Publicerat
Kategori: Novell

Här är mitt liv (tredje del)

Någon sommar på femtiotalet

”Om du rör dig är du dödens” sade jag med min pilbåge riktad mot Laura
Att leka indian var det roligaste jag visste, inspirerad av TV serie Rintintin satte jag och mina kompisar upp egna avsnitt, vi klättrade, gjorde eldar, rökte fredspipan, via röksignaler kontaktade vi andra indianstammar…
Fantasin flödade, vi var ute hela dagen och bara rädsla för fladdermöss som flög lågt om kvällar fick oss barn att dra sig tillbaka hem.
Ja sommaren var en underbar tid, fri från nunnorna, fri från kyrkan och med massor av energi att göra sig av med.
Det bästa med sommaren var dock dem veckorna som vi tillbringade med pappa vid havet.
Pappa hade alltid älskat naturen och den kärleken hade i alla fall lyckats att föra över mig.
Jag visste att när vi tältade fick jag vara ”i fred” han hade inte tid för äckliga närmande, han hade fullt upp med friluft liv.
Han hade en liten Fiat typ A och den lastades som om den hade varit en lastbil.
Tält, provianter, camping bord, stolar, sprit kök och t.o.m. båten fick plats på biltaket.
Båten som pappa själv hade byggt i tre delar och som sattes ihop vid behov.
Han var påhittig min far, måste jag säga.
Det var roligt när jag fick vara med honom i verkstad, också om jag fick höra då och då hur dum jag var för att jag inte begrep bättre.
Att jag inte begrep bättre hade jag fått höra många åtskilliga gånger i mitt liv.



Nutid

Den sista tiden hade Erik och jag ofta diskussioner, just om det att begripa bättre.
Vad var egentligen jag behövde begripa som jag inte redan begrepp?
Diskussioner om allt, det minsta bagatell kunde ge upphov till ordväxling.
Jag visste att det var dags att bryta upp, men hur?
Jag hade ingenstans att gå, men jag var tvungen att hitta en lösning och detta snabbt.
Jag hade sista tiden äntligen accepterat mig själv som jag var med mina skavanker men nu plötsligt stog jag framför spegeln och betraktade min figur.
” Fy faan! vad jag såg ut”
Eriks kärlek hade hämmat mig från att se den riktiga bilden, den runda kvinnor gestalten som jag var nu för tiden. Det kändes plötsligt som om jag hade bara min kropp som visit kort
Jag blundade


Höst någon gång på sextiotalet

Mitt flickrum i Milano var inte mysigt men jag hade gjort det till ett trevligt tankeställe.
På den ena väggen satt fast ett hundratals tomma sigarettpaket av olika märke, som jag hade samlat under årenslopp.
Mitt emot fanns en spegelvägg framför vilken jag tillbringade åtskilliga timmar beundrande mig själv på jakten efter dem detaljerna som gjorde mig så åtrådd i det maskulina samhället.
Var det svarta långa håret? Var mina bröst, mina vackra ben, mitt leende?
Hursomhelst vad som jag hade under ytan var helt oväsentligt.
Jag var en så kallad 'one night stand', mera kunde jag inte ge.
Därför var jag rädd om min kropp
En rutig svart och vit klänning hängde på ett galler utanför garderoben.
En liten klänning storlek 34 som var min dåvarande storlek och som under inget förhållande fick överskridas.
Det var på den tiden som jag räknade kalorier i maten, som jag skrev ner vad jag skulle äta och när, och som jag dansade flera timmar om dagen framför spegelväggen.
Jag älskade att dansa och under de timmarna drömde jag bort mig.
Den ena stunden var jag prima ballerina på Bolsjoj teater, den andra var jag en applåderad subrett på Broadway.
Jag avgudade Ginger Rogers och Fred Astaire!

Köket igen

Erik själv var inte nöjd med sin figur nu för tiden.
Han hade gått upp några kilo under våra år tillsammans och detta störde honom.
Personligen kunde jag inte bidra med något, och någon motivering för en eventuell förändring kunde jag inte ge honom heller, det hade han varit snabb att tillägga.
För ett litet ögonblick öppnade jag ögon:
nej min plats var inte där vid hans sida och hans plats var inte längre vid min sida.
Vår kärlekssaga var över.
Nu återstod bara de praktiska bitarna och dem skulle jag ta itu så fort jag förmådde.
Jag hade inte längre en man som älskade mig, jag hade och hade haft en lång period en man som stod ut med mig för att han hade inget annat val.
Om mitt liv var slut, så hade jag ingen rätt att få slut på andras liv.

Jag gick fram till cd spelare och satte på min favorit musik: en blandning av olika instrument som utgjorde tillsammans en musikalisk fröjd för själen och som ingav en inre frid som nu för tiden var mest en bristande vara.
Rädslan för cancern blev mer och mer kännbar vartefter dagarna gick.
Jag väntade otålig på kallelsen. Då och då flög mina tankar till en gammal väninna som plötsligt hade drabbats av cancer och gott bort inom loppet av ett år.

Med ro såg jag mig själv gå in på JK för att hälsa på henne.
Linnea och jag hade varit kurskamrater i två år och trots olikheter mellan oss hade vi funnit varandra redan från första skoldagen.
Efter en oväntad störtblödning hade Linnea lagts in för närmare undersökningar.
Det visade sig vara cancer.
Hon opererades omedelbart: livmodern, äggstockarna och äggledarna avslägnades.

Jag klev in i hennes rum, hon låg i sängen, hennes ljusa hår var samlat i två flätor, hon var vacker, hon
strålade av lycka när hon berättade för mig hur operationen hade gått, om hur fantastisk hennes läkare hade varit, om hur snälla alla sköterskor var, men framför allt lyckan att fortfarande leva och finnas där som mor för sina barn.
Hennes äktenskap hade inte varit så roligt de sista tio åren.
Matti som hennes man hette, hade alkohol problem.
Visst skötte han sitt jobb, men när han var ledig så låg han bara på soffa full som ett ägg, och den synen är inte direkt något man blir glad av.
Efter operationen tog Linnea ut skilsmässan och flyttade till en liten tvåa med sin minsta dotter och hennes kanin.
Vi träffades ofta och hade verkligen kul tillsammans.
Linnea dog ett halvår efter, cancer hade spridits och trots hennes viljekraft had hon inte lyckats att besegra den.
Var hennes livsglädje en mask för att dölja sanningen?

Utan att ens märka det stod jag vid fönstret med ett glas vin i handen, vad hade vinet för funktion i mitt liv nu för tiden?
Ångestdämpande? Tröstande? Jag skulle aldrig erkänna det.
Jag älskade vinet men min kärlek till det hade börjat på ett märkligt sätt.
Jag började dricka vin för att inte någon annan skulle dricka för mycket.
Den 'någon annan' var Kristian.


Sommaren 1967


Eftersom i Italien har man vin som måltidsdryck, reagerade jag inte speciellt på att Kristian faktiskt drack, tills jag insåg att mängden var lite utöver det vanliga.
Det var hans lärare som slog larm genom att avstänga honom från sångundervisning.
Kristian presterade ingenting och hans lärare tyckte att de pengarna som lektionerna kostade var bortkastade.
” Gör något åt dina problem och kom tillbaka när du är redo”
Det blev en fruktansvärd period.
Jag kunde inte tömma alla flaskor i slasken i samma takt som de köptes.
Kristian fortsatt att dricka, emellanåt hade han delirium, han såg djur kräla på väggarna.
Jag hotade med att lämna honom, Ulf och jag skulle klara oss utmärkt utan honom, och för första gången i vårt förhållande talade Kristian om för mig att i så fall skulle han ta livet av sig.
Jag trodde inte på honom, visst kände jag att vi var viktiga men inte i det mån att någon kunde offra sitt liv för vår skull.
Han hade aldrig tillstyrkt i handling hans kärlek till oss.
Dessvärre fick jag konstatera att han inte skojade.
Det var efter ett gräl, ett av många, som jag mitt i natten bestämde mig för att ge mig iväg, jag orkade inte längre att ta hand om två barn.
Kristian sprang uppför trapporna mot vindkontoret, med sig hade han ett rakblad och med den nära sina handleder fick mig att stanna.
Livet med honom var inte den jag hade velat, jag arbetade inte för han försörjde mig. Det tyckte jag var helt i sin ordning, men efter ett tag kände jag mig fånge, fånge i en värld som inte riktigt passade mig.
Ulf och Kristian upptog all min tid.
Jag kände inte mig som kvinna längre, Kristian var för barnslig, för oansvarig för att ge mig den tillfredställesle jag behövde.
Jag skulle stanna och ge honom chansen att bli av med sina alkohol problem, men efter hans tillfrisknande skulle Ulf och jag starta ett nytt liv.
Under den tiden som inte var lätt fick jag dessutom reda på att otrohet var en av hans sidor.

”Se där vad mycket får man reda på nu, puzzlebitar går ihop lite i taget” sade jag

Sjuttiotalet

Jag hade just duschat färdigt när min systers Letizias ord ekade i det lilla badrummet:
” Zazzi det är en sak jag måste säga, jag har vetat det länge och nu känner att jag inte kan tiga längre”
” Vad är det?”
” Jo Kristian träffar en annan, en operastuderande som tar sånglektioner för samma lärare, hon heter Ruth Welting”

”Apropå Ruth Welting” sade Stella, pappa visade mig en bild på henne när jag träffade honom sist, hon är död i cancer: Hon var ett stort namn inom operavärlden, han sade att han kände henne men berättade aldrig något annat”
”mamma har nog inte haft det lätt med pappa, kommer du ihåg hur han flirtade med tjejerna när vi hade fester?”

”Är det sant?” frågade jag
” Tyvärr! Rolf (som min systers man hette) ville inte att jag skulle tala om för dig men jag tycker att du borde få veta vad som försiggår runt om dig, du kan inte vara så blåögd.”
Jag kände ilskan växa inom mig, fort som bara gick det tog jag på mig och åkte iväg för att hämta Kristian från lektionen och i förhoppning att få se en skymt av den kvinna som hade mod att tävla mot mig.
Jag parkerade nära men ändå inte synlig, och mycket riktigt vid 18 tiden när lektionen var över kom de trallande genom porten.
Ruth var en kort knubbig tjej med kort år, det enda hon hade att komma med var troligen rösten.
Jag gick ur bilen mot dem, Kristians ansikte blev som förstenat, jag gick fram:
”Zazzi” hälsade jag,
”jag är Kristians fästmö och vem är du?”
Hon presenterade sig, jag drog Kristian i armen och tog honom med mig
”det här är det sista du har gjort mig.”
Jag körde hem och en gång inne i lägenhet började kasta omkring allt som fanns inom räckhåll.
Efter ett tag var golvet fullt med glas splitter, porslin delar, böcker, skivor, lakan, handdukar.
Skåpen var tomma, allt vårt hem låg spritt här och var i den lilla trean
Sist av allt klippte jag sönder den stora nallebjörn som Kristian hade gett mig året innan i julklapp, hela fyllningen av skumgummibitar lade sig överallt som en matta över hela golvet
Ytterligare en gång talade vi om att gå skilda vägar.
Det blev inte så, jag stannade kvar. Varför? Det undrar jag ännu idag.

Så småningom återupptog jag min jakt, jakten efter lyckan, efter ömhet, uppskattning.
Det var under den perioden av vårt förhållande som jag träffade Robert.


Robert var en fyrtioårig arkitekt från Dallas, som skulle tillbringa en liten tid i Rom.
Vi blev introducerade för varandra av min svåger Rolf som var Roms korrespondent för ' NY DAG' en vänsterdriven svensk tidskrift.
Robert tillbringade viss del av sin tid på 'amerikanska baren' vid 'stampa estera' utrikes reportrars träff ställe.
Robert bjöd ut mig redan första kvällen vi möttes.
Han var av den gamla sortens men: artig, omtänksam.
Vi umgicks flitig några dagar, jag visade honom Roms smultrons ställe som var okända för vanliga turister, vi promenerade hand i hand längst 'gamla Appia', ibland levde vi oss sig in i de platserna så att det kändes nästan som att befinna sig på den tiden.
Och så en natt befann jag mig bredvid honom i hans famn.
Det var en sådan känsla som är svårt att beskriva, man måste bara uppleva den.
Robert hade blivit förälskad i mig, han ville att jag skulle lämna allt, att jag skulle ta med mig Ulf och flytta till Texas.
Det gjorde jag inte
Robert fortsatte att skriva brev i några år i förhoppningen att jag skulle ändra mig.
Jag hade gjort mitt val och stog fast vid det.
Efter min flyttning till Stockholm tappade vi kontakten.

Köket igen

Jag ställde ifrån mig glaset, gick in i duschen och förberedde mig för natten.
Erik skulle vara kvar på kontoret ett tag till.
Hans nya befattning krävde en del nya uppgifter och han hade inte tid att ägna sig åt dem på dagen, därför var han tvungen att arbeta över.

En sak hade jag aldrig lärt mig av avstå ifrån och det var mitt varma kvällsbad.
Jag tittade på min bild i spegeln och än en gång blev jag påmind att ålder tog ut sin rätta…..
En gång hade jag skrivit i mina anteckningar: 'att vara vacker' en fördel med många nackdelar.
Vad man än påstår så är det varje kvinnans dröm att ha en vacker yttre.
Efter min dramatiska födelse med hjälp av 'sugklockan' hade jag fått en märklig huvudform, det såg ut som ett päron.
ful som skam var jag, berättade min mor för mig.
Kan man tänka sig ett barn på över fem kilo (5150 gr. för att vara exakt) med ett päronformat huvud och två springor till ögon, det måste ha varit en förfärlig syn, alla barn är vackra för sin mor men det var definitivt inte jag
Överläkare tröstade min mor:
Av denna flicka kommer det att bli något alldeles speciellt.
Så blev det.
Jag växte och blev sötare och sötare för varje dag som gick och rätt som det blev hade jag utvecklats till en vacker liten dam.
På sextiotalet under min utbildning på college var det vanligt att varje termin utnämnde man 'någon' till 'miss något' i varje årskurs.
Allt började med 'miss snygga ben'
Ja minsann, jag hade dem snyggaste ben bland alla flickor i årskurs 6.
'Miss räka' 'miss sympati' …. miss titlar fortsatt att rinna in varje gång de blev utannonserade.
Mitt utseende började så småningom påverka mitt sätt att vara.
Jag blev mer och mer självupptagen.
Jag älskade att bli jaktagen och krävde mer och mer uppmärksamhet.
Min mor sydde kläder till mig som skulle tvunget vara så snäva som möjligt att knappast gick att andas i dem…..
Det hade tagit hela mitt vuxna liv att dra slutsatsen att: skönheten är inte alltid en fördel
Nu kändes skönt att ha på sig pösiga, säckiga kläder där fettet kunde flyta fritt!

Och dessutom vad gjorde det?
Troligen skulle det bli ännu värre efter ingreppet som jag till slut skulle genomgå.
Jag tittade än en gång mig i spegeln.
Mina bröst var fortfarande välbehållna trots fyra barn, men hur skulle det bli om några månader?
Nej jag hade inte lust att tänka på det nu, klockan var mycket och jag skulle arbeta intensivt imorgon.
Jag skulle planera inför höstens verksamhet.

Jag hoppades att kallelse från sjukhuset skulle komma snart, att leva i ovisshet gjorde mitt liv ännu svårare.

Jag hade egentligen inte hämtat mig helt ifrån chocken som kom som en blixt på klar himmeln juni två år tidigare, när Erik hade åkt iväg med sin bror och respektive söner till Amsterdam för att träffa en gammal bekant från deras USA: s vistelse 1972

Juni nittiotalet

Nej, jag bar ej kronan, men jag kände mig som en drottning,
”Du ” fick mig att känna mig som en sådan, drottning i vårt hem, drottning i ditt liv.
Med stora kliv hade jag intagit den platsen och med stora kliv lämnade jag nu tronen.

Du steg upp tidigt på morgonen, jag låg kvar i sängen
Du böjde över mig, kysste mig och sade som du alltid brukade:
” Jag älskar dig”
” Hej då, ha det så bra nu ”mumlade jag halvvaken

Du återvände tidigare än beräknad.
P. Ga. din brorson var din förklaring.

En kväll en vecka efter.

Vi hade just avslutad en god middag, jag stod vid diskbänken och plockade i ordning.
Plötsligt fick jag veta att det inte var p.g.a. pojken som resan blev kortare.
Möte i Amsterdam hade väckt åter de känslor som du hade haft en gång på sjuttiotalet och ditt dåliga samvete gentemot mig hade fått dig att må så dåligt att du inte kunde tiga, du kände dig tvungen att dela med dig dina upplevelser.
Har man aldrig funnits i en sådan situation, så är det svårt att begripa hur man kan känna sig.
Det var som du hade slängt mig från tionde våningen, chocken var av sådana dimensioner så att det finns inga ord för att beskriva den.
Jag var som förlamad, det enda jag kunde förmå mig till, var att ta av mig vigselringen och prata om omedelbar skilsmässa.

