Hennes namn som ingen sa...

Jag behöver hjälp, jag vet inte om jag ska fortsätta eller ej...Vad tycker du? Mejla eller adda min [email protected] och nej jag är inte född 1994 utan 1990:)

Hon stod vi vägen och tittade eter honom. Han försvann bort och hennes tårar blev kvar. Hon höll ett litet smycke i handen. Smycket hade hon fått från honom. Men bara tillfälligt, hon skulle lämna tillbaka det när han kom hem. Det vill säga efter fem veckor. Hon kunde inte tänka, inte röra sig, inte göra något. Utan hon stod där på trottoaren och tittade bort längs vägen. Krampaktigt höll hon smycket i handen. Tårarna rann ner för hennes kinder och hon kunde inte göra något åt det. Hon stod säkert där i 10 min efter att han försvunnit. Det kändes som om han aldrig mer skulle komma tillbaka. Ändå var det hennes fel. Om hon inte skulle tävla SM eller åka ner till Skåne och vara där i en vecka. Om hon bara struntat i det. Om det bara inte fanns något OM. Och när hon skulle komma hem skulle han åka till Kalifornien. Kalifornien för att få surfa med en av hans bästa kompisar. Hon hoppades att han skulle få kul, inget hon skulle få… Men hon försökte ändå verka glad. Men när hon väl gått in i huset höll hon på att ramla omkull. Som tur var alla på ovanvåningen. Hon grät hela kvällen, kvällen efter det och kvällen efter det. Varje natt grät hon sig till sömns. Det kändes inte som om hon hade nått att leva för. Han hade gett henne sitt liv och det är svårt att leva utan den. Livet faller tillbaka till där man var förut. Om hon inte lovat att inte göra illa sig själv skulle hon ha gjort det. Mycket, mycket illa. Inte ens 4:e platsen kunde glädja henne en längre stund. Hon grät när hon kom ut från prisutdelningen. Hon sa att det var för all glädje, lite av gråten var också därför. Men mest grät hon för att hon förstod. Hon förstod att Gustav var hennes allt. Hon förstod att det inte spelade någon roll hur bra det än gick för henne. Hon hade ingen att krama om. Hon hade ingen att pussa på. Hon hade ingen att prata med. Ingen, ingen som hon kunde vända sig till. Ingen som förstod hennes komplicerade liv. Ingen som klarade av henne. Allt hade blivit som det var innan hon vart tillsammans med honom. Veckan gick och hon grät varje kväll. Dan innan Midsommar började närma sig och hon var fortfarande kvar nere i Skåne. Där hon bodde hos den hon köp Sockan av. Hon knappade in hans mobil nummer och väntade på svar. Hon hörde att han var upptagen och frågade naturligtvis om han var det. Han svarade jag och la till att hon kunde ringa upp senare. Hon sa ett snabbt hej då och la på. Hennes tårar rann ännu en gång ner för hennes kinder. Han menade inge illa. När hon tänkte ringa kom Anders ut i stallet. Hon tänkte att han skulle säkert gå snart och då skulle hon kunna ringa. Men han stannade länge och tillslut bad han om att få titta på mobilen. Vilket han fick, hans kompisar var ganska imponerade av att hon hade den mobilen. De tittade igenom hela mobilen, fast hon inte ville. Hon försökte säga ifrån med det räckte med att Anders höll upp med mobilen. Plötsligt ringde det och hon bad om att få svara. Han tryckte på upptaget knappen och hon vart helt till sig! Anders svar vart bara att han skulle säkert ringa upp igen. Hon suckade djupt och försökte hålla tårarna tillbaka. Det ringde igen men även denna gång tryckte han på upptaget. Hon började gråta. Vad skulle hennes pojkvän tro? Hon fick till slut mobilen och sprang fort upp till huset. Väl inne i huset gick hon till sitt rum och låste in sig. Hon fick ett sms innan hon hann ringa upp men texten ”Go’natt älskling… Förlåt för att jag inte kunde prata förr… Hörs imorn… Puss o kram!” Hon vart helt till sig, tårarna rann ner för hennes kinder. Hon försökte ringa upp men han hade antagligen ingen teckning eftersom hon bara kom till mobilsvaret. Hon försökte ännu en gång. Det gick fram signaler och han svarade. Hon klarade knappt av att prata. Vad skulle hon säga? Det var inte mitt fel, det var inte mitt fel upprepade hon i telefonen. Det… började men hon orkade inte mer. Han lugnade ner henne. De pratade en stund och hon skulle ringa och vecka honom. Vilket hon gjorde men det samtalet vart inte långt. Det bröts och hon försökte somna. Hon hade inte sovit ända sen hon kom ner till Skåne. Midsommar afton kom och hon var helt slut. Dagen gick och det vart sen på eftermiddagen då Anders polare kom. Han pressenterade henne för alla. Men han sa inte hennes namn utan kallade henne för kortis. Två andra killar som var upptagna flörtade med henne och då gick hon ifrån. Deras flickvänner vart inte på så bra humör. Hon tog upp mobilen och ringde Gustav. De pratade i 40 min! Senare på kvällen ringde hon upp igen för att säga en ganska viktig sak. Men när hon hörde tjejerna i bakgrunden förstod hon ganska snabbt att han inte ville prata. Så hon sa snabbt jag älskar dig och hej då och så la hon på. Tiden gick ännu lite till och hon skickade istället ett sms. I sms:et stod det: ”Vi kan inte prata imorn…varken via sms eller tele… Hoppas du har dä bättre än jag just nu…… Hej då'. Men en halvtimme senare hade hon inte fått svar utan skicka ytterligare ett sms. Där stod det: ”En sak till bara eftersom jag inte kommer vara kontakt bar, jag kommer inte att hålla vad jag lova, mår dåligt. Sorry att jag ringde och störde förut. Hej då, för sista gången”. Hon la mobilen bredvid sig och önska att han skulle svara. Bara så hon skulle veta att han fått det. Hon somnade utan att ha fått något svar. Hon vaknade av ett ryck. Klockan var bara ett och hon titta på sin mobil, fortfarande inget svar. NU kunde hon inte somna om. Hon hade mycket att tänka på. Efter en halvtimme fick hon svar, i sms:et stod det: ”sover du?”. En lust av att skriva ”kanske” vart stor men det gjorde hon inte. Utan hon skrev ”nä”. Han fråga om han kunde ringa med istället ringde hon upp honom. Han fråga hur det var, vad hade han väntat sig för svar? Självklart var det inte bra ju. De snackade en stund och så sa han att hon inte fick göra sig illa. Hennes svar vart bara att det var för sent. Hennes armar blödde redan. Blodet hade färgad hennes tjocktröja. Armarna skakade av smärta. Men det var det hon ville. Då skulle hon inte behöva tänka på något annat än just smärtan. De fortsatte att prata en stund och så fråga hon om han hade dansat vals med någon, hon borde ha låtit bli. Hans svar var ju självklart, ja. Hon kände ilskan inom sig fast hon inte borde. Hon borde inte bry sig, det var bara en dans. Han tog ju inte illa upp när andra flörta med henne. Hon hade fått nog av sig själv. Hennes liv måste ta slut, fort.

Skriven av: sockan