Havet Mördade Min Syster


Havet Mördade Min Syster

PROLOG:

Den 4 maj 1977:

Sitter Nova, 6 år med sin lillasyster Tea, 4 år är nere på stranden. Den härliga kust vinden blåser i flickornas blonda, nästan vita hår. Deras ljusblå ögon lyser av iver när dom tillsammans bygger ett sandslott och deras bleka barnhud smälter in i den vita sanden.
Vågorna är höga, men når inte upp till barnen, det är för kallt för att bada, än så länge får dom bara sitta på stranden. Men denna gången har dom inte frågat.
Tea ler sitt charmiga leende emot Nova och frågar:
- Detta är väl ett prinsses slott, Nova? Det är det väl?
- Ja, svarar Nova. Så här kommer jag en dag att bo.
- Det vill jag att du ska göra Nova, för du är min stora, storasyster.
Nova ler emot Tea. Hon är världens snällaste syster, efter henne själv, alltså.
- Ska vi göra en dörr, frågar Tea. Så du kan gå in i ditt slott?
- Ja, klart att vi ska, svarade Nova.
- När det är sommar, Nova, kan inte du och jag bada här då? För Nova...jag vill inte bada med någon annan än dig, och för att jag inte tycker om någon så mycket som jag tycker om dig, Nova. Tycker du om mig också?
- Ja, Tea. Klart att jag tycker om dig. Jag är din storasyster och jag lovar dig från och med idag att skydda dig ifrån allt ont.
Tea ler, det bästa hon vet är när hennes storasyster säger att hon tycker om henne.
- Kan du skydda mig ifrån Max, då, Nova för han var så elak mot mig en gång, men jag sa aldrig det till nån för...
- Jag kan döda Max åt dig, Tea.
- Nej, Nova, säger Tea. Man ska inte döda någon för då kommer man inte upp till himlen, Nova, och jag vill att du ska komma upp till himlen för det vill jag göra men om inte du vill komma till himlen vill inte jag heller det för att jag vill alltid vara med dig, Nova.
Nova, suckar.
- Jo, klart att jag vill komma till himlen.
Nova tar upp lite sand i handen och låter det rinna ut.
- Sandslottet är fint, Tea, sa Nova. Jag går och hämtar mamma så får hon se det.
- Jag följer med.
- Nej, Tea, du får stanna här och vakta slottet, så ingen förstör det. Det vill du väl inte?
- Nej, Nova med du kan väl skynda dig tillbaka, Nova för jag tycker inte om att vara ensam, det är otäckt.
- Tea, du behöver inte vara rädd, jag har ju sagt att jag alltid ska skydda dig ifrån allt ont. Jag ska skynda mig.

- Här mamma skynda dig, sa Nova en kvart senare till sin mamma.
- Jag går så snabbt jag kan Nova, men nästa gång vill jag att ni säger till mig innan ni gå så här långt. Jag vill inte att ni är ensamma på stranden.
Nova började se oron i sin mammas ögon.
- Nå var är slottet?
Nova såg sig omkring, där fanns inget bara, ett stort hav.
- Jag lovar mamma, just här var det vi byggde!
Nova hade rätt det var där de hade byggt sandslottet, men borde sandslottet och lilla Tea var spårlöst borta och hur länge de en skulle leta skulle, de förbli försvunna.


7 år senare, 8 September 1984:

