Hästhovar

Utanför fönstret hördes ett tydligt ljud av hästhovar som tog sig framåt längs gatan av kullersten. Regnet piskade ner och de stora molnen på himlen färgade hela omgivningen grå. Lika grå och dyster som flickan jag kände för längesedan. Flickan som bodde under stentrappan på andra sidan torget när jag var liten, hon som aldrig log och brukade kasta stenar mot husväggen. Ljudet av hästhovarna blev allt svagare och även regnet började avta. Jag öppnade fönstret och andandes in den friska kvällsluften medan jag inbillade mig att jag kunde höra hur vinden spelade. Mörkret hade lagt sig över Stockholms alla gator och människorna i husen mittemot hade släckt sina ljus för att lägga sig till ro i sina varma bäddar. Själv njöt jag av den klara stjärnhimlen som uppenbarade sig över hustaken. Stjärnorna glittrade likt ögonen på den lilla grå flickan från min barndom, då hon för första gången såg en telefon. När hon sedan hade lyft luren mot örat och hört en röst i andra änden hade hennes sorgsna ansikte förvandlats till ett stort leende. Det måste ha varit ett leende sänt från änglarna, tänkte jag medan jag mindes hur hon efteråt hade brustit ut i skratt och sedan skrattat tills hon fick ont i magen och ville gå hem till sin filt under trappan. Det började bli kallt på min plats vid det öppna fönstret och jag kände hur jag skakade. I handen höll jag samma telefon som tjugo år tidigare hade framkallat glädje hos flickan, vars läppar jag trodde saknade förmågan att le, vars läppar jag senare kysste i månskenet och vars läppar jag nu aldrig mer kommer att få se. Nya ljud av hästhovar hördes på avstånd, men den här gången skulle jag få följa ljudet av dem ända ner till hamnen där fartyget väntade. Jag packade ner telefonen, som var det sista jag hade kvar i lägenheten, innan jag stängde dörren efter mig.

Skriven av: Karin Nilsson