Hästen jag aldrig glömmer

Linn sod och borstade sin sköthäst Prince. Han skulle gå lektion snart och då måste han glänsa! Nogrannt borstade hon benen rena från lera så att Princes strumpor lyste vita. När hon kom till magen binklade Prince öronen lite bakåt men gjorde ingenting. Rätt många på ridskolan var rädda för Prince för han kunde bli ganska sur. Fast aldrig mot Linn. De båda var bästa vänner och litade på varandra.
Varsamt lade Linn på sadeln och spände gjorden runt Princes mage. Hon värmde bette och lirkade sedan in det i hans mun.
'Nu ska du vara duktig, Prince!'
Linn gillade inte att se någon annan rida 'hennes' Prince. Hon visste inte vad som var värst, nybörjarna som slet honom i munne och dunsade i sadlen eller de riktigt duktiga ryttarna som fick Prince att gå i i ännu bättre form än hon själv.
Just när hon skulle leda ut Prince kom en flicka rakt emot henne. Hon var klädd i dyra ridkläder och hade sporrar på sig.
'Det är jag som ska ha honom!' sa hon spydigt.
'Ta honom då!' sa Linn lugnt.
'Jag? Ska JAG ta ut honom och allt det där? Nä det får du göra!'
Så med flickan i täten gick dom ut ut stallet och in i ridhuset. Linn ställde upp Prince på medellinjen.
'Klarar du dig själv nu?'
'Eh...du får dra åt sadelgjorden! Det är för jobbigt!'
När flickan satt på Prince verkade hon inte alls lika mallig längre. Fast hon försökte låtsas att hon hade allt under kontroll.
'Ska jag gå brevid och leda dig?' frågade Linn när hon såg flickans osäkerhet.
'Jaja, om du absolut måste.....' sa flickan fast hon såg lättad ut. Medan de gick ut på spåret började flickan prata lite.
'Jag heter Amanda! När jag har ridit en termin har pappa lovat mig en häst!'
Linn drog efter andan. En egen häst. Hennes högsta önskan.
'Pappa säger att jag är en naturbegåvning!' sa Amanda kaxigt. Linn sneglade på henne. Hälarna var snarare uppe än nere, hon satt som en hösäck och tyglarna visste hon inte riktigt vad hon skulle göra av. Men Linn sa ingenting. Låt henne drömma, tänkte hon.

Då kom ridläraren in.
'Korta tyglarna allihopa! Hallå, Linn! Vad håller du på med? Amanda ska klara sig själv! Stick!'
'Men...' Linn svalde protesten. Med ridläraren skulle man inte diskutera, det hade hon lärt sig. Rodnande av tillsägelsen gav hon Prince en sista klapp och lämnade sen ridhuset och gick upp till sadelkammaren. Med en suck sjönk hon ner på en stol.
Sen kom hon på att hon lika gärna kunde äta sin mat nu när Prince gick lektion. Så det gjorde hon. Klockan tickade fram och snart var lektionen slut. Linn tänkte just resa sig upp och gå till stallet när Sofie kom springande.
'Linn! Linn....nåt fruktansvärt har hänt!!' sade hon med andan i halsen. 'Du måste ringa ambulansen...'

Linn bara stirrade på Sofie.
'A-ambulansen?' upprepade hon dumt.
'Ja, skynda dig, ring NU, jag måste tillbaka ner igen!'
Det fick fart i Linn. Hon stormade fram till telefonen och tryckte 112.

Ambulansen var på väg. Det hade kvinnan sagt som satt i andra änden. Med långsamma steg gick Linn ner till ridhuset, rädd för vad som skulle möta henne.
En massa folk stod flockade runt dörren och på läktaren. Linn trängde sig igenom folkhopen och möttes av en hemsk syn...
I ena hörnet lite utspritt satt fyra elever på sina hästar och visste inte riktigt vad de skulle göra. Mitt i ridhuset trngdes tre personer i en ring runt någon. Denna någon låg ner och rörde inte på sig. Och i samma ögonblick som Linn fick syn på Prince som förvirrad stod med avslitna tyglar och sadeln på sned insåg hon vem denna någon var. Amanda.
Ett ögonblick stod hon bara som förstenad och fick inte fram ett ord. Sedan fick Prince syn på henne. Han höjde huvudet och gnäggade hjärtskärande. Ingen brydde sig om honom.Allas blickar var spänt riktade mot Amanda. Allas utom Linns.
Snabbt skyndade hon fram till Prince och gned honom i pannan och pratade lugnande.
'Såja pojken...det är ingen fara!' Prince buffade lite på henne och körde sen in mulen i armhålan för att söka tröst.
'Men gubben vad har du gjort med tränset?!'
Tyglarna var avslitna men den ena änden hade virat sig runt benet och det blödde. Linn knäppte loss tyglarna och fick med en viss ansträngning bort dem från Princes ben. sedan drog hon av hela tränset och tog istället tag i hans man. Steg för steg tog de sig upp mot stallet. När hon passerade folkmassan kände hon blickarna på sig och hörde viskande kommentarer som
'Hon leder den farliga hästen!' och 'att hon vågar!'. Alla tog stort avstånd från dem när de passerade.

Väl inne i sin spilta drog Linn av honom sadeln och beskydden också. Hon visiterade hela honom och konstaterade att han inte hade några fler skador än benet där tgeln suttit. Och...när hon hon strök med handen längs buken på honom darrade han till och hon kände djupa fåror av sporrar i Princes mjuka päls.
'Pojken...' viskade hon. 'Du hade ont eller hur? Det var därför du kastade av henne!'
Linn borstade honom länge och väl tills han var alldeles lugn igen, sedan hämtade hon första hjälpen lådan och rengjorde hans sår på benet och buken. Han ryckte till lite men stod snällt still. han förstod att Linn ville honom väl.

Klockan var mycket, ambulansen hade åkt för länge sedan och det var bara Linn och ridläraren kvar i stallet. Linn satt i Princes krubba och smekte ponnyns huvud som han kärvänligt lagt i hennes famn. Plötsligt tittade ridläraren in.
'Jag ska låsa nu, Linn!' sa hon. 'Är du klar?' Linn nickade och flyttade sig försiktigt från sin plats. Hon gav Prince en kram och hämtade sen snabbt sin ryggsäck.
'Hur tar du dig hem? Med bussen?' undrade ridläraren. Linn nickade.
'Jag kör dig!'

Bilresan hem var tyst sånär som på de gångerna ridläraren frågade om vägen. Linn kunde inte släppa tanken på vad som skulle hända nu. Med Prince. När hon såg att de nästan var hemma tog hon mod till sig.
'Vad händer med Prince nu?' rösten lät tunn och ihålig.
Ridläraren suckade och såg rakt på henne.
'Jag vet inte.' sa hon allvarligt. 'Jag vet inte alls. jag har ju länge vetat att Prince inte är någon lämplig ridskolehäst....' Mer sa hon inte och Linn frågade inte. Tyst hoppade hon ur bilen och tackade för skjutsen. Trots allt hon upplevt den dagen somnade hon direkt bara hon lade huvudet på kudden.
Två dagar senare hade lugnet kommit tillbaka till ridskolan och ingen pratade längre om olyckan med Amanda. Själv hade hon fått en stukad arm och en lindrig hjärnskakning och skulle snart få komma hem.

Bara Linn var fortfarande orolig. Tanken på att Prince kanske skulle säljas låg och gnagde i bakhuvudet. Ingen hade vela rida på Prince efter vad som hänt. Men ridlärarinnan evisades och till sist hade en liten modig tjej vågat sig upp. Och Prince hade skött sig utmärkt. Tjejen hade i fulla drag fått njuta av Princes underbara gångarter. Och efter det hade några fler ridit Prince. Allt fler. Och han hade skött sig underbart.

Tanken på det lugnade Linn något där hon stod och ryktade Prince. Han stod och halvsov med hängande underläpp. Han älskade att bli borstad. i alla fall av Linn. Och så länge hon undvek magen. Linn klappade honom.
'Du är världens bästa häst!' Prince höll med. Tyckte Linn i alla fall.
Plötsligt rycktes stalldörren upp. Prince blev med ett ryck alldeles vaken och stirrade förskräckt på nykomlingen. Det var en man kläddi grå kostym, han passade inte alls in i stallatmosfären.
Han fick syn på Linn och gick rakt mot henne. Han verkade arg.
'Jag är Amandas pappa. Jag måste prata med er ridlärare!' sade han till henne. Han lät lugn men det var ett tillkämpat lugn. Under ytan kokade han av ilska, det lade Linn märke till direkt. Hon tänkte just svara när ridlärarinnan kom in i stallet.
'Vad är det frågan om?' Utan att ägna Linn en blick vände Amandas pappa sig om och började prata åt ridläraren. Inte med, för ridläraren stod bara tyst och hörde på hans anklagelser. Han hetsade upp sig mer och mer och till sist skrek han ut saker. Ridläraren lade lugnande en hand på hans axel och förde honom in på hennes kontor.
Linn svalde. Bland alla svordomar och galenskaper hade hon hört ord som 'hästelände' och 'livsfarlig och...och 'slaktas'...
Hon risade in i Princes spilta och borrade in ansiktet i hans man. Tårarna började rinna. Hon skulle knappt stå ut med att han skulle säljas. Men SLAKTAS? Det skulle aldrig ridläraren gå med på. Eller?
Ridläraren och Amandas pappa verkade stanna på kontoret i evigheter. Linn hade tänkt gå tidigt från stallet idag för att hinna med sina läxor men hon ville inte gå innan hon visste vad som skulle hända med Prince. Hon ryktade och ryktade. Efter ett tag ruskade Prince olustigt på sig och grinade illa. Nån måtta får det vara. Nu ville han vara ifred en stund.
Linn suckade och satte sig på en höbal. Amandas pappa skrek inte längre i alla fall. Det var nog ett gott tecken. Inte skulle ridläraren låta Prince bli slaktad? Han var en ung pigg häst med potential. Han var bara lite...snabb.

Efter evigheternas evighet öppnades dörren och Amandas pappa stormade ut. Han startade bilen och körde iväg. Ridläraren kom ut hon också. Linn fångade hennes blick och försökte läsa där vad som sagts men ridlärarinnan vände bara bort blicken och började dela ut hästar till nästa lektion. Modstulet traskade Linn hemåt.

Två dagar senare var en lördag och Linn var på väg mot stallet. Hon gick snabbt upp för backen och gick sedan mot stallbyggnaden. Hon knuffade upp den tunga stalldörren och gick in. Där innte stod skötarna och deras prat fyllde stallet med en hemtrevlig atmosfär. Men plötsligt fick de syn på Linn där hon stod. Pratet slutade med ens. Alla tittade nervöst på henne. Några skrattade och viskade. Hon såg sig osäkert omkring.
'Vad är det?' undrade hon.
'Va? Näää, inget..' Alla ansträngde sig att låtsas som att ingenting hänt men Linn såg deras blickar. Förundrat stod hon kvar. Vad hade hon gjort? Plötsligt kom lilla Karin springande mot henne.
'Vad är det med alla idag?' undrade Linn.
'Va? Jag vet inte....' sa Karin undvikande. 'Har...har du sett lappen?'
'Lappen?'
Linn skyndade in i stallet och fram till anslagstavlan. Där slog den emot henne. En lapp. En vanlig lapp. Som raserade hennes värld. Först var där ett stort foto på prince. Han spetsade öronen och ögonen lyste. Han var så söt.
Sexårig trevlig Newforestvallack till salu. Fina gångarter och underbart temperament. Utbildad till LA i hoppning och medelsvår dressyr....
Det stod mer men Linn kunde inte läsa. Ögonen svämmade över av tårar. Hon tittade på priset som var angivet längs ner på papperet. Svindlande högt. Inte en chans.
Hon vände sig om. Och rusade raka vägen till princes spilta. Hon borrade in ansiktet i hans mjuka päls och lät tårarna rinna. Hennes Prince. Skulle säljas. Hon grät och grät. De andra såg medlidande på henne men kunde inte göra någonting.
Fullkomligt uttröttade satte sig Linn på spiltgolvet. Prince tittade mjukt på henne. Att gråta hjälpte inget. Hon måste göra något. Men vad?
Vansinniga tankar flög genom Linns huvud. Hon kunde ta Prince och gömma honom och...
Men det var lönlöst. Det enda hon kunde göra va att prata med ridläraren. Tigga och be om att prince skulle få vara kvar. Beslutsamt reste hon sig upp och gick mot ridhuset. Ridläraren stod och hade lektion och Linn ställde sig och tittade på. Ryttarna var ganska orutinerade och ridläraren hade fullt sjå med att hålla koll på alla barn. Och nu är jag trött på att skriva 'ridlärare' hela tiden, hon heter Stina bara så att ni vet.
Stina höll alltså lektion. Linn väntade och väntade. Mellan två lektioner fick hon tag i Stina som var på väg upp för en paus.
'Stina, jag måste prata med dig!' sa Linn och följde efter ridläraren upp til hennes kontor. Stina såg bara på Linn och nickade. Hon öppnade dörren och sade åt Linn att sätta sig.
'Jag vet varför du är här.'
'Jag...'
'Du är här för Princes skull, eller hur?'
Linn nickade tyst.
'Jag är väl skyldig dig en förklaring..'
Stina suckade.
'Det var egentligen inte meningen att köpa Prince. Men han verkade så fin och hade vunnit så många tävlingar. Så jag chansade. Men prince passar inte här. Det insåg jag snart.'
Linn såg på henne. Massor med protester sköt upp i huvudet. Men innerst inne visste linn att Stina hade rätt. Prince VAR ingen bra ridskolehäst. Men det var väl ingen orsak till att sälja honom?!
'Men han är ju duktigt. Så jag tänkte ha honom till mina duktiga elever...men så hände den här olyckan.'
'Men det var väl inte så farligt?' sa Linn försiktigt.
'Värre än vad det egentligen kunde ha blivit.' sa Stina och suckade igen.
'Amandas pappa sponsrar ridskolan med en massa pengar. Han sa att om Prince inte slaktas ska han sluta med det. Jag lyckades övertala honom till att Prince skulle få leva. Men bort härifrån måste han ändå!'
Stina tittade allvarligt på Linn.
'Du måste förstå det här. Jag har inte råd att förlora Amandas pappa som sponsor. Och Prince kommer dessutom också att ge en del pengar. Snälla Linn, säg att du förstår!'
Linn nickade. Visst förstod hon.
'Du får gärna bli ksötare på en annan häst! Jag ska kanske köpa några nya och du får bli skötare på vem du vill!'
Var detta verkligen Stina? Hon var så snäll. Den Stina som Linn kände var envis och bestämd och sa aldrig ett ord för mycket.
'Linn?'
'Det...det är okej!' Rösten höll inte helt. Linn snurrade runt och rusade ut. Hem, hem, hem.
Dagarna gick och ingen kom och hämtade Prince. Om inte samtalet med Stina varit och om inte den hemska lappen fortfarande hängt kvar skulle Linn trott att Prince skulle få stanna i alla fall.

Det var två dagar kvar till sommarlovet. Visst skulle det bli skönt att slippa skolan, tyckte Linn. Men om inte Prince skulle vara kvar skulle hon ändå inte ha något att göra.
Linn höll på att sadla Prince till hennes lektion. De skulle hoppa. Efter sadeln var det tränsets tur och sedan ledde Linn ut Price till ridhuset.

Ridläraren Stina hade satt upp fyra hinder. De var ganska höga, nittio centimeter. Så högt hade Linn bara hoppat en gång innan. Men hon litade på Prince. Tillsammans skulle de klara det.
Förste ryttare att rida banan var Linda som satt på Aria. Hon tuggade nervöst på bettet och gick tveksamt mot hindret. Men Linda drev och de kom över. En snäv svng mot nästa hinder som var en oxer. Aria drog upp benen långt under sig. På nästa hinder blev det ett tvärstopp. Bara så.
Linda höll sig kvar och red an igen och Aria hoppade. Det sista hindret gick fint och sen var det Linns tur.
Linn gjorde en volt i trav och fattade galopp. Prince spetsade öronen och hoppade stort och fint. Han ökade takten mot oxern. Och hoppade också den fint. Linn stod upp i stigbyglarna och balanserade upp Prince och hjälpte honom att hoppa av rätt. Ridläraren såg på dem. Ett så samspelt ekipage. Så synd att hon inte kunde behålla Prince.

Efter lektionen ledde Linn in Prince med ett lyckorus i magen. Hon klappade om Prince länge och väl och talade om för honom vilken duktigt häst han var. Livet borde alltid vara såhär.
Prince blev ordentligt ompysslad och avspolad och var skinande ren. Linn satt i hans box och småpratade med honom, och han verkade uppskatta sällskapet.
Plötsligt kom en tjej gående. Hon var något äldre än Linn, kanske femton, sexton. Hon gick in i Princes spilta.
'Är det här Prince?' undrade hon.
'Ja, det är det....' sa Linn.
'Då är det han som jag har köpt.'

Stumt gick Linn vägen ner mot bussen. Hon kunde liksom inte fatta att det här kanske var sista gången hon såg Prince. Hennes Prince. Att se honom gå upp för rampen var det värsta hon varit med om i hela sitt liv.

Dagarna gick och det blev sommarlov. Linn hade itne varit på stallet. Inte en enda gång. Hon förbringade tiden med sina syskon, på stranden eller i hängmattan. Hon var inte direkt deppig, men inte glad heller.
Hon låg i hängmattan och lyssnade på musik när Nicole kom. Hon öppnade grinden och hejade glatt på Linns syskon.
'Tjena polarn! Ligger du här och hänger?'
'Mmmm...'
'Vad har du gjort idag då?'
'Inget särskilt...'
'Ryck upp dig nu. Det var bara en häst. Du måste komma över den! Vad sägs om att följa med på Tobbes fest ikväll?'
'Orkar inte..'
'Liiiinn! Snälla!'
'Nej. Gå bara. Låt mig vara ifred!'
Hon såg det sårade uttrycket i Nicoles ansikte när hon gick. Men hon orkade inte bry sig. Inget spelade någon roll längre nu när Prince inte var där längre.

'Linn, du har telefon!'
Irriterat slog Linn upp ögonen. Hon hade haft en så bra dröm.
'Säg att jag inte är hemma!'
'Jo men Linn, kom nu, du blir glad jag lovar!'
Linn hasade sig upp och tog telefonluren.
'Hej, hör du vem det är?' sa en glad röst.
'Ch...Christine???'
'Är det verkligen du?'
'Vad trodde du?' skrattade hon.
Christine. Det var åratal sedan de träffats. Kändes det som i alla fall. De hade gått is amma klass och varit goda vänner, ändå tills Christine flyttat ut på landet. Linn avundades henne för det härliga liv hon hade med alla djuren där ute.
'Jag hörde att du var lite deppig?!'
'Mm..'
'Det skav i ändra på!' sa Christine muntert. 'Vad sägs om att komma upp till mig en vecka?'
'Häääärligt!' sa Linn och menade det verkligen.

Sagt och gjort. Tre dagar senare satt Linn i bilen på väg till Christine. En timmes bilfärd. mamma körde och som vanligt hade hon på musik på hög volym.
'Är vi framme snart?' undrade Linn.
'Mm...tio minuter kvar, älskling!'
Linns föräldrar hade med glädje konstaterat att Linn blivit mycket bättre sedan Christines samtal. Hon åt ordentligt igen och skrattade lika mycket som vanligt. Det enda som var annorlunda var att hon vägrade att gå till stallet. Hon kämpade med att fylla ut timmarna som hon annars brukade vara i stallet.
Plötsligt skymtade hon mellan träden gården där Christine bodde. Hon hade varit där tre gånger innan. Mamma stannade motorn och de hoppade ur bilen.
Dörren öppnades och Christine kom utrusande.
'Hej!' ropade hon och flickorna kramades. Linn hade varit rädd för att de inte längre hade mycket att säga varann men det var helt fel. Fullt upptagna med att prata och skratta bar de upp Linns grejer till Christines rum.

Två timmar senare skrittade de sida vid sida på en härlig skogsväg. Christines grannar hade två islännigar, som de fick rida så mycket de ville. För Linn var det en ny upplevelse att folk blev glada att man red deras hästar. På ridskolan fick man slåss om att bara få borsta en häst!
Hästen Linn red hette Nori, och de blev genast goda vänner!
'Kom igen då!' log Cristine och satte igång sin häst i flygande tölt.
'Det här är livet!' tänkte Linn.
Och tillsammans töltade de fram brevid varandra med håretflygande för vinden. För första gången kändes saknaden efter Prince inte lika mycket. Han hade det bra och det visste hon. Linn kände sig så fri, så fri. Så vile hon alltid ha det!

Skriven av: Laura