Du försökte förklara, tala mig till rätta, jag gav dig ingen möjlighet.
Jag hade som vanligt dragit mina egna slutsatser och med detta basta.
.
Hur kunde du?
Hur kunde du åka ifrån mig med kärleksfulla ord och återkomma med en sådan chock besked?
Vad var för sort kärlek du hade känt för mig i alla dessa år?
Alla dina brev? Alla dina små tankar? Allt du hade gjort för mig under åren var det bara en bluff?
Massa tankar virvlade runt i mitt huvud.

Vi åkte trots allt på semester.
Du erbjöd Carolina och Mattias att följa med.
Min första tanke var att troligen var det svårt för dig att tackla eventuella kriser och det var därför du kom med det förslaget

Vi bilade runt halva Europa.
Museet i Bilbao var en upplevelse, så enorma skapelse, så enkla och ändå så djupa.
Cannes om natten, skildrade en värld för oss så främmade, dem rikas värld, en värld där vad som hände mig tillkommer varje dag, där otrohet är nästan en stjärna i tillvaron, och ingen bryr sig.
Resan var bra och ändå inte.

Jag försökte förtränga vad jag verkligen kände dels för Er som var med och dels för att själv klara av hela semestern.

Där startade början av min undergång som skulle resultera så småningom i ett nervsammanbrott

Under resan hittade jag trots allt modet att fråga ut dig.
Du talade om för mig bl.a. att du hade skrivit och frågat om hur hennes Europaresa hade varit och att ”Vi” skulle åka på semester tillsammans vilket personligen tyckte jag hon hade inget att göra med och där spottade jag ut fula ord det ena efter det andra.
Jag skrek:
”Din jävla knöl!”
”åk, åk iväg till Florida och knulla henne så du kan gå vilse i hennes feta ashlett ”

Hemkomsten blev ganska lugn, jag började arbeta men emellanåt tog förtvivlan över
Jag mådde sämre och sämre.
Jag hade många frågor som blev aldrig ställda p.g.a. rädslan. Rädslan för svaret
Nästa chock kom när av en ren händelse hittade jag i din resväska två brev som hon hade skrivit, svaret till dina.
”Dear Erik, tanks for your letter, I never had a relationship with a married man and I never will, don’t use me as reason to separate from Zazzi vs.
Jag minns inte riktigt allt vad som stod men så mycket förstod jag, att ingen kvinna hade svarat på det sättet om man inte hade gett henne vissa vinklar.
Jag kände mig förödmjukad, kränkt, vad hade han berättat om mig?
Vilken plats hade jag i Eriks liv i hennes ögon?
Bara tanken fick mig att må illa, jag ville kräkas.


29augusti fredag

Jag såg framemot den Cognac vi hade köpt just i det område i Frankrike.
Jag hällde lite i ett glas.
Cognac gled nere i min strupe, den smakade utsökt, vi pratade och pratade och pratade, jag drack och drack och drack.
Till slut blev allting till en kaotisk surrande, flaskan var nästan t.o.m.
Jag reste mig försiktigt från soffan, golvet gungade under mina fötter, rummet snurrade som en karusell, huvudet satt kvar på skaften, men det kändes som det skulle gå av när som helst, jag gungade själv fram och tillbaks

Sängen, älskade sängen!

Du hjälper mig till den,
Jag mår illa, nej mycket värre.

Var är jag?
Vem är han som försöker hålla mig vaken?

Hans händer, de är bekanta, de smeker mig på pannan,
jag hojtar mig, jag har ont, var? Jag vet inte
Jag kräks,
hela den delikata cognacsmaken kommer upp blandad med saliv, ost bitar och annat skit.
Lördagen går att sova ut.
Den värsta baksmällan på åratal.
Dagen efter
Nästa drag: din tur.
Brännvin, cognac, gin, Martini, vodka, recept på en cocktail?
Nej, det är vad ”du” får i dig på ett par timmar

Samma procedur fast omvända roller

Jag är förbannad, besviken, ledsen, och allt detta uttrycker jag med insulter, elakheter, jag känner mig djup sårad, vet ej hur kunna nå dig och såra dig tillbaks på bästa sättet.
Du sitter med caps på huvudet, blicken är tom och du är full, jag har aldrig sett dig så full.
Jag höjer min hand och ger dig en örfil.
Vem har jag framför mig?
Du är som förvandlad
Du försöker ta på dig skorna, vill gå ut.
Jag kan inte låta dig gå ut, det är som bäddad för en olyckshändelse.
Din son skall komma från Oslo och han skall inte behöva se dig så här.
Jag måste få dig i sängen eller på golvet.
Jag känner dina händer, men de är annorlunda, det är ingen smekning denna gång, det är övergrepp, det är sparkar, jag är rädd, känner att vad som helst kan hända.
Som tur är Carolina hos oss. Hon hjälper dig, talar med dig och frågar ut.
Hon vill veta vad du verkligen känner för mig, för du har ingen rätt att behandla mig på det här viset, då är det bättre att du går.

Din amerikanska väninna spökar hela tiden oavsett vad du säger, dina ord efter Amsterdams resa sitter inne i mitt inre som spikar:
” Jag har förnekat henne redan två gånger…..”

Till slut somnar du, snarkar hela natten.

Vid 23tiden ringer det på dörren, det är din son, han har glömt nycklarna, jag öppnar
” pappa är för svårväckt” säger jag till honom,
jag vill bespara honom den synen.

Söndagsmorgon
Du vaknar vid 10tiden, känner dig bättre, du skall följa med till Oslo, skall hjälpa din son med husvagnen.
Jag ligger kvar efter en lång natt tillbringat i ensamhetens sällskap, där dystra tankar utlöste varandra.
Du har duschat, jag tittar på dig
” kan du älska med mig innan du åker?”
”kan eller vill?”
” Vilket som”
Vi älskar, det känns skönt, tårarna rinner längs mina kinder varför?
Är jag lycklig? Nej jag är oerhört ledsen.
” Om Carolina fick veta det här skulle hon säga att jag lekte med dig”

Du åker iväg, jag somnar om.
Du ringer senare och meddelar mig att det blir ganska sent i natt.
I morgon är vår andra bröllopsdag.



30/8
du går upp som vanligt, går till arbetet som vanligt.
Till kvällen skall vi gå ut och äta på en indiskrestaurang.
Där var vi för några år sedan.
Du dyker upp vid 18tiden, det regnar lite grann.
Vi åker, maten smakar utsökt, vi har det mysigt.
När väl hemma igen dricker vi champagne
Vi höjer glaset

” Till ett nytt liv ” säger du
” Till ett nytt liv” säger jag
Vi kommer i sängen i skaplig tid, vi älskar, du pratar jag svarar, du bestämmer att vi går skilda vägar ett tag, jag hänger med på förslaget, jag har inget annat val.

Sex månader i 'exilium' väntar mig.

Nu skulle jag bli 'ensamhetens drottning'

Det känns som hela mitt inre rasar i bitar, jag slits mellan dröm och verklighet,

Jag tar mitt beslut, jag flyttar, vart vet jag inte ännu, men jag lämnar lägenheten.
Medan du är borta packar jag en del kläder och söndagsmorgon verkställer jag mitt beslut.
Du gillar inte det, hade föredragit att flytta själv men jag vet att för mig är det lättare att vandra runt än att vara kvar där jag trodde att Vi skulle bo ett tag framöver. Nonsens
Sover över på jobbet, det är inte roligt, sängen är hård och jag sover oroligt,

Måndag 6/9
Packar ihop mina pinaler och följer hem till Vanja, jag kommer att bo där några dagar.
Jag bär dit en resesäng,
i olika papperskassar har jag vad jag behöver tillfälligt.
Den stora resväskan ligger i bilen.
Jag lägger mig en stund, är helt slut efter veckoslutet.
Efteråt sitter vi på uteplatsen och dricker vin.
Jag känner mig dum, efterhängande, jag måste lämna dig i fred med dig själv och dina tankar.
Jag gråter mig till sömn.
Drömmer om ett par jag känner, han ligger intill henne och hon sover lugnt
Får reda dagen efter att hon dog på natten efter en tid sjukdom

Tisdag 7/9

Jag vaknar ganska tidigt, duschar, tar på mig kläderna och knallar iväg.
Det är femhundra meter dit jag skall men det känns som flera mil.

Tårarna rinner, jag försöker stoppa dem, jag snyftar
” det är livets gång” försöker jag säga
Vilken jävla tröst!
Jag tar en promenad till kyrkogården, solen skiner, gravarna är prydda med blommor, övervägande pelargoner och begonior.
Hälsar på Ulla och Torsten, de ligger tillsammans i alla fall.
Jag springer därifrån, jag känner mig som Forrest Gump, jag skulle vilja springa vidare.
Åker hem, hämtar gardiner, åker tillbaka till Vanja.
Sitter en stund i bilen när jag har parkerat. jag får en klump i halsen, jag börjar gråta igen.
Varför? varför?
Förtjänar jag verkligen det här?
Jag vet, jag har ingen rätt i världen att kräva något från någon, men det är oundvikligt,
jag vill vara med den man jag älskar.
Det är antagligen för mycket begärt.

Dina ord ekar i mitt huvud
”Jag älskar dig men jag behöver en break, är det så svårt att förstå? kan du inte ta det för vad det är?”
Lätt att säga, svårt att genomföra.
Kl. 15 blir jag väckt. Det saknas personal i morgon och Evy torsdag mellan sju och fjorton. Det måste lösas
Har ätit färdigt middag: köttfärslimpa, mycket gott.
Vi sitter vid köksbordet
vi vem?
Vanja, hennes fyra barn och jag.
Hennes man har valt en annan väg.
Ytterligare en familj i spillo.
Det känns hårt.
Jag mår pyton, .
Nu är kl.1830, jag är trött på att sitta vid köksbordet, tar på mig skor och ryggsäcken, går sakta nerför backen, jag känner mig som Rasmus på luffen, det är bara pinne som saknas, nej barnasinne också.
Jag har bestämt mig, går under jorden ett tag.
Tiden går fort och alla sår läks säges det, det återstå att se.

” Gå, gå din jävla väg om det är det du vill, var ensam med dig själv, hitta ett bra sätt att leva”

Onsdag

Vaknar 5.30 går upp, det känns tungt, jag gråter, jag är ledsen, det ordnar sig det, säger alla,
det kanske det gör, det kanske inte gör.
Jag saknar dig,
Jag är rädd, har inga krafter kvar
Känner att jag inte orkar arbeta, jag sjukskriver mig en dag sedan är det helg
Åker jag hem vid 21 15 sitter och fikar med Vanja.
Mina tankar är långt borta, vart?
Vet inte.
Du skickar ett meddelande på min mobil:
vi kan träffas lördag eller söndag, på förslag en tur i skogen.
Helt ok, hoppas bara på fint väder.
Går hem vi 24 tiden, jag är trött kan ej sova, jag vänder mig om och om i sängen, till slut somnar jag,
Vaknar ganska tidigt, när barnen går iväg till skolan.
Du har skickat ytterligare ett meddelande över dina flyttningar under dagen och morgon dagen
Jag bryr mig inte om det

Torsdag

Ännu en dag har börjat
Jag saknar dig ohehört, men dum som jag är vill jag tro på oss två.

Kl.16 hemma igen.
Idag har jag slagit till stort, har köpt byxor, en tröja och en kofta.
Det kändes bra.
Har tagit med mig cd spelare och just nu lyssnar jag på BjörnAfzelius.
Barnen är på väg till sängs.
Det är ett enda röra.
jag har glömt hur det är att ha fyra små barn med allt ansvar.
Jag gråter och skrattar om vartannat
Jag räknar timmarna tills på lördag, när äntligen får jag träffa dig igen.
Det är ett helvete på detta viset men vem har sagt att liver är en dans på rosor?
Jag har kanske redan avklarat paradiset vem vet.
Det enda säker är min kärlek till dig som just för tillfället känns så obetydlig och meningslös.

Kan man dö av sorgen?
Kan kärleken dö av sorgen?
Är sorgen en så stark känsla?
Av kärleken man föds
Av sorgen man dör
Vad kommer att hända när man slits mellan kärlek och sorg?

Vägen är lång,
Jag är tillbaka i vår lägenhet. Det blev aldrig någon break mest p.g.a. min för tillfället psykiska labilitet
Du är besviken för det var inte precis din önska och jag är inte glad det skall du veta, men det finns inga situationer där inte finns en lösning.
Jag kommer att ägna min tid till att hitta en.
Jag förändras dag efter dag, JAG finns inte längre,
Jag har börjat söka mig till bekantskap via Internet, använder olika namn olika personlighet, är jag sjuk? Eller är det ett sätt för att hålla sig flytande?
Cykelturer på natten och dagen blir alltfler, barnen börjar oroa sig, undrar om allt står rätt till i mitt lilla huvud.
Jag förstår dem, hela jag är en motsägelse, vet ej vad jag gör, vad jag säger, vad jag egentligen menar,

De bestämmer sig för ett familjeråd.
Jag känner mig skuggad på något sätt, visst sätter jag värde på deras engagemang, men jag skulle helst vilja vara i fred med min sorg och mina tankar.
Ibland känns det så svårt att jag skulle vilja somna ifrån allt och alla,
tankarna går oftare till olika sätt att få ett slut på eländet,
Jag börjar bli rädd för mig själv, visst har jag haft det jobbigt tidigare men aldrig på det sättet.
Jag avskyr psykologer trots att en gång i tiden var en av mitt önskeyrke,
har alltid trott att den bästa psykolog är en själv, men känner att denna gång behöver jag professionell hjälp, själv fixar jag helt enkelt inte det.

De här sista månaderna har varit ett rent helvete för mig inte nog med att jag har mått dåligt, jag har sett dig må dåligt Erik och känt sådan skam för att inte kunnat vara mognare än att ge dig tiden du frågade efter.
Du orkar snart inte mera, du orkar inte se mig gå under, du håller själv på att gå under
Jag vill gärna försöka igen men du har ingen lust.
Tiden går, vi är fortfarande tillsammans, du är så nära men ändå så långt borta
Jag klappar ihop, försöker att ta livet av mig med sömnpiller, jag lyckas inte,
Antagligen är inte det jag vill i slutända. Du kör mig till psykakuten och blir därför sjukskriven
Under mina två månader sjukskrivning har jag haft tid att tänka och jag har kommit underfund att vi människor är egendomliga.
man fäster sig vid någon som en igel och man glömmer vikten att må bra med sig själv,
vi föds ensamma, vi dör ensamma
Jag känner mig tryggare idag, jag har lärt mig mycket under den här perioden,
jag vet idag att jag kan leva utan dig därför att jag kan leva tillsammans med mig själv.
Var dessa ”riktiga tankar” eller bara ett försök att övertala mig själv för att kunna gå vidare?
Vi har bestämt oss, du åker iväg ett tag till den kvinna som du har förnekat redan ”två gånger”
Jag vill inte tveka på vår kärlek, skulle jag göra det då skulle inte ordet kärlek finnas mer i min ordbok, jag tar det som en krisperiod i vårt liv.

Vinter

Jag kör dig till flygplatsen, det känns som om du skall iväg för en av dina tjänsteresor.
Jag skulle vilja säga så mycket, jag kan inte
Du tar ut dina väskor, jag väver nere fönsterrutan
” ha en trevlig resa Erik” och jag åker iväg.
På vägen hem är mina ögon dimmiga av tårar, jag har svårt att följa vägen, jag stannar på vägkanten.
På några minuter ser jag hela vårt liv tillsammans flyga förbi
” du kommer hem igen Erik” hörde jag mig själv säga

