Havsfolkets Barn - Kapitel 1

Okinawa

Ibland när jag har tid brukar jag sitta nere vid havet och tänka på sådant som råkar virvla förbi inne i mitt huvud. På ett ögonblick letar sig mina tankar tillbaka mer än femtio år i tiden då jag ännu var ung och mina ben bar mig dit jag ville. Främst tänker jag nog på tiden på Okinawa och på Maya, den japanska flickan som mot alla odds blev min fru och som kände mig bättre än de flesta.
Havets rytmiska rörelser får mig att känna mig lugn. Vågorna, den tidlösa eviga rörelsen och livspulsen har alltid fascinerat mig, i synnerhet som jag är uppvuxen i inlandet, många mil från havet. Och när stunden är inne skall också jag sluta mina dagar i havet och återförenas med de mina, som redan fått gå ur tiden.

Jag har alltid älskat havet. Det förbinder jordens alla hörn och döljer oerhörda skatter i sitt djup. Redan som liten ville jag bli sjöman precis som min farfar Johannes, som berättat för sina söner om de fjärran länderna. Sönerna som i sin tur berättade historien för sina barn. Min barndom var fylld av dessa berättelser.
Också i Maya kunde jag förnimma havet. Hon var mitt hav, min värld och mitt hjärtas puls. Det hade alltid funnits en rastlös hetta och längtan efter äventyr hos mig. Redan som tolvåring ville jag rymma hemifrån, sätta mig på det långa malmtåget som ibland stannade till på sin väg genom Hällby och jag ville följa det till en annan del av landet. Inom mig bodde redan då en ändlös längtan efter världen som väntade som ett löfte utanför kommungränsen. Med bultande hjärta cyklade jag som tolvåring för första gången över länsgränsen vid Råby-Rekarne och pustade ut på en liten höjd några hundra meter in i Västmanland. Sedan vände jag tillbaka och cyklade den dryga milen förbi Bånkesta, Getmor i Hult, Storsved, sågen och hem igen. Och så har det fortsatt. Gränserna flyttades hela tiden lite längre bort, ribban höjdes, men målet hägrade ännu i fjärran, men jag sträckte mig längtansfullt mot framtiden, som en löpare mot segerkransen. Skulle jag aldrig nå mitt eget livsmål? Jag var outtröttlig i mitt sökande.

Maya kunde nog inte riktigt förstå varifrån jag hämtade denna kraft. När hon var trött, då sov hon gärna en stund, när jag var trött gick jag hellre ut och sprang en mil eller två. Och när jag inte ville springa gick jag. Ibland vandrade jag tiotals kilometer på en dag. Plågade min kropp tills jag inte orkade mer.
Det var i mitten av det förra århundradets sista årtionde. Jag hade några dagar tidigare lämnat ett novembermörkt Sverige för att fortsätta mina civilingenjörsstudier på universitet på Okinawa, där också Maya, skulle bygga på sin examen med en tvåårig mastersutbildning.
Innan jag lämnade Sverige hade jag sålt så gott som allt jag ägde för att få ihop en reskassa värd namnet. Eftersom studielånen som fanns på den tiden inte längre var ett alternativ för mig, var jag tvungen att försöka finansiera studierna på annat sätt. Jag var beredd att ta nästan vilka deltidsjobb som helst för att inte tära för hårt på besparingarna.

I december skaffade jag mig en motorcykel och körde längs öns östra kustsida från Nakagusuku, mot Koza och vidare norrut på slingrande bergsvägar och kunde njuta av havet som omgav ön. Den luftkylda V2:an på fyrahundra kubik hade ett härligt bottendrag. Den fina korallsanden tvingade mig att släppa på gasen i de sugande kurvorna, men på raksträckorna och i uppförsbackarna lät jag motorn arbeta hårt. Uppe på en höjd stannade jag motorn och såg ner på Nakagusuku som låg långt där nedanför. Ovanför mig smattrade stora amerikanska militärhelikoptrar förbi lite då och då. Längs sluttningarna odlade öns infödda befolkning bananer, mango och andra tropiska frukter. De annorlunda ljuden och dofterna verkade avslappnande och nästan sövande på mig.

Ibland valde jag att köra på den smala bron som leder över korallrevet till ön Ikejima som kantades av lummig grönska och formationer av stelnad lava. Innan terminen började kunde jag driva omkring i en ganska bekymmerslös tillvaro. Med uppkavlade byxor strövade jag längs vita stränder och följde små krabbor som sakta men målmedvetet kröp i sanden mellan klipporna på det grunda revet. Ibland glömde jag bort tiden. Rätt som det var hade det blivit kväll. När solen gick ner över havet föll mörkret snabbt. Det gällde att leta sig tillbaka i den korta skymningen till platsen där jag lämnat motorcykeln innan det hunnit att bli kolmörkt.

I februari månad blommade plommonträden som doftade härligt då vinden låg på från land. Framför mig fanns ännu det mörka havet och siluetterna av de vassa klippholmarna ute i vattnet. Det var vackrare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Okinawa framstod alltjämt som en sagolik ö i mina fantasier, fast verkligheten snart skulle plocka ner mig på jorden igen. Livet runt mig förändrades från månad till månad och tiden gick som tiden alltid gör och jag började finna mig tillrätta.
Ute i de av lågvattnet torrlagda vikarna vandrade långbenta vita storkfåglar obekymrat som de alltid gjort och plockade då och då till sig någon godbit som de fann i en klippskreva. Små båtar låg uppdragna på strandbankarna mellan klippor av stelnad lava. Korallrevet bröt havets färger, vågornas rörelser och vattnet kunde vid soligt väder skifta i både ljusblått och smaragdgrönt där dyningar och strömmande vatten skar förbi de små öar som vågorna lämnade bakom sig på sin väg in mot land. Och landet som reste sig ur havet bestod förutom grönskan till stor del av klippor, sand och mörkröd vulkanisk jord. När solen gått ner var havet inte längre smaragdgrönt utan svart, lite farligt och hotande.

Författare:

Publicerat

Dela: