Harvad Och Cigaretterna.

En mörk historia om en man som inte ville
Någonting annat än att mänskligheten på
Jorden skulle fimpa cigaretterna som dagligen
Förstörde hans, och ungdomarnas lungor.


Harvard.
Harvard glimtade försiktigt ut genom det lilla hålet i de röddränkta gardinerna. Utanför var allting grått och trist. Nere på gatan stod ungdomarna som rökte sina torra cigaretter. Harvard fnyste. Han avskydde stanken från den giftiga och kvävande röken som cigaretterna mördande utsöndrade. Harvard drog sig tillbaka in till skuggorna, och svepte dess tunna mantel runt sin kropp. Av ren reflex duckade Harvard. Men ingenting flög förbi. Harvard hade en slags skada i hjärnan. Ibland fick han för sig att små barn med blek hud och långa klänningar hoppade runt i lägenheten och fnissade hänsynslöst åt honom. Harvard var sjuk. Ja, väldigt sjuk.
Harvard var dum i huvudet. Men det fanns inte bara små uppstoppade barn inuti hans tröga huvud. Nej. Innanför den kala skallen som endast hade tryckt ut ett enda grått hårstrå efter alla år i lägenheten rymdes det tankar om hur man kunde skapa världsfred och kanske till och med förinta fattigdomen som Harvard ibland kunde se ute på gatorna från köksfönstret.
De små männen med sina plåtaskar som tiggde försiktigt mot människorna som gick förbi, endast för att få asken fylld med spott från några tonårstokiga nittonåringar.
Men trots att Harvard hade alla dessa möjligheter innanför huvudet, så hade han inga lyssnare. Han hade försökt tala med ungdomarna nedanför huset. Men de hade bara sagt ”Dra åt skogen, gubbe” för att sedan fimpa sina lortiga cigaretter på Harvards slitna kinder. Harvard brukade inte säga emot. Han brukade stå där och låta de haschtuggande ungdomarna långsamt trycka in sina brännvassa cigaretter djupt in i skinnet medan de hånskrattade åt att det var så otroligt lätt att göra illa någon.
Harvard hade lärt sig av sin mor att låta mobbare och andra jobbiga typer hålla på med allt det dumma de gjorde. Allt det meningslösa. Låta dem hålla på tills de tröttnade och gick därifrån. När Harvard hade hört det från sin moders mun hade han tyckt att det lät rätt bra. Det tyckte han fortfarande. Även fast han aldrig förstod varför det inte funkade. Ungdomarna hade alltid fortsatt att ge honom ärren. Både de ytliga som de som skar sig in i själen på honom.
Han chockades ibland när han insåg hur människor kunde vara mot varandra. Hur de kunde säga sådana otroligt onda saker till honom. Sådana saker gav honom ärr som borrade sig djupt in i ryggraden.
Men man kan nog säga att Harvard trodde att livet skulle ersätta honom för alla de timmar och minuter han suttit ensam i tv-soffan medan några satans ynglingar tyckte det var kul att slänga ägg på hans fönster.

Harvard lät kylskåpsdörren långsamt glida upp. Innanför fanns svaret på varför Harvards kropp endast bestod av 3 procent fett. Harvard behövde mer mat. Det visste han, och det kände han. Mataffären låg endast en och en halv minuts promenad ifrån ytterdörren. Men samtidigt som Harvard gärna ville få i sig en bit äggröra, så var han rädd för att ungdomarna skulle dyka upp sekunden efter han lämnade tryggheten som låg i ICA affären. Men Harvard visste att om man hade levt den senaste veckan på kornbröd och salttorkade plommon så behövde man lite extra-pjäck för att överhuvudtaget förstå att man inte var död.
Kämpande mot sin vilja slet sig Harvard ut i hallen. Tog fram sina gråputsade söndagsskor och tryckte långsamt ner sina smala fötter i dem. Någon jacka behövde han inte. Hans blod orkade ändå inte pumpa runt någon värme i hans ådror.
Harvard gick försiktigt ner för de tunga trappstegen som ledde ut till den kraftiga glasdörren som skiljde hyreshuset från omvärlden. Men där stannade han.
Utanför satt det en man som inte kunde vara äldre än femton. En pojke alltså. I handen såg Harvard hur han höll, och smekte ett cigarettpaket.

- Nej nu.. jä... Viskade Harvard tyst för sig själv.

Det var som om någon osynlig kraft satte igång Harvards allra mest dolda krafter.
Han lät handen sakta glida upp längs handtaget. Sedan lät han dörren tyst öppnas.
Pojken som satt där kunde bara i sina mörkaste mardrömmar ana vad som var på väg att hända. Harvard var känd att vara en hänsynslös enstöring som skulle göra vadsomhelst för att fimpa den minsta cigaretten. Harvard fick chansen den minuten. Såklart han tog den.
Cigaretterna skvätte våldsamt ut ur paketet när det tappades till marken. Det skulle dröja 48 timmar innan någon skulle förstå att någonting var fel.
Harvard tittade länge på Tv den kvällen. Ovanligt länge. Men ändå inte tillräckligt länge för att hans magra bakdel skulle lämna av sig ett svettavtryck i den blysvarta fåtöljen som Harvard hade fått som present av sin mor när hon hade ”åkt iväg på en lång resa”.
I övrigt visste inte Harvard att det fanns någonting som kallades ”arv”. Inte heller visste han vart hans mor hade åkt, eller varför. Och han kunde inte förstå varför det hade börjat lukta så ovanligt mycket död kring mors foto som satt uppspikat på väggen i hallen.

Harvard vaknade tidigt. I sömnen hade han redan varit ute och hämtat tidningen, så när han gick ut till köket för att få en morgonslurk med kaffe, låg den där på bordet.
”Pojke saknad i Solna stad”. Harvard fnyste högt. Solna-Posten kunde aldrig lista ut någonting själv. Pojken var mördad. Alltså var han väldigt… Alltså mådde han väldigt dåligt. Ja, väldigt, väldigt dåligt måste han må. Harvad log när han tänkte på vad han hade gjort.
Han hade fått sitt allra första, helt egna Darkside-point. En hyllning från ondskan som man fick om man tillämpade onda dåd mot andra människor.
Han kände hur något mörkt hade börjat omge honom de senaste två dagarna. Det pressade sig in i honom och lade sig lugnt och stilla i hans svaga hjärta. Harvard såg sig själv i spegeln. Hade han blivit en aning blekare på sistonde? Och hade hans ögon blivit en aning rödare? Det spelade ingen roll. Han misstänkte att det bara var ett feberanfall som gällde för hans del.
Harvard slet sig enkelt loss från spegelns grepp, han hade ändå aldrig riktigt gillat vad den visade honom. Han märkte att utanför så hade solen börjat mörkna, och värmen i lägenheten hade minskat till den nivå då det var dags att göra ett besök hos hyresvärden; Karl. Den pengasugande parasiten. Harvard tyckte om att kalla honom det, men bara när ingen annan hörde. Och han tyckte att han var riktigt smart när han insåg att han kunde kalla honom Karl PP. Ja, sa jag inte att Harvard var dum i huvudet?

Harvard hade aldrig riktigt gillat Karl PP, eftersom han alltid på helgerna brukade ringa på dörren, bara för att klaga på hur trasiga trappstegen var utanför Harvards lägenhet och därigenom kräva en penning tillräckligt stor för att köpa ett eller två paket färska cigaretter.
*Pling* En klocka plingade inuti Harvards lågarbetande hjärna. Det var dags igen.

- Cigaretter… Harvard sjönk i en slags dvala när han tänkte på hur slitna lungor Karl måste ha vid det här laget. Tillräckligt slitna för att Solna-Posten skulle få skriva om att ännu en person saknades.

Harvard gled ut ur lägenheten, i ena handen höll han märkligt nog en rostig gammal skruvmejsel. Fast det är klart, visste man vilka strider som utspelade sig innanför Harvards magra skalle så är det nog ganska självklart varför han gjorde som han gjorde. För redan nästa dag vittnade tidningarna om ”Man försvunnen i Solna, andra fallet på en vecka”.
Harvard reste sig upp ur mörkret. I de svaga ljusstrimmorna glänste Harvards ögon med ett rött, ondskefullt sken. Hans grånötta skinn blottade undernärda blodådror som slingrade runt hans händer och armar som hungriga, magra ormar.
Harvard höll på att bli ett ondskans ombud. Men själva idén bakom Harvards gärningar var i alla fall goda. Felet med honom låg i sättet han försökte lösa dom på. Men han visste ju inte bättre. När han hade varit liten hade han aldrig kunnat lösa trebitars-pusslet, och inte ens var han kapabel till att rabbla upp alfabetet… vid arton års ålder.
Så vems fel var det? Var det modern som aldrig öppnat ögonen för sin lilla ”Harvis” och insett att han inte tänkte lika snabbt som andra. Eller berodde det på myndigheterna som mycket väl visste att lilla Harvard från födseln vart en aning trög i sina sätt att leka med vännerna. Jag menar, i sina sätt att leka med mamman. Harvard hade aldrig haft några vänner.
Berodde det på det då? Att han aldrig fått tillräckligt med socialt umgänge?
Vems fel det än var så stod Harvard där. Omsvept av skuggorna, precis som han föredrog. Harvard lyfte telefonluren på den gamla PreView telefonen han hade, och tryckte sakta in knapparna som kopplade honom till pizzerian som låg runt hörnet.

- Jarrå, Pepes pizza. Va villru ha, mannen?

Harvard kunde känna den härska doften av svettiga cigaretter som inte hade någon annan väg att ta än in genom de håriga käftarna som pizza killarna hade. Harvard slängde på luren på Pepe som bara undrade om han ville ha en vanlig specialare med extra ostbågar och grus.
Harvard gick fram till gardinerna och slet dem våldsamt i stycken. Nere på gatan stod ungdomarna som vanligt och rökte sina cigaretter. Harvard slog på Tvn, och Tom Cruise mötte honom med en hårdrökt cigarett i handen. Aftonbladet; en gammal gubbe skrattade på en bild samtidigt som ciggen rykte mellan hans gamla fingrar. En målning som han fått i present för trettio år sen; en sjöman med pipan mellan läpparna. Cigaretter, cigaretter, cigaretter. Tobak, tobak, tobak. Gifter, gifter och gifter. Harvard svimmade av chocken.
Harvad svävade igenom en dröm fylld med fabriker som arbetade på högtryck för att se till så att jordens cigaretter inte blev något annat än bortglömt damm. Rökare som dömdes till livstids fängelse för försök till förlängt självmord genom lungförkolning, finns det inte någon lag som säger att man inte får ta självmord? Men Plötsligt blev det mörkt, men framför honom växte en gigantisk cigarett fram, och från ingenstans tändes den av en minst lika gigantisk låga som sken upp, och brände sönder hans ögonlock, som inte längre kunde hindra ljuset från att tränga in till ögonen.

- NEEEEEEEEEEJ!!!

Harvard slet upp ögonen, utom sig av fasa och vemod. Det hade bara varit en dröm, det visste han. Han torkade bort svetten som hade lagt sig som en slemmig och seg hinna över pannan. Han reste sig upp ur sängen och utan att riktigt veta vad meningen med livet var, så slängde han upp balkongdörren och skrek så varenda människa inom fem kilometer blev tvungna att hålla för öronen med hjälp av skumgummisäckar för att inte bli mald ner till grus.

”VARFÖR ÄR DET SÅ HIMLA KUL ATT STRYPA SIG SJÄLV MED DE DÄR FÖRBASKADE CIGARETTERNA?! FIMPA FÖR SJUTTON!!! HAR NI ENS NÅGON ANING OM VAD NI EGENTLIGEN HÅLLER PÅ MED?! ERA LORTIGA ODJUR!!!”

Efteråt var han helt utslagen. All energi och allt hat som samlats i Harvards kropp de senaste femtio åren stormade ut under bråkdelen av en sekund. Allt blev tyst i staden Solna. Alla människor hade förstått vem det var som skrek. Det var Harvard. Mannen som fölorat båda sina döttrar och fru när de rökt ihäj sig i lungcancer för flera år sen. För Harvard hade aldrig minnet av deras kalla och gråa kroppar försvunnit. Trakten Solna hörde aldrig mer från Harvard uppe på balkongen. Inga mer skrik, inga mer röster. Ingen mer Harvard. Staden Solna blev aldrig mer densamma.

Skriven av: David Wallner