HERMANS KULLERBYTTA

HERMANS KULLERBYTTA


Hösten var sen det året. Det var ganska varmt i luften och bladen klängde sig fast i träden.
Med lite tur kunde man fortfarande plocka sig några kantareller trots att det var andra veckan i oktober.
Herman hade avverkat många höstar. På senare år hade hösten blivit den bästa tiden på året. Sedan han gått i pension blev det stora huset och den gnatiga frun en plåga. Han hade haft ett bra jobb som tjänsteman på bruket och han hade vigt sitt liv för detta. När det så inte längre fanns någon som tyckte att hans åsikt var intressant engagerade han sig mer och mer i jakten. Där fick han träffa kompisar och sitta och berätta historier från sitt långa och innehållsrika liv. Det var väl inte säkert att han ”kom ihåg” rätt alla gånger men huvudsaken var ju att han fick till en bra poäng i sina historier.
Därför blev hösten, för honom, en härlig tid. Då tillbringade han större delen av sin tid i den lilla jaktstugan som han kommit över billigt. Den saknade onödiga detaljer som rinnande vatten och WC men där fanns de viktigaste sakerna: vedspisen, kylskåpet och soffan.
På spisen stod för det mesta kaffepannan redo när hans jaktkompisar tittade in, i kylskåpet fanns smörpaketet, korvbiten och brännvinet till kasken och på soffan fanns det plats för flera av kompisarna. Där kunde han också luta ikull sig för den härliga mitt på dagen luren.
Till stugan kom inte frun så han behövde aldrig städa. Hans kompisar intresserade sig inte ett dugg för om det var städat eller inte.
Till fruns stora förtret hade han också skaffat sig en gråhund. Hon hatade det lurviga monstret som viftade på hela kroppen så snart den såg henne. Hon såg hur stora hårtussar yrde kring hunden och saboterade hennes ambitioner att det skulle vara rent och dammfritt.
Därför hade hon inget emot att maken och hunden tillbringade mer och mer tid i stugan någonstans i skogen. Hon visste inte riktigt vart den låg men det var visst …….strunt samma.
Det var väl inte mycket till jakthund men Herman älskade hunden och kärleken var besvarad.
Stamtavlan sade att den skulle vara en superjakthund men förmodligen var väl inte Herman den rätte läraren. Det blev en korvhund.

Det här året hade han ordnat med älgjakten i en liten by nära jaktstugan. Han hade, genom att utnyttja alla regler till bristningsgränsen, lyckats få till 4 generella områden i en liten by på ca 200 ha. Sedan hade han också lyckats med det kanske ännu svårare nämligen att få de olika markägarna så pass sams att de kunde jaga tillsammans!

Första jaktdagen började med en mycket dimmig morgon. Strax före gryningen marscherade jägarna ut till sina pass. Det var inte speciellt betungande då alla pass låg inom en radie på ca 200 meter från samlingsplatsen.
När gryningsljuset kom var det vitt som i en mjölsäck. Sikten var kanske 10-15 meter och inom det området fanns det i alla fall inga älgar. Så småningom lättade emellertid dimman något och då kom det en älgko med sina två kalvar springande förbi en av skyttarna. Som sig bör inriktade han sig på kalvarna och sköt först på den ene som föll på platsen. Därefter sköt han ett skott mot den andra kalven. Det skotten tog inte lika bra utan kalven hann försvinna in i en tallplantering och vidare in i ett tätt granbestånd.
Nu hör det till saken att gränsen mot grannlaget gick mellan tallplanteringen och granbeståndet varför kontakt togs med grannlaget. Därifrån skickades 2 man för att söka efter den påskjutna kalven.

Herman hade hört skotten men tyvärr hade han ingen radio så han kunde inte få reda på vad som hänt. Han greppade dock bössan, som stått mot en gran, och gjorde sig beredd utifall något djur skulle komma.

Annars hade han haft en behaglig morgon. Han var rejält klädd och hade ryggsäcken välfylld med diverse delikatesser som falukorv, rökt fläsk, smör, bröd och kaffe. Dessutom hade han tagit med sig en hopfällbar stol i aluminium och tyg som han suttit bekvämt tillbakalutad i.
Hunden låg hoprullad vid hans fötter och drömde om korven i ryggsäcken.

Plötsligt såg Herman att något rörde sig på andra sidan om åkern han satt vid. Han försökte att fokusera i det grå morgonljuset och såg att en ensam älgkalv kom springande rakt emot honom. Han kände spänningen och log för sig själv.
-”Nu skall dom få se att gubben kan skjuta älg”, tänkte Herman.
Han tänkte dock vänta tills älgen kommit lite närmare eller att den vikt av så att han kunde få en bättre träffbild på den.
Älgkalven kom närmare och Herman osäkrade bössan och gjorde sig beredd att skjuta.
Då hände det som han absolut inte hade räknat med.
Hunden, som lämnat sina drömmar, om korven i ryggsäcken, hade fått korn på älgen och plötsligt var det som att generna, som i stamtavlan sade att det var en strålande jakthund, vaknade till liv. Den stod, spänd som en stålfjäder, och såg hur älgen kom närmare och närmare. Plötsligt stod den inte ut längre utan rusade mot älgen för att fullgöra sina uppgifter som älghund.
Tyvärr så inträffade detta ögonblicket innan Herman bestämt sig för att skjuta. När hunden gjorde sin häftiga rusning tog den med sig tältstolen som den var bunden i och Herman befinner sig plötslig i luften, på rygg, ca en meter från marken med gevärspipan riktad mot den bleka mångubben.
Eftersom bössan var osäkrad och Hermans finger på avtryckaren så går ju naturligtvis skottet av rakt upp i luften.

Till saken hör också att de två jägarna från grannlaget som stött ut kalven i detta ögonblick kommer fram ur skogen och ser alltsammans. Herman, som efter att ha beskjutit månen, ligger i buskarna och rullar i sina försök att komma på fötter. Hunden i full karriär, efter älgkalven, med en tältstol studsande i änden av kopplet.
Efter att ha hämtat sig några sekunder lyfter den ene jägaren sitt gevär och skjuter älgkalven som strax får en hund och en tältstol över sig.

Vid samlingen vid slakteriet efteråt säger Herman till sina kompisar.
-”Säg inte något om det här till frun. Ni får en flaska Whiskey om ni håller käften - ni får två.

Skriven av: LARS LINDSTRÖM