Sitter Nova, nu 13 år ute mitt i natten på en bergsklippa. Hon sitter bara i sitt vita nattlinne. Klockan ett på natten hade hon smugit sig ut och nu en timma efter det satt hon på bergsklippan och såg ut över det hon hatade mest i hela världen. Stranden och havet.
Luften var iskall men Nova frös inte, och om hon frös skulle hon ändå inte bry sig om det. Varför skulle hon bry sig om det?
Tea, tänkte Nova, Tea, Tea, Tea!!!
Varje gång hon såg havet tänkte hon på Tea, och hon ville alltid gå till havet, så hon tänkte alltid på Tea. Hennes lillasyster som varit borta i över sju år.
Mamma och Lasse sa att det inte hade varit Novas fel att Tea var spårlöst borta. Nova hade ju bara själv varit sex år. Men själv visste Nova att det var hennes fel, borde det att Tea var borta och att hennes mamma och pappa var skilda.
Nova hade inte berättat för varken sin mamma eller pappa att det var hon, hon själv som hade sagt åt Tea att stanna kvar där, vid stranden. Nova hade lovat att skydda henne, hon hade brutit löftet samma dag som hon gav henne det. Lilla Tea trodde på Nova, hon trodde att Nova skulle skydda henne ifrån allt.
- Du skulle inte ha lyssnat på mig, Tea. Varför var du så jävla snäll och gjorde som jag sa åt dig?
Nova ställde sig upp. Hon kände sig som en drottning när vinden blåste igenom hennes hår.
Hon sträckte ut sina armar åt vinden och med all den röst hon hade skrek hon.
- Tea!
En gång till skrek hon.
- Tea, den gången borde längre och högre.
- Tea, Tea, Tea!
Nova gick närmare klippskanten. Nedanför henne väntade tusen hårda stenar och det stora hemska havet.
Skulle hon göra detta för Tea? Det var väl inte mer än rättvist? Tea ville ju vara med henne. Kanske inte nu längre. Nu kanske hon hatade Nova.
- Gör det inte.
Nova vände sig hastigt om.
Hon såg en kille, som var lite kortare än hon själv. Hår som var lika svart som natten och ögon som glänste.
- Gör det inte.
Chockad stirrar hon på honom. Men sedan kommer irritationen upp i henne igen.
- Jag gör vad jag vill.
- Hopp.
- Vadå hopp?
- Gör det då? Hoppa.
- Jag tänker inte göra något som du säger åt mig, fräser hon.
- Bra. Om du hoppar kommer du iallafall att ångra dig.
Så försvann killen som pratat med henne, nu mitt i natten.
Nova vände sig emot havet igen. Hon samlade spott i munnen och spottade sedan ut det i havet.
- För att Tea aldrig kommer att återvända, viskade hon så gick hon hem igen.

Nästa dag regnade det. Nova slog upp ögonen som vanligt prick nio.
Hon satte på sig en för liten vit poolotröja och stora pösiga jeans. Hon var medveten om att kläderna var fula. Hon hade snygga kläder men just nu ville hon ha på sig det. Hon ställde sig framför spegeln.
- Så det är så hon ser ut, sa hon till sig själv. Hon som lämnade sin syster åt ödet.

När Nova kom ner ifrån sitt rum satt Lasse och hennes mamma och åt frukost.
- Måste jag äta, frågade Nova.
- Klart älskling, svarade mamma iskallt.
Sedan Tea försvann har mamma förändrats så. Nova trodde att mamma ville glömma Tea tills för ett år sedan då hon hittade hur många barn bilder som helst på henne i en låda, som mamma har förbjudit henne att titta i. Mamma kallade Tea alltid för sin ögonsten. Tea var nog allas ögonsten, men mest av allt Novas. Hon brukade säga att hon bara ville vara Novas ögonsten och ingen annans men det har hon hållit för mig själv.
- Varför har du sådana kläder, frågade Lasse.
- Vadå, ursäkta om du inte gillar min klädsmak!
- Nova, sa mamma, nu ännu kallare.
Hennes röst fick Nova att rysa. Jag har ingen tänkte hon. Ingen som vill lyssna, klart att ingen ville lyssna på henne. Alla bryr sig bara om Tea. Klart frästen att alla brydde sig om Tea, men hon fanns också. Men det har väl alla tydligen glömt.

Hon gick ut i regnet, utan att säga vart hon skulle till sin mamma. Regnet föll ner och hon kunde känna hur poolotröjan pressades emot kroppen.
Man brukar komma över sådana här saker, tänkte Nova. Efter sju år borde man ha startat om ett nytt liv. Inte glömt Tea, men ändå gått vidare. Men så kommer det aldrig att bli. För utan Tea blir saker aldrig som förr. Om man inte kommit över Tea på sju år.... skulle man då någonsin acceptera att hon var borta?

Nova mindes när hennes kompis Dora hade sagt: När ska du börja leva igen, Nova?
Dora och Nova var inte längre tillsammans. Nu hade Nova inga vänner, och hon ville inte heller ha några. Vänner som man alltid ska lyssna på. Som blev sura om man inte gjorde som dom sa. Om man inte brydde sig. Varför skulle man bry sig?
Nova visste att Dora var ihop med en kille som hette Fabian. Det var någonting Nova inte fattade. Killar, vad fan skulle man med dom till? En kille som man är tvungen att älska. En kille som tror att han kan bestämma och styra än. En kille som man ändå inte kommer vara tillsammans med föralltid. Dora var knäpp. Alla som vill ha någon dum kille som styr än är knäppa.
Vad är det för fel med att tillexempel leva så som jag?
Nova skrattade. Hon hörde hur dumt det lätt.
Vem fan skulle vilja leva så som jag?
Nova gick i riktning emot havet. Hon kunde känna det salta vattnets vrede omkring sig.
Men hennes vrede emot havet var starkare och fick henne just nu att känna sig mäktig.
Ingen visste om det var havet som tog Tea. Ingen kropp hade ju hittats, men alla trodde det, mest av alla, Nova.
När hon var liten älskade hon havet och att bada. Nu var havet hennes fiende, lika så stranden.
Så såg Nova en tjej komma cyklande emot henne. Det var Dora, hon skulle säkert till Fabian.
-Hej, Nova.
Nova svarade inte. Varför skulle hon försöka vara snäll? När det är elak hon egentligen var, tyckte hon.
- Varför svarar du inte, Nova? Varför pratar du aldrig med mig?!
Nova såg henne inte, för henne var Dora som luft. Kallt sagt men sant, varför skulle hon bry sig?

Den kvällen satt Nova ensam i sitt rum. Väntade på att klockan skulle slå ett. Men det var fem timmar kvar. Hon stirrade ner på vad hon själv just hade skrivit ner i det rosa blocket, hon höll i sin hand.

En dag...rinner även min tid ut
En dag behöver inte ens jag lida mer.
Då kommer jag upp till dig.
För du ville vara i himlen tillsammans med mig.
Vi ska skratta, vara glada.
Bara vi två.
Då ska vi bygga ett sandslott som i minst tusen år ska stå!

Hon blev arg när hon såg vad hon själv skrivit. Hon kunde känna hur hennes egna ansikte fick färgen röd, hon kunde känna all den ilskan som bara ville ut. Innan hon gjorde något dumt bet hon sig i sin högra hand. Hon bet och bet, pressade sina tänder emot den vita huden. Nova kunde känna smaken av blod i munnen. Hon slutade bita mig själv och lätt blodet sakta rinna. Hon skrynklade ihop dikten och kastade den i väggen.
- När ska jag fatta att det där aldrig kommer att hända, sa Nova till sig själv med gråten i rösten.
I morgon var det Söndag. Sedan på Måndag var det skolan igen. Det var jobbigt, men egentligen brydde sig inte Nova om skolan. Varför skulle hon göra det?
Novas dörr gled upp.
- God natt, Nova sov nu.
- Snart.
Mamma stängde dörren. I morgon skulle hon inte bry sig om att öppna den. Kanske tänkte hon ofta samma tanke som Nova.
Varför skulle jag?
Nova tog fram en ny sida i sitt block och skrev ner:

6 år: Lycklig, (då hade jag Tea)
7 år: Kände saknad (men trodde att min syster en dag skulle återvända, man e dum när man är liten)
8 år: Flyttade in till stan, (för att starta om på nytt)
9 år: Mamma och pappa skilde sig, (på grund av mig)
10 år: Flyttade tillbaka hit, (till havet och helvetet)
11 år: Började tänka mer på min försvunna syster.
12 år: Tänkte ännu mer på min försvunna syster.
13 år: Kom på att jag var den skyldiga till min lillasysters försvinnande.

När jag blir stor, tänker Nova, om jag blir det, ska jag inte ha några barn. Nova tänkte aldrig gifta sig. Och tänkte aldrig passa upp på små ynkliga ungjävlar som hela tiden skrek om mat och uppmärksamhet!
Åter igen satte Nova på sig sitt vita nattlinne, det ljusa lockiga håret ner till axlarna blänkte, men hennes ögon var döda och hade ingen glans, huden var blek och läpparna blodröda.
Jag är vacker, vackrast av alla. Hade Tea också varit vacker om hon nu hade levat? Klart att hon hade varit. Jag kommer ihåg att alla sa att vi var så lika.

Nova öppnade sitt fönster och andades in den kalla natt luften. Åter igen klättrade hon ner ifrån sitt fönster och sprang barfota som en liten ängel ut i natten.
Kustvinden var stark. Egentligen hade Nova aldrig känt en sådan stark vind. Nova stod nu vid bergsklippan. Där hon alltid stod. Hennes blick var fylld av hat
Nova kunde skymta månen bakom de stora molnen, månen! Det hade varit månne då hon och Tea var nere på stranden! Det kom hon faktiskt ihåg. Tea avgudade månen!

- Nova, vet du att jag tycker om månen, Nova? Men, Nova jag tycker om dig mer än månen, då måste väl jag tycka om dig jätte mycket, Nova. Det måste jag väl göra då?
- Ja det gör du, dumsnut. Jag tycker om dig med.

Nova kunde höra sin egen röst svara sin lillasysters. Tänk att hon kunde komma ihåg detta. Egentligen ville hon inte minnas! Varför skulle hon minnas?
Nova kunde känna hur berget skar in i hennes fötter, och när Nova skulle ta upp ena foten för att se om det blödde tappade hon ballansen, hon föll först ner på berget och skrapade upp armarna sedan kände hon hur hon föll ner fyra till fem meter för att landa i det iskalla havet.
Nova blev först rädd när hon snubblade men sedan tänkte hon: Jag kommer att dö utan att känna något, nu kommer jag till dig Tea, äntligen!!!!

Nova kände hur hon hostade upp vattnet. Det kändes som om hon skulle spy. Så frös hon, då mindes hon allt! Var befann hon sig nu? I himlen? Nova slog upp ögonen, och såg skenet av eld.
Jag är inte i himlen, tänkte Nova, jag är i helvetet!
Nova skrek!
- Tyst!
Någon lade sin hand över hennes mun. Nova satte sig snabbt upp, så snabbt att hon var tvungen att med en gång vända sig om och spy.
När det var klart såg hon upp på den som hade haft sin hand över hennes mun.
- Du!
- Ja, jag.
- Varför..vad, kan du...hur?
Pojken log. Det var samma kille som varit och sagt åt henne att inte hoppa. Killen som också var ute mitt i natten.
- Jag räddade dig ifrån att dö.
- Det skulle du inte ha gjort, du skulle låtit mig dö.
- Du ville inte ramla i, du snubblade.
- Spionerade du på mig, din jävel?
- Jag iakttog dig, Nova det är inte samma sak.
- Mitt namn?
- Ja, jag kan ditt namn.
Nova var så tagen, hon fattade inte vad som hade hänt. Hon såg bara att hon låg i en killes knä, genomblött och frös. De var på stranden och killen hade gjort en eld.
- Vem fan är du?
- Simon.
- Berätta om dig Simon.
- Varför?
- Jag vill.
- Jag vill inte.
- Skit i det då!!!
Nova ställde sig skakande upp.
- För jag skiter fullständigt i dig, lade hon till.
- Ska jag följa dig hem?
- Vem fan tror du att du är? Var inte så jävla snäll mot mig, för du kommer aldrig få något tillbaka av mig!
- Jag begär inget tillbaka, Nova.



5 dagar senare:

Så var det helg igen. Nova hade bara inte kunnat få Simon ur sina tankar. Inte hade sätt honom igen heller. Hon mindes hur han hade följt henne hem. Hur tätt dom hade gått hela vägen hem, som om dom hade försökt att hålla varandra vid liv. Sedan hade Simon kramat hennes hand och gett sig iväg. Inte hade han dykt upp igen. Nova hade inte gjort något för att söka upp honom.
Varför skulle hon göra det? Den enda som egentligen skulle vara i hennes tankar var Tea. Simon utmanade Tea, men Tea skulle vinna. För Nova fanns bara Tea.

Nova går ner till stranden. Hon har gråten i halsen. Här hade hon inte varit sedan hon var sex år. Sist hon gick på denna stranden var Tea här. Detta var inte stranden hon och Simon hade varit på, nej för det var på andra sidan klippan. Det var över sju år sedan hon hade sett denna stranden, ändå mindes hon den helt. Sanden är fortfarande lika vit och lika mjuk och skön. Nova börjar springa på stranden. Håret flyger i luften, och Nova känner sig ännu en gång mäktigast i världen.
Så stannar hon plötsligt, som om benen bara försvann.
- Här, säger hon. Det var här, skriker hon!
Precis där hade det en gång stått ett sandslott gjort av henne själv och hennes lillasyster.
- Detta är väl ett prinsses slott, Nova. Det är det väl?
- Ja, Tea så här kommer jag en dag att bo.
- Det vill jag att du ska göra, för du är min stora storasyster.

- Nej! Nej, nej, nej!
Varför gör hon så här emot mig, tänker Nova. Jag älskar dig, Tea, snälla sluta plåga mig!
Det var inte meningen! Det var inte meningen att jag skulle lämna dig kvar här!
Nova la sig i sanden rullade runt, runt, runt tills hon inte visste vart på stranden hon var. Hon vände upp ansiktet emot den mulna himlen igen. Så började hon att gråta. Hon torkade inte bort tårarna utan lät dom falla ner. Så slog en tanke henne, hon skulle bygga ett sandslott!
Nova byggde och byggde just på den platsen hon och Tea hade byggt på. Nova hade slutat att gråta. Nu ville hon vara glad, för hon var alltid glad när hon och Tea byggde sandslott.
När halva sandslottet var byggt slutade hon.
- Tea, skrek hon. Tea kom och hjälp mig att bygga färdigt slottet. Jag bygger halva, du bygger halva, som vi brukade! Jag vet att du minns. Om du vill Tea, bygg en dag värdigt detta slottet!

Nova gick upp på klippan till sin förvåning såg hon Simon.
- Simon...
- Nova...
- Härlig dag att sitta här. Det är som om mamma är här hos mig.
- Din mamma?
- Hon dog här i havet, en dag Nova. Ser du ön där ute. Som här ifrån ser ut som en liten prick.
Nova nickade, för hon såg den.
- Den ägde vi en gång. Pappa, mamma och jag. Men så en regnig kväll skulle mamma dra upp kanoterna. Pappa duschade och själv hade jag gått och lagt mig, tror jag. Nästa dag, fann vi mamma, med ansiktet neråt havet. Hon var död, hon hade inte dött med vilja. Nej, för hon hade fastnat mellan två kanoter och alltså blivit dränkt.
Nova sa inget. Hon skakade bara. Havet är hemskt. Havet är en mördare.

Nova gjorde något som förvånade henne själv. Hon la sin högra arm om Simon. Hon tryckte sitt ansikte emot hans axel. Simon var som hon. Hon var som Simon.
- Är du min vän, Simon?
- Om du är min är jag din, Nova.
Nova tryckte sig ännu närmare honom. Äntligen hade hon funnit det. En vän som inte bara ville att man skulle lyssna. Med Simon fick hon vara som den hon ville. Simon var inte som Dora.

Vänskapen mellan Simon och Nova blev starkare och starkare. När vänskapen var som starkast när dom mer var som bror och syster. När båda var femton, då berättade Novas mamma att dom skulle flytta.
Sista kvällen tillsammans satt dom som vanligt på klippkanten. Nova satt i Simons famn och han gungade henne.
- Du är min bror, Simon.
- Du är min syster.
Ingen av dom kom med förslaget om att dom skulle skriva. Ingen ville skriva, det var inatt dom skulle säga farväl.


7 år senare 4 Maj 1993:

Står nu Nova, 22 år på sin och Simons klippa. Hon är inte här för att träffa Simon. Hon vet att Simon inte är här. Han bor inte ens kvar här. Nova andas in luften, havs luften, tänker på Tea.
16 år sedan nu. Precis sexton år sedan hon försvann. Kanske satt hon och Tea där nere nu och grävde, exakt för sexton år sedan.
- Men du kan väl skynda dig tillbaka Nova? För jag tycker inte om att vara ensam, det är otäckt.
Ja, Nova mindes ännu allt med Tea. Hon kommer till och med ihåg den fina lilla barnrösten.
Nova vill gå ner till stranden, så hon gör det. Helatiden ser hon ut över mördaren. För Nova tyckte fortfarande att havet var en mördare. Vinden slet i Novas vita tröja precis som om den ville visa henne något. Kanske var det, den ville visa . När Nova såg vad som stod ett par meter framför henne kändes det som om hennes hjärta skulle slå ut ifrån hennes kropp.
Hon sprang emot det, och nej, hon hade inte sätt fel. Där stod ett sandslott. Ett halvt sandslott.
Så fick Nova se något igen som fick henne att rysa. Framför slottet såg Nova fotmärken i sanden. Små, små fotspår i den vita sanden, fotspåren hade kommit upp ifrån havet och fotspåren hade gått ner i havet igen.
Nova förstod...
- Klart att jag ska hjälpa dig att bygga färdigt slottet, Tea. Klart att jag ska göra.
När Nova byggt färdigt slottet reste hon sig upp.
Jag har aldrig velat bli mördad, tänkte hon. Men att själv överlämna sig till en mördare, då bli man inte mördad. Det kallas självmord. Jag vill inte ta självmord, men det är enda sättet att få vara med Tea. Tillsammans kan vi härska i havet, jag och min lillasyster.



Epilog:

Jag satt nu på våran klippskant och läste ännu en gång tidnings artikeln. Kvinna i tjugo års åldern har hittats död i havet.
Först trodde jag att det var Tea dom hittat. Men sedan kom jag ju på att Nova hade sagt att hon bara var fyra år när hon försvunnit. Så jag hade bett att få se den som legat död i havet i ett och ett halvt år. Egentligen behövde jag inte se henne för att veta vem det var. Det var bara det att jag ville se Nova en gång till. Det fick jag och hon såg precis ut som för nio år sedan. Lika vacker. Det kändes som om hon log emot mig, när jag höll hennes hand. Jag hoppades att Nova har det bra nu. Detta är ju vad hon hela tiden har velat. Jag vet att hon ser mig nu. Jag vet att hon nu lever i havet tillsammans med sin syster. Nova hade inte blivit mördad, nej, jag är helt säker på att hon överlämnade sig till havet eller mördaren som hon också kallade det. Jag känner eller kände henne. Vi kallade ju varandra för syster och bror. Jag vet att jag var som en bror för henne, men för mig var Nova en dröm.
Det är först nu, när hon är död, jag vågar erkänna det. Ifrån första stund jag såg Nova älskade jag henne.

Författare:

Publicerat

Dela: