HEAVEN

Heaven
”Så vem tror du att du är, din fattiglapp? Du och dina äckliga syskon skräpar ner här på skolan”, sa Crystal med avsky i rösten. Hon var nog den som hatade mig mest, tror jag. ”Ja, kan ni inte dra någon annanstans och hålla på med era fattiga grejor”, sa en tjej som hette Chloe. ”Du tror visst att du är någon slags ängel för att du är så himla duktig och för att Ms. Greenwall tycker om dig så mycket, men ingen kommer att anställa en sådan som du”, sa Yolanda med anmärkning på himla. ”Men du är inte så väldigt söt som du tror. Ingen kille kommer någonsin att vilja gifta sig med dig, du är bara för mycket”, sa Natalie, en annan tjej i klassen. Jag hatade när dom gjorde så här, gaddade ihop sig och hoppade på mig. ”Jag kanske inte är så där rik och har snygga kläder som ni. But it dosen´t matter! Det är ni som tror att ni är så fantastiska. Jag är mycket bättre än er. Jag är smart och kommer att få en bra utbildning och mitt namn kommer ingen att glömma i första taget ”, skrek jag, slängde min bok i marken och marscherade bort från tjejerna. De stod chockade kvar och stirrade efter mig. Det var första gången jag gjorde så där. Visst brukade jag säga till dem ibland, men då brukade de bara skratta, men idag……

Jag vandrade hem tillsammans med mina syskon. Keith och Jane gick igenom 7:ans tabell, Fanny kom så klart lite efter och jag och Tom pratade om vad som hänt i skolan. Tom skrattade åt min berättelse om vad jag hade gjort emot tjejerna. Han berättade att han hade varit i slagsmål med en kille som hade haft sönder hans mattebok. Hemma verkade inte mamma må så bra. Hela huset var i en enda stor röra och mamma låg och sov i sängen. Jag smög fram och väckte henne. ”Hur är det med dig mamma?”, frågade jag. Mamma tittade på mig och sa lite oroligt. ”Men kära nån, jag måste ha slumrat till lite när jag letade efter ett papper.” Sedan var det inte mer med den saken. Tom, Fanny och jag började städa iordning under tiden som mamma började med maten. ”Vad blir det idag?”, frågade Jane med sin sockersöta röst. ”Idag blir det bara majsbröd, ja det kan inte hjälpas, men Luke har inte köpt något annat.” För en gång skull var Jane tyst. Hon gick och satte sig på golvet och målade lite. Själv gick jag in på toaletten och grät. Jag grät för att vi aldrig hade några pengar, för att Jane och Keith skulle få lida för det. Men mest av allt grät jag för min egen skull, något jag aldrig hade gjort tidigare. Jag hatade att ha det så här. Jag hatade att vara mobbad. Det var så jobbigt att gå upp varje dag och tänka, hur ska jag klara mig på bästa sätt idag utan att dom är taskiga? Jag orkade inte vara ensam längre. Hur många hårda ord, hur många påhopp skulle en människa klara av? Det var frågor jag nog aldrig skulle få svar på. Kanske hade tjejerna rätt, att jag var en ohyra, att jag inte var någonting värd. Varför skulle de annars göra så här? Jag hade så många frågor. Vem skulle man vända sig till? Vem skulle förstå en? Vem brydde sig i en värld och en tid som denna? Jag torkade mina tårar och tittade mig i spegeln. Jag var inte ful? Eller var jag? Mitt långa svarta hår sträckte sig långt ner på ryggen. Det var tjockt och lite vågigt. Min ögon var himmelsblåa som min mamma brukade säga. Var det verkligen fult med så blåa ögon? Det tyckte i alla fall inte jag, alla i familjen hade sådana ögon utom mamma och Tom, de hade gröna ögon. Du måste vara stark Heaven, sa jag till mig själv. Du kanske inte är någonting värd men du måste kämpa för din familjs skull, fortsatte jag bestämt. Sedan gick jag ut i köket och dukade fram maten.

Nästa dag i skolan:
Heaven smög sig tyst förbi tjejerna i klassen. Hoppas att de inte såg mig, tänkte hon. ”Kolla, där är ju tönten”, ropade Yolanda, som tydligen fått syn på mig i alla fall. Jag stelnade till, men vände mig inte om. ”Har du hört att det ska bli skolbal?”, sa Chloe. ”Du kommer väl att komma dit ensam i en för stor, smutsig, gammaldags klänning”, sa Crystal och skrattade. ”Om du nu vågar dig dit!”, sa Yolanda. Ett tag blev jag faktiskt glad. En bal! En riktig bal, det hade jag aldrig varit på. Men sedan kom jag ju på hur det låg till. Det var precis som Yolanda sa. Jag hade inget att ta på mig och skulle i vilket fall som helst få gå ensam. Ingen skulle bjuda mig, hillbillysen. Inne i klassrummet berättade Ms. Deal, vår klassföreståndare, ”Det ska komma en ny kille från New York om ca en månad.” ”Hur ser han ut?”, frågade Yolanda med en gång. ”Är han rik?”, sa Chloe. ”Sa du New York?”, frågade Natalie och spärrade upp sina bruna ögon. ” Ja, jag sa New York. Jag vet inte hur han ser ut, men han är rik, hans pappa äger ett företag som nu ska flytta till Winerrow, så det blir en ära att ha honom i klassen ”, sa Ms Deal. Nu pratar vi inte mer om det, utan alla slår upp sidan 103 i historia boken och läser till sidan 125 och gör de 20 första frågorna, sedan kan ni gå”, fortsatte hon. Jag började genast läsa och fortsatte sedan med frågorna. Det var jättelätt tyckte jag, men de andra i klassen såg ut att ha det svårt. Jag blev snabbt klar och lämnade klassrummet. Jag tog ut mina fysikböcker och satte mig i biblioteket. Det var en hel halvtimma kvar tills nästa lektion. Jag orkade inte läsa något utan lade mig i en av sofforna. Några tårar rann ner för min kind. Allt var så jobbigt. Jag hade nästan inte sovit något alls inatt. Jag hade legat och grubblat på vad jag skulle göra med mitt liv. Jag hade alltid velat bli engelsklärarinna som Ms. Greenwall, eller utrikesjournalist. Men kanske det var det som Yolanda sa, att ingen skulle anställa mig för den jag var. Kanske jag skulle gå bort utan man och barn, utan att någon kom ihåg mig. Kanske det var bättre att dö nu, när ens familj fanns i livet och älskade en, kanske självmord var en lösning. Det var det nog. Tårarna rann och tankarna flög genom hennes huvud. Vad ska man göra? tänkte hon. Hon gick iväg till nästa lektion, men frågorna fanns fortfarande. På rasten sprang tjejerna ikapp henne. ”Så du siktar så högt, du Heaven Leigh Casteel? Eller har du gett upp gårdagens planer”, skrattade Crystal. ”Nej”, viskade Heaven, hon hade ingen lust att göra något motstånd, eller säga ifrån ordentligt, hon orkade inte kämpa. ”Vem vill ha dig ditt äckel, ingen. INGEN! Fattar du det. Du ska inte komma här och tro att du är bättre än oss. För det är du inte”, sa Yolanda. ”Nej, just det, ingen vill ha dig. Bara din äckliga barnsliga, fattiga familj”, sa Chloe. Heaven sa ingenting. ”Du är så knäpp, hillbilly, du tror att du kan få allt genom din duktighet. Men i verkligheten kan du inte komma någonstans med den”, sa Natalie. ”Idiot”, sa någon. ”Knäppskalle”, sa en annan. ”Hillbilly”, sa en. ”Fattiglapp”, sa en annan. ”Idiot, knäppskalle, hillbilly, fattiglapp.” ”Idiot, knäppskalle, hillbilly, fattiglapp,” sa tjejerna gång på gång. Orden ekade i hennes skalle. ”SLUTA”, skrek hon och sparkade till Crystal. ”JAG HATAR DIG”, fortsatte hon. ”Du ditt avskyvärda kräk, din usling”, sa Crystal. Du vet inte hur det är att hata någon. Jag hatar dig mest av allt i hela världen. Mitt hat till dig går inte att mäta, du är hemsk”, sa Crystal. Sedan gav hon Heaven en örfil så att hon blev alldeles röd. Crystal vände sig om och gick vilket dom andra också gjorde. Bara Yolanda sa ”Du är ju sjuk i huvudet.” Heaven satte sig ner och grät, hon orkade inte mer. Tårarna bara strömmade ner. Efter ett tag hörde hon en röst som sa: ”Varför sitter du här alldeles ensam och gråter? Vad har hänt?” Hon hoppade till och såg upp i dom vackraste mjukaste bruna ögon hon sett. ”Låt mig hjälpa dig upp”, sa han. Hon lät sig hjälpas. ”Jag heter Logan Stonewall, och ska börja här om några veckor, men jag är och hälsar på idag. Vem är du?”, sa han. ”Jag heter Heaven Casteel, och går i 9:an”, sa hon och torkade sig i ansiktet med jackärmen. Logan tog upp en näsduk ur fickan. ”Här har du, så att du inte smutsar ner jackan”, sa han och log. ”Tack”, snyftade hon. ”Så berätta nu för Logan vad som hänt.” ”Äh, det var bara det att jag bråkade med en tjej i klassen. Eller det var ju, tja lite, men…… ”, sa hon och började gråta igen. ”Såja, allt kommer att gå bra, så bra”, sa han och omfamnade henne. Heaven grät och grät. Är det en ängel eller en dröm, eller är detta verklighet? Undrade hon. Här hade hon sparkat till Crystal och sedan kommer världens vackraste kille och tröstar henne. Vad ska man tro? ”Tack,” sa hon. ”Tack för att du var snäll mot mig. Det är det ingen annan som har varit mot mig innan”, fortsatte hon och tittade upp i dom underbara ögonen. ”Det var en självklarhet för mig”, sa han och log. ”Ingen ska vara ensam, ingen, och du verkar ju vara snäll. Och så är du väldig söt.” Heaven trodde att hon skulle dö, så hade ingen sagt till henne. Hon hade aldrig varit så lycklig förut, bara när Jane och Keith föddes. Han släppte henne och sa ”Jag ska också börja i 9:an, och jag längtar redan! Det ska bli ett nöje att gå med dig, Heaven Casteel. ”Åh”, sa hon. ”Tack,” ”Jag måste gå nu. Det var underbart att få hjälpa dig. Vi ses”, sa han och gick. Heaven orkade inte gå tillbaks till skolan utan började gå hem.

Heaven var överlycklig när hon gick och la sig den kvällen, men funderingarna smög sig fram. Funderingar hon inte ville veta av. Med Logan vid min sida skulle jag klara allt, fast när han träffar Crystal, Chloe, Natalie och Yolanda kommer han självklart välja en av dom. Eller? Dom var ju populära. Hade riktiga kläder och make up. Fast kanske Logan inte var sådan. Kanske han skulle tycka bäst om henne. Fast det var ju löjligt att tänka så. Hon var ju inte värd en cent en gång.

Dagen kom när Logan började skolan. Han var fantastiskt snygg och alla tjejerna drog en suck av beundran. När han berättade om sig själv tittade han bara på henne, Heaven. ”Kolla, så han stirrar på Heaven”, viskade Chloe till Crystal. ”Han tycker nog bara att hon är så ful att han inte kan ta ögonen ifrån henne”, sa Crystal, men hon var orolig. Tänk om Logan verkligen tyckte att Heaven var vackrare än henne själv. Så ful var hon ju inte. Under rasten försökte alla tjejer att få Logan bort från Heaven, för det var där han var, hos henne. ”Att han bara vågar”, sa Chloe. ”Att han vill vara med henne framför oss”, fortsatte hon. ”Ta det lugnt. Han har inte fattat vem hon egentligen är”, sa Crystal majestätiskt. ”Ja, snart kommer han springande till oss, och ber oss förlåta honom för att han gick till Heaven först”, sa Yolanda. ”Take it easy. Dröm på bara, Törnrosa. Killen är ju såld på Heaven”, sa en tjej i klassen över de, som redan hade gett upp hoppet om Logan Stonewall. ”Äh, han kommer snart”, sa Crystal osäkert.

Under tiden stod Logan och Heaven och pratade om skolan. ”Jag är glad att jag började här, annars hade jag aldrig träffat dig”, sa Logan leende. ”Åh, tack. Du är så snäll Logan. Jag är glad att du vill vara min vän”,sa Heaven och tittade ner i marken. ”Jag vill vara mer än din vän!”, sa han och tog henne i armen och tittade henne i ögonen. ”Vill du verkligen det”, sa Heaven och en glädjetår trillade nerför kinden. ”Snälla Heaven, gråt inte. Så hemsk är jag väl inte?”, sa han. ”Nej, du är inte alls hemsk. Not at all! Jag är bara så glad för att du vill vara det. Jag tycker redan jättemycket om dig ”, sa hon och skrattade lite. ”Tack för att du vill vara med mig Heaven, det betyder mer än allt annat”, sa Logan.

När skoldagen var slut satte jag mig i biblioteket och väntade på mina syskon. Jag var fantastiskt glad, så glad som jag aldrig hade varit. Ni har nog ingen aning om hur det är att leva ensam ett helt skolliv. Att var uppfödd på majsbröd och flott. Ni vet troligtvis inte hur det är att gå 2 mil till skolan klockan sex på morgonen när det är snöstorm, och veta att skoldagen kommer att bli fruktansvärd. Att inte ha några fina nya kläder eller saker. Att inte ha några kompisar eller aldrig ha en pojkvän. Att bli trackad varje dag i skolan. Helt enkelt att bli mobbad för att man är fattig. Att ingen bryr sig om att ta reda på hur man är bara för det. Men jag vet. Det är hemskt, fruktansvärt. Då kan bara några få ord få en att känna sig som en prinsessa. När Logan kom in i mitt liv blev jag lycklig. Han var inte där bara som en pojkvän utan som en vän. Den vän jag aldrig haft, men som jag hade drömt om och bett om så många gånger. Jag hade väl alltid önskat mig en tjej som bästa kompis. Men Logan var bättre. Han försvarade mig när tjejerna var taskiga, och var alltid öm mot mig. Men en dag när jag kom hem efter skolan…...

”Hej, min älskling”, sa pappa när jag kom hem efter skolan. Jag hade haft det jättedåligt. Logan hade varit sjuk och tjejerna hade hoppat på mig efter skolan. Dom hade sparkat mig och slagit mig. Hånat mig och spottat på mig. Jag hade legat ute på skolgården en halvtimma innan jag kunde komma upp på benen. Jag hade fortfarande ont och stod ostadigt på benen. Men det var inte slagen som gjorde mest ont. Det var orden. Ord gjorde mer ont än slag, tycker jag. ”Jag vet inte hur jag ska säga det här, men det är så att mamma, ja hon har, du vet,”, sa pappa lite trevande. Nu blev jag orolig. ”Pappa, vad har hänt med mamma, säg nu genast”, ”Jo, mamma har gett sig av. Hon kommer inte tillbaks”, sa han och började gråta. ”Men varför, men hon kan inte, hon måste komma tillbaks”, sa jag och började gråta jag också. ”Jag vet inte Heaven, jag vet inte”, sa han mellan snyftningarna. Han sträckte mig ett brev. ”Kära Luke. Jag har grubblat på det här i evigheter, men har kommit fram till att jag inte kan stanna kvar hos er. Jag älskar och beundrar er, men jag orkar inte mer. Jag åker till mamma och pappa i Cap Code, där jag stannar några månader innan jag börjar levat ett nytt liv. Ta hand om ungarna och glöm aldrig att jag älskar er. Sarah

Jag slängde brevet i golvet, sprang ut ur huset och slängde mig på marken och grät. Först en fruktansvärd skoldag och sedan det här. ”Varför mamma?”, ropade jag. ”Varför gör du så här mot oss? Vad har vi gjort för att förtjäna det här?” Jag vet inte om detta var ett rop till Gud eller till mamma. Pappa kom ut till mig och kramade mig. Vi satt på marken och grät tills Tom, Fanny, Keith och Jane kom. Dom reagerade på ungefär samma sätt som jag. Vi gick som i en dimma hela dagen. Vi kunde inte fatta att mamma hade gjort så emot oss. När jag gick till skolan nästa dag mådde jag fruktansvärt dåligt. Tjejerna kom fram till mig och knuffade mig. ”Nu är du minsann hjälplös. Nu när inte Logan är här, va, klarar du ingenting”, sa Yolanda. ”Du är så äcklig, Heaven. Vet du det, avskyvärd!”, sa Crystal. Jag suckade tungt. Logan var inte här idag heller och tjejerna skulle vara på mig hela dagen. ”Du gillar visst inte mig, Crystal”, sa jag och spände mina blåa ögon i hennes gröna. Hon slog inte ner blicken utan skrattade, det gjorde de andra tjejerna också. ”Nej, har du redan kommit på det. Din lilla idiot. Jag hatar dig. Du är motbjudande, äcklig, avskyvärd”, sa hon. ”Det räcker Heaven, du är bara för mycket!” sa Chloe, sedan gick dom. Jag stod kvar där ensam, skrattade lite, men sedan kom tårarna. Ensamhetens tårar. Den följande veckan blev jobbig för mig, det jobbigaste jag hade varit med om.

Det var tisdag och lunchrasten var i full gång. Jag stod ensam och tittade bort emot tjejerna. De tittade åt mitt håll och sedan började de att skratta. Jag längtade så tills Logan skulle komma tillbaka. Jag hatade att vara ensam igen. Det var så tråkigt att stå alldeles ensam och titta på de som hade kompisar.

Nåt som var så självklart för andra var ju en dröm för Heaven. Logan var hennes enda chans. Hennes hungrande blickar borde ju fått någon att tänka efter, hennes utanförskap borde fått någon att reagera. I det här fallet var ju Logan denna någon, men han var kär och hade kanske inte brytt sig om inte Heaven varit så söt. Men Heaven hade gått 9 år i skolan och ingen i Winerrow hade tänkt efter. Krävdes det en kille från New York för att uppfylla hennes dröm, en kompis. Ingen borde få gå så långt som Crystal hade gått…… efter skolan hittade Heaven en lapp från tjejerna, ”WE HATE YOU, HEAVEN” stod det på den. Hon slängde den, och gick ut på skolgården, men Crystal stoppade henne. ”Du ska väl inte gå än Heaven”, sa hon elakt. ”Nej vi har planer för dig”, sa Chloe lömskt. Dom knuffade ner henne på marken. ”Du är så knäpp Heaven. Tror du verkligen att Logan gillar dig. Ingen gillar dig. Logan har ett gott hjärta och kan inte såra dig genom att göra slut. Varför tar du inte livet av dig, ingen skulle sakna dig”, sa Yolanda. ”Jag hatar er. Ni är så dumma. Vad har ni emot mig egentligen. Ni fattar att jag är smartare och sötare än er så därför känner ni er hotade. Särskilt du Crystal”, skrek Heaven. ”Nej, nu räcker det”, morrade Crystal och sparkade till Heaven i tinningen med all sin kraft. Allting blev svart. Kolsvart.

Hon vaknade upp hos skolsköterskan. ”Heaven, hur är det med dig?”, frågade den oroliga Mrs. Van Owen, som alltid tyckt om Heaven. ”Jag mår bra, tror jag,” sa hon lite förvirrat. ”Vad hände?”, frågade Mrs. Van Owen. ”Jag snubblade och slog i tinningen”, ljög Heaven som inte vågade ”skvallra.” ”Jasså, ja, ja. Du har fått ett ordentligt slag, och kommer att vara jätteöm där ett bra tag”, sa Mrs. Van Owen. ”Jag kör hem dig, det är jobbigt att gå i alla backarna med den huvudvärken du måste ha”, sa hon. ”Ja om du verkligen vill det så vore det hemskt snällt”, sa Heaven tacksamt, som verkligen inte hade lusta att gå hem. Mrs. Van Owen körde hem henne och såg till att hon kom isäng. Hon mådde dåligt och återupplevde hela tiden den hemska scenen i skolan. Aldrig mera ville hon tillbaks till skolan. Aldrig mer ville hon slå upp ögonen och komma tillbaka till verkligheten. Men den dagen kom ju, naturligtvis. Heaven och hennes syskon vandrade ner för berget under tystnad. Heaven hoppades att Logan hade kommit tillbaka, men fick till sin besvikelse se att hans plats var tom. Det var bara några dagar kvar tills balen nu, och hon hoppades att Logan skulle vara tillbaka tills dess. ”Ja, han måste komma”, tänkte hon. Hon levde sig igenom dagen, men det var knappt. Tjejerna skrek åt henne, hotade henne och slog henne. Ren misshandel och kränkning.

Balen var i full gång. Heaven hade haft det tråkigt. Hon hade varit ensam och nerbruten under hela tiden. Logan hade inte kommit som han hade lovat. Klockan var runt 23.50 och Heaven smög ut. Det var mörkt och det duggregnade lite. Heaven frös lite men fortsatte att gå. Hon hade bara en tunn klänning som räckte ner till knäna. I handen hade hon en liten väska. Hon stannade under en ek och tog fram ett föremål ur väskan. Handen skakade och tårarna rann. Hon var rädd och spänd. Föremålet skar genom hjärtat. Det var en kniv. Nu var det slut på allt lidande. Slut på alla slag och hårda ord. Slut på livet.Det var Logan som hade hittat henne liggandes under eken i gryningen när han gett sig iväg till festen som fortfarande höll på. Hon låg där så fridfull och stilla. Ensam, förkastad och bortglömd, tre ord för att beskriva hennes liv.

Det hade inte behövt gå så för Heaven Leigh Casteel. Någon kunde ha gjort någonting tidigare. Lärarna borde ha brytt sig. Eleverna borde ha brytt sig. Det finns tusentals barn och ungdomar som haft det som Heaven. Blivit mobbade för ingenting. Heaven var en fantastisk person som visserligen är påhittad, men som i det här fallet presenterar mobbning i samhället vi idag lever i. Ingen borde få ha det som hon.

Skriven av: Cecilia