Helen

Helen
Han snurrade det flottiga glaset mellan sina fingrar, vinet glittrade, blänkte i det matta dämpade skenet från lamporna över bardisken. I bakgrunden spelades fjolårets smöriga ballader på låg volym och ett svagt mummel brusade borta vi de små nötta hörnborden. Det var ett ställe han aldrig skulle besökt innan… innan det hände. Han förde långsamt glaset mot sin mun, lät det bittra billiga vinet skölja nerför strupen. Mannen bakom baren iakttog honom, lutade sin tjocka kropp mot skåpet bakom sig. Han väntade sig nästan att han skulle komma fram till honom, fråga hur han mådde, vad som var fel. Så som de alltid gjorde i gamla 50-tals filmer. Men mannen bara stod där, blinkade inte ens. Han vände sig bort och tittade på människorna bakom sig, trötta, dystra. De log inte, det var ingen bar man kom till för att le. Det var en bar man kom till för att glömma. Han lade en sedel på bardisken och reste sig sedan från den höga barstolen där skinnet spruckit och stoppningen runnit ut.
De som såg honom, verkligen såg honom, skulle se att han var en spillra av ett forna jag. De skulle troligen dra slutsatsen att han nyligen mist sitt jobb, skilt sig eller ännu värre, helt enkelt vaknat en dag och gett upp. Allt var delvis sant. Hans skrynkliga kostym och lösa slipsknut tydde på att de inte längre föll under en kvinnas hand. Hans orakade haka och ovårdade hår berättade att han inte hade ett arbete att klä upp sig för längre. Hela hans uppsyn, från de rödsprängda ögonen till de oputsade skorna talade för att han inte längre såg någon mening i att bry sig alls.
Han vinglade till för ett ögonblick och de övriga gästerna följde spänt hans stapplande gång över golvet. Väntade på fallet, tårarna, vad som helst som sa dem att de fanns de som hade det värre än de själva. Eller åtminstone lika illa. Men det kom aldrig. Han nådde dörren och steg ut i den kyliga kvällsluften. Försökte stoppa händerna i fickorna men gav upp, drog in den isande luften som fick det att brännas i lungorna. Så började han sin ensamma vandring hemåt, som så många gånger förut. Försökte blunda för bilderna som rann förbi i hans värkande huvud. Men desto hårade han knep ihop sina ögon, desto snabbare och klarare rullade bilderna förbi, skriken, skratten, paniken…

Det var nästan ett år sedan, nu när han tänkte efter, nästan exakt ett år sedan som hans liv vändes upp och ner och förlorades i smärta och ensamhet. De hade varit på väg hem från en fest, hans dåvarande fru och han själv. Han körde då han var nykter, hon satt bredvid och babblade med hes röst, skrattade sitt gälla skratt som han kommit att hata mer och mer. Han lyssnade inte på henne, hörde inte hennes utläggningar om deras vänner på festen, om alla deras snedsteg och brister. Såg inte hennes behandskade händer som slog ut i vida gester, som för att förstärka de intetsägande ord som kom från hennes klart rödmålade läppar. Han var borta, svävade runt i egna tankar. Tankar på den stundande löneförhöjningen, den nya lägenheten, grannens fru. Han väcktes han ur sina tankar av hennes höga rop, fylld av panik. Hennes intensiva fäktande efter ratten och spritstinkande andedräkt som plötsligt kommit helt nära inpå. Så stod han upp på bromsen trots att han redan visste att det var för sent. Den mjuka kroppen dunsade mot motorhuven och rutan spräcktes och översköljde dem med små bitar av glas, som ett regn av kristaller. De kastades framåt av den kraftiga stöten och hon slog huvudet i instrumentbrädan. Höll sedan händerna framför munnen och skrek, kunde inte sluta, ville inte sluta.
Han rörde sig inte, gav inte ett ljud ifrån sig. Satt bara där med foten tryckt mot bromsen och händerna krampaktigt om ratten. Någonstans inom sig hörde han ett ljud som av en klocka. En liten röst som gång på gång upprepade: det är en flicka, en liten flicka. Hennes hår påminde honom om honung, lika gyllene. Han lyfte sakta handen till hennes huvud, drog en lock genom sina fingrar. Den var så mjuk, som sammet. Hon var liten, kanske sju år. Han visste inte säkert. Hon tittade på honom med vitt uppspärrade spegelblanka ögon. Trots att han visste att hon inte längre kunde se honom, hon var bortom det, kändes det som om hon frågade honom något. Som om hon inte heller förstod, inte heller riktigt visste vad som hänt. Bredvid honom skrek hans fru fortfarande. Skriket blandades med någon annans, någon som stod framför bilen. En ung kvinna, ansiktet förvridet i smärta, som sträckte sig efter det blonda barnet, drog det bort från honom. En folksamling bildades runt bilen, telefoner som slets upp ur fickorna. Hennes namn hade varit Helen.

Han vände huvudet upp mot den nattsvart himlen. Hade han varit på landet nu hade han sett stjärnorna, kunnat peka ut Karlavagnen och Lilla Björn som hans farfar lärt honom. Men stadens ljus dränkte alla stjärnor. Helen… Han snubblade till när han kom fram till trottoarkanten och var tvungen att vända blicken neråt igen. Han förstod aldrig hur han kunnat vara så blind. Inte hans fru heller, de hade kämpat i ett par månader men slutet hade varit ett faktum. Han hade blivit inkallad på chefens kontor en tid senare. Sagts att tyvärr… men om du skaffar hjälp så kanske i framtiden? Allt var bara tomma löften, för det fanns ingen hjälp att få och de visste alla om det.
Någonting rörde sig i hans synfält och han tittade hastigt åt sidan. En ung flicka, sittande ihopkrupen bredvid en soptunna, tittade på honom. En stickad mössa var djupt nerdragen över öronen och en skitig rock hängde över hennes axlar. De tittade på varandra en stund, tysta och stilla. Som om de försökte avgöra vem av dem som hade det värst. Så sträckte hon ut sin hand mot honom och spärrade upp ögonen. De blänkte, tomma och allvarsamma. Han klappade med händerna mot fickorna, visade att han inte hade några lösa pengar på sig. Hon drog in sin hand under hakan igen och stirrade sammanbitet ner i marken. Han vände sig om för att gå, men kunde inte. Han stod så en stund, bortvänd och fastfrusen. Så böjde han sig ner och plockade upp henne i famnen. Han halvsprang därifrån, rädd för att han inte riktigt förstod vad han gjort. Rädd för att han kanske skulle släppa henne om han stannade.
Han tog med henne till en matservering, såg henne äta, inte hungrigt men utsvultet. Det skarpa skenet från lysrören tog fram de djupa ringarna under deras ögon, smärtan. Som två spillror ur livets djupaste skrymslen satt de mitt emot varandra, ihopsjunkna och tysta. Ovetande om världen utanför som betraktade dem. När hon var klar gick han fram till kassan och gav expediten sitt kort. Släppte inte henne med blicken.
Han tog henne hem till sin lägenhet, bäddade ned henne i sin säng. Han drog fram en stol och satte sig bredvid henne. Såg henne sova. Digitalklockan på nattduksbordet ändrade sina siffror, från sekunder, till minuter, till timmar. Han måste ha slumrat till för när han öppnade ögonen hade hon rest sig. Hon stod bredvid honom, huvudet lätt på sned. Hon höll sin mössa i handen och håret föll som vågor över hennes axlar. Han sträckte fram handen och rörde vi det. Gyllene som honung, lent som sammet. Luften glödde runt om henne, gav henne ett sällsamt sken, fyllt av värme. Hon sträckte sig upp på tå och tryckte en lätt kyss mot hans orakade kind. Satte sen munnen tätt intill hans öra och viskade tre små ord. Tre må ord som betydde mer för honom än allt annat i världen. Så vände hon sig om och gick. Lämnade honom sittandes på sin stol med ögonen slutna, händerna knäppta i knät. Endast en fördjupning i kudden skvallrade om att hon någonsin varit där.

Skriven av: Jannie Nilsson