
Simon drog på sig gympadojjor och letade i den röriga nyckelknippan som vi fått av tidigare hyresgästen. Jag rullade lättad ihop hans fula matta.
- Vet du vilken nyckel som går till grovsoprummet?
Klockan var åtta på söndagsmorgonen och vi slängde halva vårt bohag. En kinamatta, en sliten gammal byrå och två vingliga stolar. Tre stolar behöll vi – för att ha något att sitta på. Och i grovsoprummet hittade vi en större hatthylla och ett cd-ställ som man kunde vända på och ha som skohylla, och några krukor att ha på balkongen. Sen gick vi till SevenEleven och åt frukost, för mataffären öppnade inte förrän elva och nu höll vi på att svälta ihjäl.
På eftermiddagen åkte vi till IKEA och införskaffade sånt livsviktigt som servetter, toaborste, tvättkorg, golvskrapa och galgar. Eller mest för att få vältra oss i känslan av att vi handlade tillsammans, till vårt gemensamma hem. Men stora inköp sköt vi på framtiden – det var vi absolut inte mogna för ännu.
Det var som en passion. En stormig och bråkig passion – det var underbart men krångligt att samsar om allt. Acceptera. Dela med sig. Låta den andra ta plats. Kommunicera. Ta ansvar. Vara nervös. Vuxen. Och vi älskade överallt i lägenheten. Högljutt och befriat. Lustfullt. Som om vi utförde erotiska ritualer för att markera vårt revir – som djur.
- Hur går det för er?
Det var min kompis Fia som ringde och undrade.
- Jo, det går väl bra...
– Det var så längesen vi sågs. Vad ska ni göra i helgen?
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Vi skulle på en loppmarknad. Vi skulle säkert älska några gånger. På eftermiddagen delade vi upp klädkammaren och skaffade hyllor till källaren. Vi gjorde en lista på ett skåp där man skrev upp hur mycket man köpt mat för – och så justerade vi eventuella orättvisheter. Gemensam ekonomi var fortfarande överkurs för oss.
- Jaa...?
Det var svårt att beskriva för Fia vad vi pysslade med.
- Okej, jag fattar.
Då var det underbart att hon hade varit med som samma grej. Hon förstod.

Inflyttningsfesten blev ett firande med dunder och brak. Vi hade maskerad och bjöd alla vi kunde komma på och jag hoppades att bra musik, sprit och god mat skulle få civiliserade människor att börja prata med Neandertalare. I alla fall om de var utklädda. Och på något mystiskt sätt så fungerade det faktiskt. Vi dansade som tokiga i vårt fortfarande tomma vardagsrum – ja, eller vi hade en ny matta och en stereobänk i ett hörn – och vid tvåtiden ringde Störningsjouren på dörren och bad oss sänka ljudet. Då kokade vi pasta och så satt vi på golvet i köket – ja, eller tre satt på stolar då – och sen blev folk trötta och gick hem.
- Hejdå Sanna. Och Simon. Tack för ikväll. Och ha det så bra nu.
En kram från min bästis Fia och hennes kille. De andra hade redan gått.
Så slog ytterdörren igen. Och jag mindes den känslan från den där första dagen när dörren hade slagit igen. Alla hade gått nu också, men jag kände mig inte övergiven längre. Den bästa fanns ju kvar här! Hos mig, i vårt gemensamma hem.
Jag drog Simon intill mig och vi kramades och jag kände hans varma händer som började leta sig in under min tröja...
Vi kan städa imorgon...
Och vi klädde av oss och kröp ner i vår säng och kyssts och våra kroppar vaknade som alltid i mötet med varandra, och jag lät mina läppar gå på upptäcktsfärd över hans kropp och jag sneglade mot fönstret, varifrån man kunde se in i fastigheten mitt emot. Simon kikade upp och följde min blick mot de mörka fönstren.
- De sover. Alla sover. Och det är bara vi här...

Skriven av: Angelica Jonsson