Nutid


Solen sken, allting kändes lite lättare.
Jag skulle bara vänta på brevbäraren och sedan skulle ta mig en promenad till arbete.
Landstingets kuvert låg bland övrig posten och reklam.
Jag sprättade upp det och läste:
Tiden för Er är reserverat måndagen den 6 maj klockan 8.00
Passar ej tiden var god och meddela det snarast.
Nu var jag inför sanningens ögonblick och jag var tvungen att tala om för mina nära och kära hur det låg till.
Lite frisk luft kändes behövlig,
Jag svepte in mig i den poncho tröja som hade blivit en av min favorit plagg och knallade iväg mot Silverdalen.
Det var dock inte med samma lätta steg som jag gick upp för den branta backen denna dag.
Synen av ”Golgota” flög snabb förbi mig, jag såg Jesus bära sitt kors uppför den branta backen som skulle leda honom till döds, utan som helst besvär och plötsligt fick jag också en oväntad kraft som hjälpte mig att känna mig lättad.
På kontoret låg en del papper som hade väntat ett tag på en genomgång, jag tog itu med dem.
Det var snart sommaren och hög tid att planera semestern både för mig och dem anställda.
Det var inte lätt alla gånger att tillfredställa allas önskemål, men för det mesta brukade ordna sig.
Hur skulle det bli med min semester? det återstod att se
Semester, det skulle vara min första semester ensam
En känsla av ilska växte inom mig, jag kände hur blodet svällde i mitt ansikte och färgade det rött, små svettpärlor bildades runt pannan
”det är så orättvist, nu är det en annan kvinna som skall ha honom för sig själv,”
Trots avståndet och trots att jag var ett slutet kapitel i Eriks liv kände jag en sorts svartsjuka
Med eftertanke hade svartsjuka egentligen följt med mig hela livet.
Det säges att svartsjuka bottnar i osäkerhet, i rädslan att bli övergiven, lurad, jag hade blivit lurad under hela min barndom, var det därför jag led av en svartsjuka som överskred alla gränser?
Koppar, glas, krukväxter hade flygit i golvet under årenslopp, många örfilar hade tilldelats här och var, många onämnbara uttryck hade kommit ur mina söta läppar.
Varför styrdes jag av en sådan ägande rätt?
Jag satte mig på soffan, det var som alla krafter var borta.
Jag lyfte blicken ovanpå bokhyllan, Ulf, Carolina, David, Stella och Markus log mot mig?
Jag tittade djupt in i Markus ögon. och tänkte på Erik
Markus hade varit mitt största problem under första åren av vårt förhållande, jag var galen varje gång han skulle tillbringa några dagar med sin far, han hade inget rätt att ta Eriks uppmärksamhet ifrån mig.
Jag kände hur tårarna började rinna sakta längs min kind.
Hur dum hade jag varit? Hur hade Erik stått ut med det?
Kunde jag någonsin förlåta mig själv?
Nej loppet var kört, inte ens den kärleken som Erik hyste till mig kunde överleva eller förlåta ett sådant uppförande.
Hans sår var för djupa för att kunna läkas.
Mina hade ingen botten, samvetet skar mig rakt igenom som en vass kniv om och om igen.

6 Mars

Det var en riktig sommardag och trots känslan som tyngde mitt inre, knallade jag iväg i en ganska armonisk sinnestämning.
Ingreppet skulle utföras under lokal bedövning.
Jag klädde av mig och fick ligga på operationsbordet, syster gjorde i ordning allt som behövdes och till slut kom Dr. Milanovic in.
Min tillit och förtroende för utländska läkare stog inte högt i kursen, men jag måste erkänna att denna läkarens röst hade någon sorts övertygande lugnande känsla som fick mig att känna avslappnad.
Han berättade att han skulle göra ett litet snitt under armhålan och skära bort den lilla knölen som vidare skulle skickas för närmare analys.
Det hela skulle ta ungefär en halvtimme och efteråt fick jag knalla hemåt.
Ungefär efter en vecka skulle svaret vara klart, men han lovade att kontakta mig oavsett resultatet.

Det blev den längsta veckan i mitt liv måste jag erkänna.
Jag var på väg till havet när posten ramlade ner i brevlådan.
Mina ögon föll över det bruna kuvert som utan tvekan var sjukhusets.
Jag öppnade det frenetiskt och läste
Resultatet av analysen var positivt dvs. det var inte cancer.
Jag kände hur tårarna rann, först nu blev jag medveten om hur rädd hade jag varit för döden
det kändes som en sten hade trillat ifrån mitt hjärta.
Utan att ens fundera på hur, var jag inne på systembolaget och köpte en liten flaska champagne, med vilken skulle jag fira min pånyttfödelse.
Lycklig att inte behöva förklara någonting för någon öppnade jag skåpet där alla fina glas stod uppradade.
Min blick föll över de silver bägarna som Erik hade haft med sig när vi flyttade ihop, dem hade följt oss under våra resor, i dem hade vi skålat många gånger under lyckliga stunder, denna skulle ha varit i allra högsta grad en av de lyckligare stunder i vårt liv där ett negativ besked hade kunnat ändra på hela livet, men jag avstod. De gjorde mera nytta på hyllan just nu.
Mitt val föll för Ikeas femkronors champagne glas som vi hade köpt i samband med vårt bröllop, jag fyllde det och lade mina läppar på glaskanten
” skål´” sade jag mig för mig själv
”jag hoppas att du tar lärdom av detta ögonblick”
Jag log lätt för mig själv, för enbart en stund sedan var jag med en fot i graven och nu plötsligt kändes som om jag hade gått igenom en förlossning igen.
Av någon anledning hade min lycka aldrig varit fullkomlig eller bestående.
Efter den ödesdiger natt då Carolina hade blivit misshandlad av Martin, inget hade varit som förut.
Jag hade kämpat hela tiden för att hennes syskon skulle förstå och acceptera hennes beslut att fortsätta ett liv tillsammans med honom, det hade jag gjort förgäves.
Då och då kom telefon samtal att Martin fortsatt att slå henne och att misshandla henne psykiskt.
Dessutom var det inte bara alkohol inblandad i det hela men också andra sorts droger.
Jag var kanske naiv men jag hade väldigt svårt att tro det.

Jag jaktog Stella och såg att hon började skruva sig på stolen
”Du Stella jag är inte långsint, jag förstår mycket väl alla era känslor inför vad som hände, men det är ett antal år sedan, Martin har förändrats, du, David, Ulf , jag har förändrats, mamma är borta, tycker inte du att det är dags att sätta en punkt och försöka att gå vidare? Vi har bara varandra kvar eller hur?”
Jag såg hur Stella försökte dölja tårarna, jag kramade henne
”Det är över nu, vi begravar det förflutna, det skulle mamma ha velat”
”Vi skall åter bli en familj som på gamla goda tider, jag lovar dig Carolina” sade Stella
”Inte mig skall du lova det men oss alla fyra”




Det var redan december och festiviteterna stod vid dörren.
I år skulle det bli annorlunda.


Jag blundade lite….
Doften av kryddnejlikor, ingefära från nybakade pepparkakor.
Den syrliga ångan från ättikslaget som täckte sillen i sin lerkruka, rödlök, rödkål.
De röda kanderade äpple som på silverfat tog pompöst plats i mitten av jul bordet.
”I´m dreaming om en white christmas” rösten av Bing Crosby ekade ifrån ”the masters” skivspelaren














en jul på femtiotalet

. En av våra traditioner var att varje jul skulle vi skriva en liten dikt och läsa den på själva julafton
I år hade jag skrivit:

Det var en gång en liten prinsessa
Den var mamma och pappas flicka
Hon lärde sig att gå, att tala och nicka
”vad söt och rar hon var”
var det folkets kommentar

Hon grät sig tll sömns varje natt
Hon trodde att varje tår förvandlades till skatt
Av pärlor skulle hon binda en krans
Och bära den skulle hon till dans
Men drömmarna försvann och pärlorna till tårarna återgick
Lugn och ro prinsessan aldrig fick

Letizia och jag hade varit med pappa och handlat julgran, sedan skulle vi gå på bio för att se ”Askungen”.
Mamma var hemma och förberedde maten, hon var dessutom havande så hon orkade inte följa med
Efter biobesöket började vi att klä granen och snart skulle det roligaste börja.
Det var tomtens visit.
Vi hade alltid haft samma procedur varje jul.
När det blev dags för julklappsutdelning skulle Letizia och jag gå in i vårt rum och där skulle vi avvakta och vänta på jultomte.
Tomten brukade ringa i sin klocka, växlade några ord med våra föräldrar och sedan lämnade han våra presenter.
I år hade vi fått ett elektriskt tåg för vilket pappa hade byggt en hel stad med broar, sjöar, intermittenta ljus, stopp signaler, det var verkligen en fantastisk upplevelse.
Dessvärre var det så att vi inte fick använda tåget utan vår faders tillsyn, dessutom var det mest han som hade roligt med det.
En vuxen man med barnasinnet kvar?…

Nutid

I år kände jag inte det minsta lust för att baka eller pynta, jag kände mig som död inuti, min entusiasm var borta, därför kändes det inte lika angeläget
Jag struntade i julgranen, jag struntade i att baka, för mig var julen inget att fira längre, jag hade ingen familj men hade jag någonsin haft den?
Nej, jag hade inte varit capabel att hålla ihop den.
Jag tänkte tillbaka några år tidigare.
Jag tänkte på julen tillsammans med Kristian och barnen, jag såg mig själv tillsammans med dem vandra runt huset där vi bodde sjungande italienska julsånger, jag återupplevde känslan att få lägga det lilla Jesusbarnet inne i krubban som varje år var ett måste i vårt hem.
Jag tänkte på alla andra jul efter skilsmässan, på hur svårt det var att tillfredställa allas önskemål.
Det kändes mycket tomt, men jag tröstade mig med att jag var nog inte ensam att ha den känslan.
. Jag tänkte på Erik, och om han var lycklig kände jag för första gången att jag kunde glädja mig åt
hans lycka, och verkligen unna honom det, känslan var så äkta att plötsligt ville jag gråta.
Jag har återhämtat mig efter operationen, mitt inre är fortfarande i spillror, men jag försöker att ta en dag i sänder
Jag ägnar min tid åt Silverdalen, det är svårt ibland, allting har blivit dyrare och anslagen blir aldrig större.
Det är mycket tack vare människors generositet som Silverdalen klarar sig, det gör mig lycklig att se så många frivilliga engageras sig i ”hemmet”
”Mina gamla” är inte bara en belastning för samhället, de har det bra och så borde vara överallt runt om i landet.
Politik har aldrig varit min starka sida men ”pamparna” skulle nog ta sig en fundering över att alla skall den vägen vandra och ålderdomen står vid dörren för alla före eller efter
Jag kräver alltid det bästa av min verksamhet, Silverdalen har en personalen son älskar sitt jobb.
Här finns det undersköterskor och sjuksköterskor som har arbetat i åratal hos oss.
Silverdalen är lite speciell.
Jag minns när jag planerade den, när jag skissade den. Inget skulle lämnas åt slumpen, allt skulle vara perfekt i minsta detalj.
På Silverdalen skulle boende och deras anhöriga känna sig hemma.
Silverdalen var det första privata ålderdomshem som hade t.o.m. ett litet kapell, en frisersalong, ett rökrum, och en liten ”pub” där de ”friskare” äldre kunde träffas, dansa eller enbart lyssna till musik.
Mitt motto hade alltid varit
”man behöver inte berövas allt bara för att man bli gammal”
Hade ”mina gamla” sina vanor eller ovanor skulle de få behålla dem så länge de levde och hade glädje av dem.
Jag trivs fortfarande med mitt arbete men jag skulle vilja trappa nere lite, jag känner mig tröttare och har ont i kroppen alltför ofta nu för tiden.
Läkaren tror att det kan vara en sorts depression, det brukar accentueras vid högtidligt tillfälle när man känner sig ensam, men jag har en annan känsla.
Jag tror att Gud kommer att kalla mig snart.
Jag känner mig tröttare och tröttare, ibland orkar jag inte stiga upp ur sängen, men jag tvingar mig.
Det är så mycket kvar att uträtta, att planera
Igår när jag var ute och promenerade fick en otäck smärta i min vänstra fot och jag var tvungen att vända hemåt, jag fick hoppa på min högra fot nästan hela vägen.
Jag tog tvåsmärtstillande tabletter, det hjälpte inte.
Jag har sökt akuthjälp för det, det var Dr Andreasson som tjänstgjorde den dagen tack och lov.
Prover och återigen prover, akutremiss till röntgen, evig väntetid vad väntade jag egentligen på? Diagnosen? Nej bara en bekräftelse för vad jag innerstinne redan visste, att mina dagar var räknade
Diagnosen löd: spontan fraktur ursakat av skelettmetastaser.
Det kommer att innebära strålbehandling, kanske operativ ingrepp beroende på hur förskriden cancer är
”den enda ja begär” hade jag sagt till Dr. Andreasson ”är att bli så smärtfri som möjligt”
Hur reagerade jag när jag fick beskedet?
Uppriktig sagt vet ej om jag är ledsen för det, mest rädd tror jag, rädd för smärtan, men Doktor Andreasson hade garanterat mig optimal smärtlindring.
”snart är jag fri, fri från allt” jag lyfter luren och ringde Carolina
”Hallo det är Carolina”
”hej det är mamma” säger jag
”jag är döende”
”vad säger du?
”cancer har hittat en annan väg, den har satts sig på mitt skelett”
”skojar du?”
”Skulle jag skoja om sådana allvarliga saker? Jag har bara några månader kvar Carolina”
”Har läkaren sagt det?”
”Nej men jag vet det”
”jag kommer över mamma”
”nej jag vill vara ensam idag, imorgon kanske”

”jag kan höra hennes röst som det vore idag Stella”
”jag kände mig så maktlös när hon berättade det”
”Hon ‘ville’ klara sig själv, hon har aldrig velat ha hjälp av andra, eller hur?”

Jag blev tvungen att sluta på Silverdalen.
Det blev ett känsloladdat avsked.
Vanja och Monica hade ordnat allt, PRO ordförande var närvarande, all personal, en del mängd anhöriga som ville visa sin tacksamhet hade också kommit.
På ett utav bord hade ställts alla blommor, fruktkorgar, chokladkartonger, vinflaskor som hade strömmat in.
Det andra bord var dukat med Silverdalens finaste kaffekoppar och silverskedar
Jag tackade för blommorna och för allt annat och därefter bad jag om en liten stund uppmärksamhet
Jag reste mig upp
”Trots att det här är ett oåterkalligt avsked, känns det inte som ett slut. Jag vet att Silverdalen kommer att gå vidare med samma framgång som har alltid utmärkt den
Jag vet att Ert engagemang inte kommer att upphöra med mig.
Jag tackar Er allihopa för de underbara åren tillsammans och för de underbara stunder ni skänker dagligen till våra gamla.
Jag torkade några tårar
”var så goda och ta för Er.”

I väntans tider


Nu tillbringar jag tiden som jag har kvar med att skriva, läsa, måla och försöka att komma underfund vilka krafter som styr ens liv.
Smärtorna tilltar i ganska raskt takt, jag ligger mest i sängen.
Mina barn är helt fantastiska.
Alla fyra turas om att underlätta för mig så gott det går, jag hör deras röster när de tror att jag sover, de känner sig så hjälplösa.
”Har jag någonsin sagt att jag älskar er?”
”Nej det kan jag inte minnas”
Tre små ord så betydelsefulla och ändå så svåra att uttala
Barn, mina kära barn!
Det är tomt, mycket tomt emellanåt.
Man kan genföra livet med en bilresa en dimmig dag, man kör försiktigt och ser nästan inget.
Plötsligt lättnar dimman och man återfå klar kontroll över vägen och dess omgivning.
Jag är snart framme, loppet är kört.
Summeringar? Kaos, totalt kaos under hela mitt liv, men i varje moln finns det en guldkant var det någon som sade till mig en gång.
Det var sant, om jag tänkte efter riktigt noga, hade det funnits många ”guldkanter” just tack vare de många moln.
Visst hade jag haft många problem, visst hade jag svamlat i mörker många gånger, men känslor av hopplöshet hade alternerats med fantastiska upplevelser.
Det var dags att summera mitt liv om jag skulle kunna gå vidare.
Trots allt som en glad och positiv människa älskade jag livet, man skall inte låta sig utplånas och förändras av motgångar. Motgångar är en del av livet.
Livet ger, livet tar, hjärtat slår oavsett och själen, den osynliga delen i vår kropp kommer att fortsätta att höja en till skyn eller sänka en till förödelse
Mäktig är naturen som ordnar allt till slut
Där glädje och sorg de möts i livets långa rutt.

”Hon visste att hon aldrig skulle bli ”en glad pensionär” sade jag till Stella
och vet du vad? jag tror att hon försökte att stöta ifrån sig alla som kom för nära henne, hon ville bli älskad och ändå inte, hon ville älska men hon kunde inte, för hon visste inte hur hon skulle bära sig åt

”Vet du en sak Carolina? Jag trodde att jag förstod mamma, men egentligen hade jag inte en aning om hur hon verkligen var”
”att läsa den här berättelsen var som att göra en resa genom livet tillsammans med henne, en resa igenom hennes eget liv.

Detta var ”historien” och jag hoppas att kunna avsluta den på ett tillfredställande sätt.

Tack mamma för alla dina glada och sorgliga upplevelser som du till slut delade med dig











Någon sommar på femtiotalet

”Om du rör dig är du dödens” sade jag med min pilbåge riktad mot Laura
Att leka indian var det roligaste jag visste, inspirerad av TV serie Rintintin satte jag och mina kompisar upp egna avsnitt, vi klättrade, gjorde eldar, rökte fredspipan, via röksignaler kontaktade vi andra indianstammar…
Fantasin flödade, vi var ute hela dagen och bara rädsla för fladdermöss som flög lågt om kvällar fick oss barn att dra sig tillbaka hem.
Ja sommaren var en underbar tid, fri från nunnorna, fri från kyrkan och med massor av energi att göra sig av med.
Det bästa med sommaren var dock dem veckorna som vi tillbringade med pappa vid havet.
Pappa hade alltid älskat naturen och den kärleken hade i alla fall lyckats att föra över mig.
Jag visste att när vi tältade fick jag vara ”i fred” han hade inte tid för äckliga närmande, han hade fullt upp med friluft liv.
Han hade en liten Fiat typ A och den lastades som om den hade varit en lastbil.
Tält, provianter, camping bord, stolar, sprit kök och t.o.m. båten fick plats på biltaket.
Båten som pappa själv hade byggt i tre delar och som sattes ihop vid behov.
Han var påhittig min far, måste jag säga.
Det var roligt när jag fick vara med honom i verkstad, också om jag fick höra då och då hur dum jag var för att jag inte begrep bättre.
Att jag inte begrep bättre hade jag fått höra många åtskilliga gånger i mitt liv.



Nutid

Den sista tiden hade Erik och jag ofta diskussioner, just om det att begripa bättre.
Vad var egentligen jag behövde begripa som jag inte redan begrepp?
Diskussioner om allt, det minsta bagatell kunde ge upphov till ordväxling.
Jag visste att det var dags att bryta upp, men hur?
Jag hade ingenstans att gå, men jag var tvungen att hitta en lösning och detta snabbt.
Jag hade sista tiden äntligen accepterat mig själv som jag var med mina skavanker men nu plötsligt stog jag framför spegeln och betraktade min figur.
” Fy faan! vad jag såg ut”
Eriks kärlek hade hämmat mig från att se den riktiga bilden, den runda kvinnor gestalten som jag var nu för tiden. Det kändes plötsligt som om jag hade bara min kropp som visit kort
Jag blundade


Höst någon gång på sextiotalet

Mitt flickrum i Milano var inte mysigt men jag hade gjort det till ett trevligt tankeställe.
På den ena väggen satt fast ett hundratals tomma sigarettpaket av olika märke, som jag hade samlat under årenslopp.
Mitt emot fanns en spegelvägg framför vilken jag tillbringade åtskilliga timmar beundrande mig själv på jakten efter dem detaljerna som gjorde mig så åtrådd i det maskulina samhället.
Var det svarta långa håret? Var mina bröst, mina vackra ben, mitt leende?
Hursomhelst vad som jag hade under ytan var helt oväsentligt.
Jag var en så kallad 'one night stand', mera kunde jag inte ge.
Därför var jag rädd om min kropp
En rutig svart och vit klänning hängde på ett galler utanför garderoben.
En liten klänning storlek 34 som var min dåvarande storlek och som under inget förhållande fick överskridas.
Det var på den tiden som jag räknade kalorier i maten, som jag skrev ner vad jag skulle äta och när, och som jag dansade flera timmar om dagen framför spegelväggen.
Jag älskade att dansa och under de timmarna drömde jag bort mig.
Den ena stunden var jag prima ballerina på Bolsjoj teater, den andra var jag en applåderad subrett på Broadway.
Jag avgudade Ginger Rogers och Fred Astaire!

Köket igen

Erik själv var inte nöjd med sin figur nu för tiden.
Han hade gått upp några kilo under våra år tillsammans och detta störde honom.
Personligen kunde jag inte bidra med något, och någon motivering för en eventuell förändring kunde jag inte ge honom heller, det hade han varit snabb att tillägga.
För ett litet ögonblick öppnade jag ögon:
nej min plats var inte där vid hans sida och hans plats var inte längre vid min sida.
Vår kärlekssaga var över.
Nu återstod bara de praktiska bitarna och dem skulle jag ta itu så fort jag förmådde.
Jag hade inte längre en man som älskade mig, jag hade och hade haft en lång period en man som stod ut med mig för att han hade inget annat val.
Om mitt liv var slut, så hade jag ingen rätt att få slut på andras liv.

Jag gick fram till cd spelare och satte på min favorit musik: en blandning av olika instrument som utgjorde tillsammans en musikalisk fröjd för själen och som ingav en inre frid som nu för tiden var mest en bristande vara.
Rädslan för cancern blev mer och mer kännbar vartefter dagarna gick.
Jag väntade otålig på kallelsen. Då och då flög mina tankar till en gammal väninna som plötsligt hade drabbats av cancer och gott bort inom loppet av ett år.

Med ro såg jag mig själv gå in på JK för att hälsa på henne.
Linnea och jag hade varit kurskamrater i två år och trots olikheter mellan oss hade vi funnit varandra redan från första skoldagen.
Efter en oväntad störtblödning hade Linnea lagts in för närmare undersökningar.
Det visade sig vara cancer.
Hon opererades omedelbart: livmodern, äggstockarna och äggledarna avslägnades.

Jag klev in i hennes rum, hon låg i sängen, hennes ljusa hår var samlat i två flätor, hon var vacker, hon
strålade av lycka när hon berättade för mig hur operationen hade gått, om hur fantastisk hennes läkare hade varit, om hur snälla alla sköterskor var, men framför allt lyckan att fortfarande leva och finnas där som mor för sina barn.
Hennes äktenskap hade inte varit så roligt de sista tio åren.
Matti som hennes man hette, hade alkohol problem.
Visst skötte han sitt jobb, men när han var ledig så låg han bara på soffa full som ett ägg, och den synen är inte direkt något man blir glad av.
Efter operationen tog Linnea ut skilsmässan och flyttade till en liten tvåa med sin minsta dotter och hennes kanin.
Vi träffades ofta och hade verkligen kul tillsammans.
Linnea dog ett halvår efter, cancer hade spridits och trots hennes viljekraft had hon inte lyckats att besegra den.
Var hennes livsglädje en mask för att dölja sanningen?

Utan att ens märka det stod jag vid fönstret med ett glas vin i handen, vad hade vinet för funktion i mitt liv nu för tiden?
Ångestdämpande? Tröstande? Jag skulle aldrig erkänna det.
Jag älskade vinet men min kärlek till det hade börjat på ett märkligt sätt.
Jag började dricka vin för att inte någon annan skulle dricka för mycket.
Den 'någon annan' var Kristian.


Sommaren 1967


Eftersom i Italien har man vin som måltidsdryck, reagerade jag inte speciellt på att Kristian faktiskt drack, tills jag insåg att mängden var lite utöver det vanliga.
Det var hans lärare som slog larm genom att avstänga honom från sångundervisning.
Kristian presterade ingenting och hans lärare tyckte att de pengarna som lektionerna kostade var bortkastade.
” Gör något åt dina problem och kom tillbaka när du är redo”
Det blev en fruktansvärd period.
Jag kunde inte tömma alla flaskor i slasken i samma takt som de köptes.
Kristian fortsatt att dricka, emellanåt hade han delirium, han såg djur kräla på väggarna.
Jag hotade med att lämna honom, Ulf och jag skulle klara oss utmärkt utan honom, och för första gången i vårt förhållande talade Kristian om för mig att i så fall skulle han ta livet av sig.
Jag trodde inte på honom, visst kände jag att vi var viktiga men inte i det mån att någon kunde offra sitt liv för vår skull.
Han hade aldrig tillstyrkt i handling hans kärlek till oss.
Dessvärre fick jag konstatera att han inte skojade.
Det var efter ett gräl, ett av många, som jag mitt i natten bestämde mig för att ge mig iväg, jag orkade inte längre att ta hand om två barn.
Kristian sprang uppför trapporna mot vindkontoret, med sig hade han ett rakblad och med den nära sina handleder fick mig att stanna.
Livet med honom var inte den jag hade velat, jag arbetade inte för han försörjde mig. Det tyckte jag var helt i sin ordning, men efter ett tag kände jag mig fånge, fånge i en värld som inte riktigt passade mig.
Ulf och Kristian upptog all min tid.
Jag kände inte mig som kvinna längre, Kristian var för barnslig, för oansvarig för att ge mig den tillfredställesle jag behövde.
Jag skulle stanna och ge honom chansen att bli av med sina alkohol problem, men efter hans tillfrisknande skulle Ulf och jag starta ett nytt liv.
Under den tiden som inte var lätt fick jag dessutom reda på att otrohet var en av hans sidor.

”Se där vad mycket får man reda på nu, puzzlebitar går ihop lite i taget” sade jag

Sjuttiotalet

Jag hade just duschat färdigt när min systers Letizias ord ekade i det lilla badrummet:
” Zazzi det är en sak jag måste säga, jag har vetat det länge och nu känner att jag inte kan tiga längre”
” Vad är det?”
” Jo Kristian träffar en annan, en operastuderande som tar sånglektioner för samma lärare, hon heter Ruth Welting”

”Apropå Ruth Welting” sade Stella, pappa visade mig en bild på henne när jag träffade honom sist, hon är död i cancer: Hon var ett stort namn inom operavärlden, han sade att han kände henne men berättade aldrig något annat”
”mamma har nog inte haft det lätt med pappa, kommer du ihåg hur han flirtade med tjejerna när vi hade fester?”

”Är det sant?” frågade jag
” Tyvärr! Rolf (som min systers man hette) ville inte att jag skulle tala om för dig men jag tycker att du borde få veta vad som försiggår runt om dig, du kan inte vara så blåögd.”
Jag kände ilskan växa inom mig, fort som bara gick det tog jag på mig och åkte iväg för att hämta Kristian från lektionen och i förhoppning att få se en skymt av den kvinna som hade mod att tävla mot mig.
Jag parkerade nära men ändå inte synlig, och mycket riktigt vid 18 tiden när lektionen var över kom de trallande genom porten.
Ruth var en kort knubbig tjej med kort år, det enda hon hade att komma med var troligen rösten.
Jag gick ur bilen mot dem, Kristians ansikte blev som förstenat, jag gick fram:
”Zazzi” hälsade jag,
”jag är Kristians fästmö och vem är du?”
Hon presenterade sig, jag drog Kristian i armen och tog honom med mig
”det här är det sista du har gjort mig.”
Jag körde hem och en gång inne i lägenhet började kasta omkring allt som fanns inom räckhåll.
Efter ett tag var golvet fullt med glas splitter, porslin delar, böcker, skivor, lakan, handdukar.
Skåpen var tomma, allt vårt hem låg spritt här och var i den lilla trean
Sist av allt klippte jag sönder den stora nallebjörn som Kristian hade gett mig året innan i julklapp, hela fyllningen av skumgummibitar lade sig överallt som en matta över hela golvet
Ytterligare en gång talade vi om att gå skilda vägar.
Det blev inte så, jag stannade kvar. Varför? Det undrar jag ännu idag.

Så småningom återupptog jag min jakt, jakten efter lyckan, efter ömhet, uppskattning.
Det var under den perioden av vårt förhållande som jag träffade Robert.


Robert var en fyrtioårig arkitekt från Dallas, som skulle tillbringa en liten tid i Rom.
Vi blev introducerade för varandra av min svåger Rolf som var Roms korrespondent för ' NY DAG' en vänsterdriven svensk tidskrift.
Robert tillbringade viss del av sin tid på 'amerikanska baren' vid 'stampa estera' utrikes reportrars träff ställe.
Robert bjöd ut mig redan första kvällen vi möttes.
Han var av den gamla sortens men: artig, omtänksam.
Vi umgicks flitig några dagar, jag visade honom Roms smultrons ställe som var okända för vanliga turister, vi promenerade hand i hand längst 'gamla Appia', ibland levde vi oss sig in i de platserna så att det kändes nästan som att befinna sig på den tiden.
Och så en natt befann jag mig bredvid honom i hans famn.
Det var en sådan känsla som är svårt att beskriva, man måste bara uppleva den.
Robert hade blivit förälskad i mig, han ville att jag skulle lämna allt, att jag skulle ta med mig Ulf och flytta till Texas.
Det gjorde jag inte
Robert fortsatte att skriva brev i några år i förhoppningen att jag skulle ändra mig.
Jag hade gjort mitt val och stog fast vid det.
Efter min flyttning till Stockholm tappade vi kontakten.

Köket igen

Jag ställde ifrån mig glaset, gick in i duschen och förberedde mig för natten.
Erik skulle vara kvar på kontoret ett tag till.
Hans nya befattning krävde en del nya uppgifter och han hade inte tid att ägna sig åt dem på dagen, därför var han tvungen att arbeta över.

En sak hade jag aldrig lärt mig av avstå ifrån och det var mitt varma kvällsbad.
Jag tittade på min bild i spegeln och än en gång blev jag påmind att ålder tog ut sin rätta…..
En gång hade jag skrivit i mina anteckningar: 'att vara vacker' en fördel med många nackdelar.
Vad man än påstår så är det varje kvinnans dröm att ha en vacker yttre.
Efter min dramatiska födelse med hjälp av 'sugklockan' hade jag fått en märklig huvudform, det såg ut som ett päron.
ful som skam var jag, berättade min mor för mig.
Kan man tänka sig ett barn på över fem kilo (5150 gr. för att vara exakt) med ett päronformat huvud och två springor till ögon, det måste ha varit en förfärlig syn, alla barn är vackra för sin mor men det var definitivt inte jag
Överläkare tröstade min mor:
Av denna flicka kommer det att bli något alldeles speciellt.
Så blev det.
Jag växte och blev sötare och sötare för varje dag som gick och rätt som det blev hade jag utvecklats till en vacker liten dam.
På sextiotalet under min utbildning på college var det vanligt att varje termin utnämnde man 'någon' till 'miss något' i varje årskurs.
Allt började med 'miss snygga ben'
Ja minsann, jag hade dem snyggaste ben bland alla flickor i årskurs 6.
'Miss räka' 'miss sympati' …. miss titlar fortsatt att rinna in varje gång de blev utannonserade.
Mitt utseende började så småningom påverka mitt sätt att vara.
Jag blev mer och mer självupptagen.
Jag älskade att bli jaktagen och krävde mer och mer uppmärksamhet.
Min mor sydde kläder till mig som skulle tvunget vara så snäva som möjligt att knappast gick att andas i dem…..
Det hade tagit hela mitt vuxna liv att dra slutsatsen att: skönheten är inte alltid en fördel
Nu kändes skönt att ha på sig pösiga, säckiga kläder där fettet kunde flyta fritt!

Och dessutom vad gjorde det?
Troligen skulle det bli ännu värre efter ingreppet som jag till slut skulle genomgå.
Jag tittade än en gång mig i spegeln.
Mina bröst var fortfarande välbehållna trots fyra barn, men hur skulle det bli om några månader?
Nej jag hade inte lust att tänka på det nu, klockan var mycket och jag skulle arbeta intensivt imorgon.
Jag skulle planera inför höstens verksamhet.

Jag hoppades att kallelse från sjukhuset skulle komma snart, att leva i ovisshet gjorde mitt liv ännu svårare.

Jag hade egentligen inte hämtat mig helt ifrån chocken som kom som en blixt på klar himmeln juni två år tidigare, när Erik hade åkt iväg med sin bror och respektive söner till Amsterdam för att träffa en gammal bekant från deras USA: s vistelse 1972

Juni nittiotalet

Nej, jag bar ej kronan, men jag kände mig som en drottning,
”Du ” fick mig att känna mig som en sådan, drottning i vårt hem, drottning i ditt liv.
Med stora kliv hade jag intagit den platsen och med stora kliv lämnade jag nu tronen.

Du steg upp tidigt på morgonen, jag låg kvar i sängen
Du böjde över mig, kysste mig och sade som du alltid brukade:
” Jag älskar dig”
” Hej då, ha det så bra nu ”mumlade jag halvvaken

Du återvände tidigare än beräknad.
P. Ga. din brorson var din förklaring.

En kväll en vecka efter.

Vi hade just avslutad en god middag, jag stod vid diskbänken och plockade i ordning.
Plötsligt fick jag veta att det inte var p.g.a. pojken som resan blev kortare.
Möte i Amsterdam hade väckt åter de känslor som du hade haft en gång på sjuttiotalet och ditt dåliga samvete gentemot mig hade fått dig att må så dåligt att du inte kunde tiga, du kände dig tvungen att dela med dig dina upplevelser.
Har man aldrig funnits i en sådan situation, så är det svårt att begripa hur man kan känna sig.
Det var som du hade slängt mig från tionde våningen, chocken var av sådana dimensioner så att det finns inga ord för att beskriva den.
Jag var som förlamad, det enda jag kunde förmå mig till, var att ta av mig vigselringen och prata om omedelbar skilsmässa.

Du försökte förklara, tala mig till rätta, jag gav dig ingen möjlighet.
Jag hade som vanligt dragit mina egna slutsatser och med detta basta.
.
Hur kunde du?
Hur kunde du åka ifrån mig med kärleksfulla ord och återkomma med en sådan chock besked?
Vad var för sort kärlek du hade känt för mig i alla dessa år?
Alla dina brev? Alla dina små tankar? Allt du hade gjort för mig under åren var det bara en bluff?
Massa tankar virvlade runt i mitt huvud.

Vi åkte trots allt på semester.
Du erbjöd Carolina och Mattias att följa med.
Min första tanke var att troligen var det svårt för dig att tackla eventuella kriser och det var därför du kom med det förslaget

Vi bilade runt halva Europa.
Museet i Bilbao var en upplevelse, så enorma skapelse, så enkla och ändå så djupa.
Cannes om natten, skildrade en värld för oss så främmade, dem rikas värld, en värld där vad som hände mig tillkommer varje dag, där otrohet är nästan en stjärna i tillvaron, och ingen bryr sig.
Resan var bra och ändå inte.

Jag försökte förtränga vad jag verkligen kände dels för Er som var med och dels för att själv klara av hela semestern

Skriven av: paola boström

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren